Hoten och våldet mot anställda på boendena för statlig tvångsvård är ofta grovt. 

Våldet kan handla om stryptag, sparkar mot någon som redan ligger eller att få kokande vatten kastat över sig. 

Hoten kan rikta sig mot den anställda, men inte sällan också mot dennes familj. Vid fritagningar är ofta vapen inblandade. 

Hoten och våldet har också ökat de senaste åren. Det visade Arbetets granskning av myndigheten.

Under förra året skedde i snitt åtta hot eller våldsincidenter per dygn mot personal på landets 34 hem för statlig tvångsvård. 

Nu har Arbetet även tittat på hur ofta fallen polisanmäls. Och av de 2 966 händelser som rapporterats in till myndigheten under 2020 polisanmäldes 132. Knappt fem procent.

Det upprör ett skyddsombud som jobbat i närmare tio år med såväl unga som far illa som vuxna missbrukare.

Han vill vara anonym då han anser att frågan är infekterad, och att kritik kan få personliga konsekvenser.

– Jag vill understryka att det inte på något sätt handlar om att sätta dit klienter, tjejer eller killar. De är redan så pass utsatta. Men vi måste få statistik. Och vi måste får reda på om samma lagar gäller inne på Sis institutioner som utanför. Det vill säga att det är olagligt att hota, slå och sparka någon?

På Statens institutionsstyrelses (Sis) 34 boenden sitter unga som dömts, men inte är myndiga och därför inte kan sättas i fängelse.

Den största gruppen är dock unga som har omfattande psykosocial problematik, den yngsta som förra året var en pojke på tio år. 

Den sista gruppen, som det finns elva hem för, är vuxna människor med tungt och långvarigt narkotikamissbruk i bagaget. Och ofta med olika psykiska sjukdomar.

Robert Stenbom är tillförordnad HR-direktör och ställföreträdande generaldirektör på myndigheten.

Han säger att den egna statistiken är ”lite skakig”, då samma incident kan rapporteras in av flera som varit med om den. Därför kan antalet incidenter vara något färre, men även polisanmälningarna.

– Jag är mycket mer bekymrad över hur mycket hot och våld vi har, än hur många polisanmälningar vi gör. Men en individuell prövning av huruvida det ska anmälas eller inte ska alltid ske.

Den består av två avvägningar, fortsätter han. Är det lagligt att anmäla? Är det lämpligt?

De boende omfattas av hög sekretess. Ingen har rätt att veta vem, var eller varför en ungdom eller klient sitter här.

Så många jobbar här

Sis har cirka 3 700 månadsanställda, samt dryga 1 200 timvikarier.

JO har slagit fast att hot och våld mot personal på Sis ”många gånger” ger myndigheten rätt i att lämna ut uppgifter till polisen.

Men inte alltid. Vad som är lämpligt ska institutionschefen avgöra i varje fall.

– Här finns inget facit. Det är en bedömning utifrån en lång rad saker. Är personen inte straffmyndig till exempel, då höjs ribban rätt rejält för en polisanmälan, säger Robert Stenbom.

Enligt skyddsombudet ovan har han alltid fått höra, och får fortfarande, att våldet ska ha ett straffvärde på minst två år för att det ska anmälas till polisen.

– Om jag blir misshandlad och den som misshandlad mig får två år, ja, då jobbar jag nog inte kvar direkt.

Men det är en gammal regel som är ändrad, enligt Robert Stenbom.

– Generellt har vi kompetenta chefer. Men det kan finnas någon institutionschef som inte vet att regelverket ändrats. Och det kan säkert finnas en eller annan som tycker att vi aldrig ska polisanmäla. Här kan vi bli bättre, mer eniga.

Kan en anställd riskera något om man gör en polisanmälan själv?
– Nej, det finns inget som kan hindra någon från att göra det. Däremot löper du risken att formellt göra fel. Man befrias inte från ansvar från att göra en bedömning. Har det skett sekretessbrott, har det ju skett ett sådant brott.

Vad händer då?
– Den frågan är så hypotetisk. Men sekretessbrott ska prövas och eventuellt åtalsanmälas av Personalansvarsnämnden. Jag tror snarare våra medarbetare vill att vi ska stå för anmälan. Det har vi en ordning för. Om man av någon anledning inte vill vända sig till närmaste chef går man ett snäpp upp.

Anställda och skyddsombud upplever att det är en värld innanför institutionen, och en utanför.
– Det ska vi undvika. Det regelverk som gäller i samhället gäller hos oss. Polisanmälan är en del, men hur vi tar hand om våra medarbetare när något händer är nog viktigare.

– Samtidigt kan vi ju förvänta oss att andra saker händer hos oss, än i resten av samhället. Vi samlar unga och vuxna som har en viss problembild. Det är inte normalpopulationen.

Skyddsombudet har en annan bild av såväl statistik som syn på polisanmälningar. Enligt honom sker fortfarande ”ett mörkertal av Guds nåde” när det gäller hot och våld.

– Att polisanmäla om man får stryk är en del av en fungerande demokrati. När inget anmäls blir det som att det aldrig hänt. Det är liksom bara i oss själva. Om inte allmänheten och ansvariga politiker kan bilda sig en uppfattning om vad som händer på institutionerna hur ska då resurser frigöras till en bättre arbetsmiljö?