Vad den gröna givens banerförare inte berättar

ESSÄ. Så länge jag varit medveten om miljöfrågorna har jag hört löftet om en grön tillväxt – det framtida drömtillstånd där den materiella rikedomen ökar exponentiellt utan att det påverkar naturen.

Likt Jesu återkomst har den förkunnats oförtrutet trots att inget tyder på att den är i antågande – tvärtom blir tillväxten mer och mer råvaru- och energiberoende.

De gröna tillväxtprofeterna brukade tillhöra den liberala högern, men nu växer idén också hos vänstern.

Härom veckan lanserade Reformisterna, en förening dedikerad åt syftet att Make Socialdemokraterna Great Again, sitt förslag om en ”grön ny giv för Sverige” – en omfattande statlig satsning på bland annat en ”grön teknikomställning”.

Tidigare har den fackliga tankesmedjan Katalys, med samma målsättning och ungefär samma nyckelpersoner, kommit med ett liknande förslag kallat ”klimatkeynesianism”. Även i Vänsterpartiets nya industripolitiska program återfinns liknande formuleringar.

En idé i tiden – men inspirationen är gammal. Den ursprungliga ”nya given” var ett amerikanskt reformprogram från 1930-talet, och ”keynesianism” är en ekonomisk politik där man stimulerar efterfrågan med lånefinansierade statliga infrastruktursatsningar.

Men alla som sett en tidsresefilm vet hur svårt det är att göra allt likadant igen, när förutsättningarna förändrats i grunden

Med andra ord rör det sig om klassisk socialdemokratisk nostalgi. Det var just så här som Sverige moderniserades där under rekordåren, när statarnas barn fick egnahemshus och trädgårdsland och bil.

När varenda tätort i inlandet fick elektricitet och telefoner och en skola i gult tegel.

Det som mer än något annat möjliggjorde Sveriges modernisering var de svenska råvarorna. Skogen, malmen och vattenkraften var basindustrins fundament och det var naturen som offrades för att göra det möjligt.

Den gröna nya givens banerförare är också medvetna om råvarornas betydelse. De bejakar idén om en utökad exploatering i Sverige, och utnämner miljörörelsen till bromskloss och motståndare.

Idén är att det finns en motsättning mellan klimat och natur: för att vinna klimatkriget måste naturen maka på sig.

Industrialismens profeter har alltid haft skäl att skövla mer. Nu är det för klimatets skull. Krig är fred, frihet är slaveri och industrin är klimatets räddning.

Men det är här man börjar sväva på målet. För det är lätt att låta sig imponeras av, säg de pilotprojekt i Norrbotten som ska producera järn och stål med vätgas istället för med kol och på så sätt kan spara upp till tio procent av Sveriges koldioxidutsläpp.

Haken är att en sådan omställd järnproduktion kräver 85 terawattimmar elektricitet. Det är lika mycket som 4 000 vindkraftverk. Var ska dessa vindkraftverk stå? Och varifrån ska råvarorna till dem komma?

Enligt Världsbanken behövs det 160 miljoner ton råvaror – utöver de som redan utvinns – för att genomföra den ”gröna omställningen”. Och det finns inte mycket natur att ta av längre.

De rika, lättillgängliga fyndigheterna är redan utvunna. För 150 år sedan kunde en genomsnittlig koppargruva innehålla 20 procent koppar. De kopparprojekt som planeras i Sverige idag har halter under 0,3 procent.

Med andra ord rör det sig om klassisk socialdemokratisk nostalgi. Det var just så här som Sverige moderniserades där under rekordåren, när statarnas barn fick egnahemshus och trädgårdsland och bil

För att en sådan gruva ska bli effektiv måste den vara gigantisk. En finns redan i Sverige – Aitik utanför Gällivare – och den är så stor att den syns som en vit fläck på en surfplattestor satellitkarta över Sverige.

Det kommer att krävas minst 120 nya sådana gruvor för att täcka världens ökande kopparbehov. (Lägg sedan till litium, kobolt, nickel, grafit, neodym, dysprosium och de andra ”kritiska materialen”.) 

Det finns gruvdistrikt i Chile och Sydafrika där gruvdriften lett till dricksvattenbrist, och metallerna i marken är fortfarande föremål för inbördeskrig och statskupper. (Att Bondskurken Elon Musk tagit på sig ansvaret för statskuppen i litiumrika Bolivia bör dock anses som tomt skryt.)

Sådant här pratar de gröna givarna inte om, när de projicerar fram en repetition av efterkrigstidens stora industriella språng i ljusgrönt.

En tilltalande framtidsbild: tänk att rädda jobben och klimatet och välfärden med en och samma statliga jättesatsning!

Men alla som sett en tidsresefilm vet hur svårt det är att göra allt likadant igen, när förutsättningarna förändrats i grunden.

I sin ambitiösa rapport ägnar Reformisterna stort utrymme åt förslagets finansiella kostnader, som man noga sett till att de har full täckning. Det hade varit lämpligt att också berätta något om den materiella kostnadssidan.