Kulturbarnen är ingenting mot sossefamiljen
Socialdemokraternas tradition av familjerekryteringar kan skapa ett system där det är viktigare att klia tjänstemannatoppens rygg än folkets vars förtroende man bär, skriver Lotta Ilona Häyrynen.
KOMMENTAR. Barn, barn, barn. I åsiktsmaskineriet har hela veckan handlat om barn. GP Kulturs Sanna Samuelsson skrev i förra veckan den perfekta texten för att locka till sig internets hårdvaluta: engagemang.
“Kulturbarnens räkmacka är ett demokratiskt problem”.
Debatten kapslar in det mesta: föräldraskap, klassbakgrund, det hårda slitet att ta sig någonstans i den här världen. Klart alla vill delta.
Frågan är hur stor inverkan vem som får förtur att skriva nästa text om litteraturens död egentligen har på demokratin. Kulturvärlden är en ytterst marginaliserad politisk kraft i Sverige.
Självklart vill man som någorlunda vänster se ett brett deltagande och representation i kultur och media, men vem som får dricka vin med vem på Bokmässan påverkar inte direkt någon annans liv än kulturminglarnas egna. Bättre då att prata om den verkliga makten.
I socialdemokratin är sossefamiljen lite av ett stående skämt.
Partiet bär från vaggan till graven. Man träffar sin partner i bastun på kursgården Bommersvik, barnen görs efter en något för blöt kongressfest och sätts från lämplig ålder i Unga Örnar.
Själv förlovade jag mig med mannen som höll min första SSU-kurs.
Det är svårare att öppet vädra kritik mot en partikollega om du vet att mamma sitter i valberedningen eller basar över pressis-rekryteringen till Regeringskansliet
I ett folkrörelseparti är det här inte nödvändigtvis ett problem, snarare vardag, men de senaste decennierna har förändrat de svenska partiorganisationerna.
Organisationsgraden har gått ned och det politiska landskapet blivit allt mer pressat.
I kombination bidrar det till en maktförskjutning uppåt. Allt mer politik styrs från partikanslier och ombudsmannakontor, av anställda i stället för förtroendevalda. Då blir nätverken – inklusive familjebanden – viktigare för verkligt politiskt inflytande.
För drygt 15 år sedan skrev Aftonbladets stående inredning Peter Kadhammar en exposé över familjebanden bland Stockholms socialdemokrater. Texten i sig är närapå ogenomtränglig för alla namn.
Man lämnas ändå med en rätt smetig känsla, samt insikten att en toppsosse tyckte det var en vettig idé att anlita en privatdetektiv för att spionera på en TV4-journalist hans kompis var irriterad på.
De politiska familjebanden skyddade människor på maktpositioner. Garanterade inflytande och var svåra att rensa upp i. “Sossemaffia” är ett känt begrepp.
Sedan 00-talet har en del hänt. Veronica Palm och Roger Mogert har skilt sig. Vem som är släkt med vem i Stockholms stadshus i dag vet jag inte, men visst blir även dagens familjeband synliga om man letar efter dem.
Bror presschef och syster parlamentariker. Pappa topppolitiker och son partitidningschef.
Make kommunalråd och maka försteombudsman. Alla kan vara både klipska och lämpliga för sina roller men strukturen är relevant.
Liksom kulturvärldens större strukturer handlar om klass, ekonomi eller nedmonteringen av lokala studieförbund och kulturskolor handlar tillgången till verklig politisk makt om mycket mer än någons (svenska) efternamn.
Allt mer politik styrs från partikanslier och ombudsmannakontor, av anställda i stället för förtroendevalda. Då blir nätverken – inklusive familjebanden – viktigare för verkligt politiskt inflytande
Tar man sig till en arbetarkommun längre än ett stenkast bort från Slussen är de flesta eniga: att “födas före” i socialdemokratin innebär att födas i Stockholms län. Härifrån är vägen från SSU-engagemanget till Parti- och Regeringskansliet kort.
För att få ett jobb på Regeringskansliet behöver du i regel hamna på en så kallad lista. Det handlar inte om några jobb som går att söka på platsbanken.
Man vill rekrytera någon man kan lita på. I praktiken någon man redan känner. Kompisar tipsar om kompisar.
Statssekreteraren tipsar om sin kompis barn. Kretsen blir snabbt snäv, inte sällan Stockholmssnäv eftersom det är här arbetsplatserna ligger.
Så kan det ha kommit sig att killkompisarna på SSU:s förbundsexpedition snabbt rekryterades in till Regeringskansliet efter maktskiftet 2014. Kvinnorna fick vänta några år till.
En vass sosse från Grums har tur om han blir upptäckt över huvud taget.
Alla som vet något om rekryteringar och maktstrukturer vet att den här typen av icketransparenta rekryteringsprocesser gynnar existerande strukturer oavsett om de handlar om kön, familj eller geografi.
I ett demokratiskt parti kan det bidra till ren stagnation. Det är svårare att öppet vädra kritik mot en partikollega om du vet att mamma sitter i valberedningen eller basar över pressis-rekryteringen till Regeringskansliet.
Särskilt om man genom Bommersvik, partner, vänner, barn och partiengagemang lagt alla sina ägg i partiets korg.
Det finns mer än en socialdemokrat där ute som är helt beroende av partiet för både försörjning, karriär och socialt umgänge.
Det lär vara unikt på arbetsmarknaden.
Så riskerar man att skapa ett system där det är viktigare att klia tjänstemannatoppens rygg än folkets vars förtroende man bär.
Vill man prata om demokrati är det en viktigare fråga än vem som är Jack Hildéns pappa.