Jag vill gråta när jag ser Gift vid första ögonkastet med mina döttrar

ESSÄ. Redan på måndagen börjar familjen hajpa att det är snart är torsdag. Vi planerar veckan för att ha just den kvällen fri tillsammans. Då kommer nya avsnitt av SVT:s program Gift vid första ögonkastet. 

Jag vet inte varför vi inte följt programmet tidigare. Kanske är det för att vi haft yngre barn som vi inte velat marinera i heteronormativ sexualitet? Vi är nog det man elakt skulle kalla en rätt pk-feministisk familj. Har alltid varit det.

Döttrarna har vuxit upp med samtal om jämställdhet. Vi har indoktrinerat dem väl med böcker om flickornas historia, hundratals starka kvinnor och noga utvalda filmer och tv-program. 

När de var små gjorde jag ofta under högläsningar realtidskorrigeringar i barnböckerna för att jämställdhetsifiera undermåliga historier där killar och män fick för mycket plats eller könsnormer oreflekterat förekom. 

Och indoktrineringen har såklart behövts: de har alla tre blivit kallade fittor och horor, slagna av pojkar i skolan och utsatta för tusentals timmar av sexism och kvinnoförtryck.

De har blivit tvungna att lära sig hantera killars våldskapital och hur de ska försvara sig fysiskt. Jag har tröstat och peppat dem i att slå tillbaka och inte låta sig brytas ner.

De har fått sina kroppar kommenterade mängder av gånger, blivit tafsade på och en av mina döttrar har blivit utsatt för ett ofredande, inte sexuellt, tack och lov, av en kille som bara några veckor senare våldtog en kvinna. 

Erfarenheterna av att växa upp som kvinnor i ett ojämställt samhälle brinner i deras kroppar. Trots det är de är inga manshatare.  Tvärtom har de alla killkompisar som de kämpar för att vara nära. 

Jag är ingen perfekt man, men har försökt visa dem att jag inte har gett upp inför de maskulinitetsnormer som ofta får oss snubbar att inte visa sina vänner kärlek, omtanke och uppskattning. 

Jag vill visa mina barn att pojkar och män är, eller åtminstone borde vara, kapabla att ta ansvar för sig själva och sina relationer. 

För mig som man är det nytt att få den här nakna inblicken i hur andra män havererar, det är något män inte berättar om förrän det är för sent

Nu bänkar vi oss varje torsdag för den mest fantastiska uppvisning i ojämställdhet man kan tänka sig. Hela upplägget är en genial grund för diskussioner om (heterosexuella) könsroller och ojämlikhet. 

Tre män och tre kvinnor matchas av experter och gifter sig första gången de ses – efter en månad ska de bestämma sig för om de vill fortsätta sin kärleksrelation. Hur ska det gå?

Årets upplaga är Lars och Elinor, Sofia och Anton och Johan och Susanna. Tre mycket olika par.

Samtidigt är alla deltagare väldigt vita och tycks sakna utomnordisk bakgrund, på många sätt väldigt lika varandra.

Jag ska inte fastna vid det, men tror att det skulle bli mycket mer intressant att blanda upp deltagarna, dessutom är det ett svek mot public service-uppdraget att inte spegla det samhälle vi lever i.

Men i år blir likriktningen något jag utnyttjar, för nu är de sex deltagarna framförallt kvinnor och män – punkt! Deras könsidentiteter är huvudrollen i programmet. Ett experiment i heteronormativ sexualitet.

Ändå undviker programmets producenter och experter, alla utbildade terapeuter/psykologer, konsekvent att nämna jämställdhet och normativa könsroller.

Jag antar att det är ett principbeslut – deltagarna ska behandlas som individer, inte del av ett kollektiv.

Ändå är det just de gemensamma erfarenheterna och egenskaperna hos män och kvinnor som vrålar oss tittare i fejset från tv-rutan. 

Produktionens val är begripligt ur ett perspektiv. Det skulle eventuellt bli sämre tv, kanske framförallt för de som bara är ute efter lite härlig romantik.

Men för mig och min familj blir det som att titta på en fotbollsmatch där spelarnas prestationer bedömdes utifrån… curlingregler.

Döttrarna har vuxit upp med samtal om jämställdhet. Vi har indoktrinerat dem väl med böcker om flickornas historia, hundratals starka kvinnor och noga utvalda filmer och tv-program

Vi sitter med hakorna i golvet. Hur kan inte experten Kalle – som verkar ha koll på feministiska frågor – se Lars påklistrade flin och nervösa kladdande på Elinor för vad det är, ett sätt att gömma sig för de känslor han som ung man inte fick utrymme att bearbeta? 

Min största känsla när jag ser programmet är ensamhet. Inte bara min egen där jag sitter i soffan omgiven av människovarelser av det andra kön som jag saknar, utan även Lars, Johans och Antons.

Deras handfallenhet inför kvinnornas överläge i att hantera känslor och relationer får mig att vilja gråta.

Hur kunde det bli så här? År 2021 är den största gemensamma nämnaren för dessa tre helt olika män ändå att de saknar verktyg för att förstå sig själva. Är detta manlighet? 

I soffan kommenterar vi alla allt som händer. Döttrarna har full koll på vad som pågår. En del av mig känner djup tacksamhet för att de deltar och ser vad som kanske ska hända i deras egna liv. 

Att ha den här kunskapen, förmågan att blixtsnabbt förstå när könsrollernas maktassymetrier uppstår, vilken fucking superkraft. Samtidigt gnager en oro i mig. Hur många pojkar och killar sitter och tittar på detta med sina föräldrar?

Inte konstigt att jag varje torsdag kväll ligger vaken och vrider mig i sängen med tankarna rusande, med hjärtat i galopp. 

När kvinnorna i programmet gång på gång likt en mamma som lyfter upp en bebis från vattenpölen går männen till mötes för att rädda dem ur känslomässiga låsningar vill jag kasta mig framför TV:n. 

Jag vill inte att mina döttrar ska se det här ske, inte så tydligt. Kanske är det en form av självförnekelse, för jag vet att min sambo gör samma sak för mig om och om igen.

Det är ju annorlunda, för jag har ju koll, försöker jag intala mig.

Jag arbetar med mig själv, lägger mycket tid på reflektion, rannsakan, bryta isolering. 

Men oftast är jag några steg efter. En rad saker kan ske, ofta i kombination. Känner igen mina medmäns handlingar från tv-programmet.

Jag stänger av, isolerar mig, skäms, kompenserar genom att låtsas vara kärleksfull och harmonisk, tar för mycket plats, ibland på andras bekostnad, spelar närvarande trots att jag bara vill vara själv eller rymma, får skuld och känner mig dålig, försöker få kärlek och närhet för att inte känna mig ensam och usel.

Och så vidare och så vidare… det blir kaos!

Ibland lyckas jag få kontroll och ställa saker till rätta, ibland är det inte så farligt, ibland blir det kris i relationen och min partner får hjälpa mig komma rätt.

Ibland är jag faktiskt i triumfatorisk synk med mina känslor och agerande, känner mig till och med lite nöjd med mig själv och mitt liv.  

Sex avsnitt har sänts. Saker börjar visa sig.

Gulliga Anton från Alingsås svek när han på midsommarfirandet började sjunga grovt sexistiska låtar gjorde djupt intryck på mig.

Att han hade det där inom sig och utan någon som helst eftertanke ville visa upp det efter ett par snapsar fick mig att tappa hakan!

Jag ser i och för sig att Sofia inte helt schysst utnyttjar något slags kulturellt kapital och storstadens övertag, men ändå, Anton, vad tänkte du? Om han kunde göra detta med ett TV-team omkring sig, vad kan han då göra utan det? 

Min största känsla när jag ser programmet är ensamhet. Inte bara min egen där jag sitter i soffan omgiven av människovarelser av det andra kön som jag saknar, utan även Lars, Johans och Antons

Ögonläkaren – den mest stereotypt medvetna av männen – Lars, vågar inte blotta sig. Hans mask är total; ett leende från öra till öra kan appliceras på en millisekund.

Han vet att han är sämst men har något slags killsjälvförtroende ingen kvinna skulle kunna frammana som ändå får honom att köra på och tvinga till sig kyssar och beröring.

Det vrider sig i mig! 

Och Johan, elakt typecastad som arbetarklassman. Jag gillar honom mycket för sin tydlighet.

Men, när han säger att han är så anpassningsbar att Susanna inte vet vad han egentligen vill ljuger han på ett sätt som bara män kan; hon får sätta gränserna i deras relation, hans manliga privilegier ger honom möjligheten att inte behöva göra det. 

Jag känner igen mig i allt. Att inte förstå att ens skämt är baserade på ett strukturellt maktöverläge.

Det undfallande maktmissbruket i att inte ta ansvar för sin vilja, att inte ens behöva känna efter vad man behöver för att må bra.

Det krampaktiga leendet och avkrävandet av fysisk bekräftelse, att lägga över ansvaret för relationens bärighet på den andra. 

För mig som man är det nytt att få den här nakna inblicken i hur andra män havererar, det är något män inte berättar om förrän det är för sent.

Min sambo upplyser mig om att kvinnor såklart pratar om sina relationer och partners hela tiden, ännu en spik i min kista. 

Det går såklart att problematisera kvinnornas agerande och mönster också.

Men det är inte min sak. Jag är man, jag tar hand om mitt hus först. Snart är det torsdag igen.