Duger ens barn någonsin för Almega?

IDÉDEBATT. En svår etisk fråga är om barn till fattiga ska ha lika bra skolor som barn till rika.

Nej, riktigt så skriver inte tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation Almega i sitt remissvar på Björn Åstrands utredning om hur likvärdigheten i svensk skola kan stärkas. Men jag skulle önska att det var en värre hårddragning än vad det är.

Almega, som bland annat är arbetsgivarpart åt alla lärare som arbetar på skolkoncernernas friskolor, vänder sig i princip emot allt som kan göra skolsystemet lite mer jämlikt. 

De är emot att skolvalet riggas lite mindre för barn med adress i fina kvarter eller föräldrar som vet att ställa barnen i kö i tid. De är emot att ekonomiska resurser omfördelas till skolor där barnen har mindre stöd hemma och läraruppdraget är svårare.

I vart fall om det innebär att det då blir relativt mindre pengar till akademikerbarnens skolor – vilket ju varje socioekonomiskt fördelningssystem rimligen leder till. 

Det finns medlemmar i Almega som inte föddes med aktiebrev i handen

Sådana förslag gör ”medborgarna mindre fria”, kan man läsa i remissvaret. Och så kröns det hela alltså med meningen som först uppmärksammades av Dagens Arenas ledarskribent Johan Enfeldt: 

En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden.

Välj era föräldrar varsamt, barn. En sjukskriven mamma och du förtjänar sämre skola!

För jag gissar att Almega med föräldrar som är ”en kostnad för välfärden” inte menar riskkapitalisterna som fakturerar välfärden för skolor med sämre lärartäthet och lägre lärarlöner. De som sedan flyttar vinsten till skatteparadis för att slippa just ”finansiera välfärden”.

Det finns medlemmar i Almega som inte föddes med aktiebrev i handen, som stolt beskriver hur de kunnat ta makten över sina liv just för att de växte upp i ett Sverige där alla barn hade rätt att förvänta sig bra skolor. Är de nöjda med sin organisations hållning? 

Hur skulle egentligen en företagare som inte kommer från en rak släktlinje av lyckade företagare klara sig i Almegas egna kalkyler? Hur mycket måste man ha pungat in för att ens barn ska ha rätt till de bästa skolorna?

När är man break even om inte bara de egna kostnaderna för skola, universitetsstudier, eventuell sjukvård och kanske ett misslyckat entreprenöriellt äventyr ska in i kalkylen – utan också föräldrarnas?  Duger ens barn någonsin för Almega?

Remissvaret fick mig att tänka på en annan text. Dagens Industri skrev i höstas följande svar på regeringens vilja att aningen förbättra villkoren för pensionärer som slitit ett helt yrkesliv:

Men de som bara har en pensionsgrundande inkomst på 9000-17000 (som förslaget omfattar) har sällan slitit hela livet, utan kanske halva. De har sannolikt inte bara varit låginkomsttagare, utan arbetat deltid, och varit hemma med barn lite för många år.

Jag tror många skulle hålla med om att anständigheten i ett samhälle avgörs av hur vi tar hand om barn och äldre. Ska barn sorteras utifrån vilka föräldrar de har? Gamla tvingas till fattigvård för att få månaden att gå ihop?

Nej, svarar de allra flesta.

Ändå är det här som de politiska striderna blir som allra tydligast, för den som orkar se vad som händer bakom dansen runt Sverigedemokraterna.

Dagens Industri och Almega är inte Timbro och MUF. Det här är respekterade delar av svensk borgerlighet. Men de börjar, närmast obemärkt, anamma en fördemokratisk syn på samhället. Där dess institutioner bara är till för vissa.

Här skulle texten kunna vara slut. Med välbehövligt skäll på högern. Publicerat på en sajt för vänstern. Vill du, kan du sluta läsa här.

Men en fråga skaver fortfarande. Hur kunde svensk debatt förflyttas hit, hundra år bak i tiden? 

Jag tror det handlar om nittiotalets politiska vindar. En slutlig konsekvens av privatiseringarna. När allt annat blivit privat, finns till slut bara ansvaret för samhällsproblemen kvar att privatisera. 

Du ska välja (föräldrar som väljer) rätt skola (i ett riggat system). Du ska välja att inte vara hemma med barn ”lite för många år” eller ha jobb som sliter ut kroppen och tvingar dig till deltid. Ojämlikhet i skolan eller pensionerna är inte samhällsproblem, utan resultatet av individens val.

När sossar vill vinna poäng på att vara hårda mot invandring och flyktingar, då gör man det lätt för en höger som i nästa andetag förklarar att samhället inte är till för bidragstagare och sjuka

Det kan vara värt att notera: Både när det kommer till skolan och pensionerna handlar striderna om att regeringspartierna vill justera i system som de själva en gång har varit med och genomdrivit eller bejakat. 

Skolvalet genomförde regeringen Bildt, men Socialdemokraterna accepterade det och Miljöpartiet var för. Dagens ersättningssystem till friskolorna införde sedan S och MP 1995. Mitt parti kan såklart skylla på naivitet och har faktiskt bett om ursäkt .

Men S hela usp är att de kan bygga system, de ska veta vad de gör. Och än värre för den politiska vänstern är att Åstrands utredning och Skolkommissionen konstaterar att den ekonomiska ojämlikheten mellan skolor inte bara drivs av skolmarknaden, utan också och kanske lika mycket av kommunaliseringen. 

Den genomfördes, som bekant, av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Tragiskt nog med inslag av en bakvänd klassretorik, ”lärare ska inte tro att de är något annat än andra kommunalarbetare”.

Då var det de borgerliga och MP som var emot, bland annat av jämlikhetsskäl. Sedan dess har Vänsterpartiet ändrat sig, men S försvarar i huvudsak fortfarande beslutet.

Pensionssystemet genomdrevs av Socialdemokrater och de borgerliga. Att systemet skulle drabba deltidsarbetande kvinnor hårt och öka klyftorna bland äldre, det förstod de som konstruerade det.

Göran Persson, som idag argumenterar för att systemet borde ändras, erkände det redan som statsminister. ”Jag är säker på att det vi gjort inte kommer vara populärt om tjugo år när de som går i pension ser vad vi gjort”, sa han. För snart tjugo år sedan.

De system som idag försvaras med de råaste klassargumenten uppifrån, genomfördes alltså till del av svensk vänster.

Som Persson skulle sagt, vad man sår får man skörda.

Nu har vi system som bara går att försvara om man också försvarar att barn av staten ska ges olika förutsättningar beroende på vilka föräldrar de har och äldre inte kan leva på sin pension om de haft för många barnaår och för värkande ryggar.

Hur kan det här inte vara den stora politiska debatten?

Den som för några år sedan sa att låga pensioner för kvinnor berodde på individuella felval fick faktiskt äta upp det. Fråga Ebba Busch.

Nu blir det knappt en debatt på Twitter när Dagens Industri säger samma sak. Expressen upprepar det i princip varje vecka.

Hur kan högerns argument passera? På det finns nog bara ett svar.

Högern flyttar fram sina positioner, för att stora delar av vänstern har låtit den göra det.

Den del av vänstern som är bäst på att förklara de strukturella och ekonomiska argumenten för jämlikhet har varit upptagna med annat.

Det har lovats minskad invandring, getts ut rapporter med titeln ”svenskarna först” och krävts tiggeriförbud. För då har det blivit debatt.

Och har du just varit i den debatten – känt dig lite eggad och hyllad – är det svårt att i nästa andetag försöka förklara varför alla vinner på att dela med sig när man har.

När sossar vill vinna poäng på att vara hårda mot invandring och flyktingar, då gör man det lätt för en höger som i nästa andetag förklarar att samhället inte är till för bidragstagare och sjuka. Du har redan accepterat premissen.

Som Persson skulle sagt, vad man sår får man skörda

Det betyder såklart inte att man behöver vara för fri invandring för att vara vänster. Men man måste kunna förklara sin globala politik också i termer av solidaritet och jämlikhet om det är de värderingarna man vill bygga politiken på.

Problemet med vänster-TAN-hörnet är att det är en statsvetenskaplig konstruktion som består av oförenliga storheter.

Det finns en anledning till att några av de socialdemokrater som är mest kända för att argumentera för ekonomisk jämlikhet, också var de mest engagerade i frågor om internationell solidaritet. Eller att Bulletinskribenter får gå till Frank Baude för att hitta en vänster de kan uppskatta. 

Är du för solidaritet och jämlikhet, så är du det både när det handlar om människor med mörkt hår och människor med ljust. Annars hamnar du i de ideologiska träskmarkerna.

Och det vet svensk socialdemokrati. Det är därför den samlas när Peter Hultqvist står i Aktuellt och förklarar var rågången går. Det är därför Ardalan Shekarabi är så mycket bättre nu, när han inte delar idolbilder på Boris Johnsons plan om minskad invandring, utan slåss för högre pensioner.

Det behöver inte vara politisk taktik.

Det kan också vara en politisk idé som fortfarande bär.

Konsekvent solidaritet och jämlikhet.

Så får du Almegas kalkyler att rämna.