Johannes Klenell: Det är inte kulturbarnen, det är klassamhället

KOMMENTAR. Mina föräldrar tyckte uttryckligen att jag skulle satsa på något annat. Lärare, hantverkare, vad som helst utom att jobba med kultur.

Ekonomi var en ständigt närvarande faktor i vårt konsthantverkarhem. Kläderna var ärvda eller hemsydda. Pottfrisyrerna pappas kreation. 

Vi var i perioder helt enkelt fattiga. Ibland gjorde fattigdomen oss också olyckliga. Inte fick man några jobb heller. Att ha ”könstigt fölk” till föräldrar var inte direkt en dörröppnare till bruket eller restaurangköken.

Efter att ha slussat två halvt waldorfuppfostrade ungar i konstiga kläder och fula frisyrer genom en svensk byskola där alla var kusiner med varandra och vi lärt oss hata ordet ”tremänning” gav föräldrarna upp. Vi flyttade in till tätorten och medelklassifierades.

Och där stod man. Som ett deprimerat skogstroll och insåg att man inte dög där heller.

Såhär skulle jag kunna hålla på i en evighet och åberopa min offerposition och autenticitet i rollen som kulturarbetarbarn.

Se på oss. Vi har faktiskt haft det svårt!

Men trots detta relativa lidande är jag och alla mina bröder i dag kulturarbetare. Hyfsat framgångsrika sådana också. Med en flytt till huvudstaden och vårt unika efternamn i bagaget kan vår avkomma se fram emot att kalla sig riktiga kulturbarn.

Finkulturen har reducerats till en subkultur för Södra Latin-ungar

Författarsonen Jack Hildén skriver i GP, som svar på en krönika av Sanna Samuelsson att han faktiskt inte visste att det fanns författarskolor innan han gick ut gymnasiet – hur nu någon skulle veta det. Han fick ta flera vacklande steg därifrån till landets största kultursida där han började arbeta i tjugoårsåldern. 

Pappan bad om ursäkt när han fick sina senaste recensioner. Som att recensioner ens är en självklarhet för en smärtsam majoritet av landets författarnobodies.

Martina Montelius berättar från Norrmalmsteatern hon ärvt av sin mamma, poeten och akademiledamoten, att det minsann är jättesvårt att bli kulturarbetare och att de flesta kulturbarn misslyckas.

Sorry, kulturbarn, räkmackan finns inte, säger Montelius samtidigt som hon rider mackan löddrig och stegrar den majestätiskt inne på Brunnsgatan Fyras scen.

En argumentation med empiri på nivå med ”jag och grabbarna har dragit lustgas i flera år nu och vi har aldrig tagit någon skada av det”.

Och visst är det kul när en debatt blir såhär löjlig och personlig. Men varken Hildén eller Montelius är problemet. Möjligen är de symtomet. Låt oss inte prata mer om dem.

Jag, de, vi har slitit hårt och lidit tillräckligt för att vara där vi är.

I stället vill jag prata om Jonas. Socionom i min värmländska hemkommun Sunne med runt 14 000 invånare, verksamhetsledare på fritidsgården och hela anledningen till att jag själv är kulturarbetare.

Han var den som, när jag som fjortonåring sa att jag ville göra något, svarade ”gör det då”. 

Fick mig att starta en kulturförening och börja arrangera konserter, men inte bara det. Han lärde oss hur grundläggande delar av kultur fungerar.

Att gå till studieförbunden för att söka sponsring. Driva cirklar. Hålla möten. Tjata på lokalpressen för att få dem att skriva om banden vi tog till folkparkslogen på Kolsnäsudden.

Min första fylla hade jag i en sliten replokal tillhörande Medborgarskolan.

På den tiden var det enklare. Studieförbunden var starka. Föreningslivet hade ännu inte eroderats. Det fanns alla möjligheter för ett gäng fritidsgårdstonåringar i Värmland att tänka att vi kunde göra något själva.

Och framför allt: det fanns fortfarande en stark struktur av, och vision om, kulturpolitiska utjämningssystem, grundad i den svenska arbetarrörelsens idé om folkbildning.

Det vi insåg var att kulturutövande är en klassfråga. Få väljer att lägga år av sitt liv på att utbilda sig till något där inkomsten är extremt osäker om du vare sig har den ekonomiska grundtryggheten eller förebilderna

Kulturföreningar i små kommuner är speciella. Långt från de kulturbarn vi sett i tidningarna senaste veckan. Här var underlaget de som helt enkelt inte råkade ha något bättre för sig.

Någons farsa jobbade på bruket och var hocketränare, en annans var tjänsteman på kommunen, någon var lärarbarn, en fjärdes morsa var frånskild arbetslös alkis.

Alla blev inte kulturarbetare, men några blev det – åtminstone för några år. Gjorde Europaturnéer med sina band. Spelade in någon skiva. Började jobba på lokaltidningen eller disputerade.

Den trickle up-effekt som kommer av att barn och ungdomar ur olika skikt i klassamhället gör något tillsammans.

Det här var Jonas förtjänst. Jag har aldrig tackat honom tillräckligt för det.

2019 skrev Dagens Nyheter om hur fyra av tio av landets kommuners kulturförvaltningar tvingades skära ned. I Hässleholm slopades det lokala stödet till studieförbunden helt.

Man slår två flugor i en smäll när man tar ifrån människor förutsättningarna att drömma om något större samtidigt med gemenskapen i att skapa något lokalt.

När jag arbetade på serietidskriften Galago fick vi ständigt påstötningar om varför vi saknade mångfald. Tittade man på landets serieskapare var utbudet kritvitt. Samtidigt hade vi just kommit extremt långt med processen att göra seriescenen mer jämställd.

Med jämställdheten kom liksom HBTQ-frågan på köpet. För en tid var serier Sveriges mest progressiva konstform. Ändå slet vi vårt hår med frågan var all annan mångfald var.

Det vi insåg var att kulturutövande är en klassfråga. Få väljer att lägga år av sitt liv på att utbilda sig till något där inkomsten är extremt osäker om du vare sig har den ekonomiska grundtryggheten eller förebilderna.

Att då välja att bli serietecknare är direkt dumdristigt. 

Det är oerhört lätt att vara progressiv så länge som man riktar all sin energi mot en ekonomiskt privilegierad grupp. Fråga Annie Lööf.

Eller fråga Jonas Naddebo, hennes centerpartistiska Voi-nylle till kulturborgarråd i Stockholm som gjort sig känd som New Public Managements glada ansikte när han skar ned stadens bibliotek med argumentet ”jobba smartare”.

Och då har vi inte ens kommit till vad han ville göra med kulturskolan.

Är det då så konstigt att när vi tittar på högskole- och universitetsutbildningar i hela landet med de traditionella högstatusorden ”journalistik” eller ”kultur” i namnet så har ansökningarna mer än halverats de senaste femton åren?

Kulturvetarlinjen på Linköpings universitet försvinner. För få sökande. På min egen gamla kulturproducentutbildning drömmer inte studenterna längre om att arbeta med kultur eller media. De vill bli kommunikatörer.

Tiotalet ringde och undrade hur det gick med alla dessa kulturkluster skapade av karriärlystna PR-fejor och medieproduktionsbolagspersoner som blommade upp under tiotalets början. Då när stjärnkonstelationerna stod i Paul Ronges tecken.

– Hörde jag Rättviseförmedlingen? Nej, det gjorde jag inte.

Journalistyrket har tappat sin breda status. Så även kulturarbetet. Kanske börjar akademin gå samma väg. Åtminstone humanioran. De går från massintressen till smala hobbies för en redan bemedlad adel.

I Uppsala lägger kårstyrelsen ned studenttidningen Ergo, en anrik uppsamlingsplats där de som trots att de inte tillhör gräddan kunnat etablera sina första kontaktnät. Skriva sina första texter.

Styrelsen överväger att i stället anställa, just det, en kommunikatör.

Finkulturen har reducerats till en subkultur för Södra Latin-ungar. Läkarbarn ur storstadsregionernas välbärgade övre medelklass med anor. Hela och rena i sina normcoreoutfits blir de lite punkigt fulla på bjudvin i Aftonbladets monter på bokmässan.

Såhär skulle jag kunna hålla på i en evighet och åberopa min offerposition och autenticitet i rollen som kulturarbetarbarn

De startar sina bloggtidningar som får ett uppslag eller två i DN för att rätt kulturmorsor känner varandra. Och det är kul att de håller på! Jag unnar dem det.

– Jag tog ju studenten i förrgår, varför svarar inte Jonas Thente på mina mail?

Samtidigt i samma tidning: raseri över några studenter på Konstfack som haft mage att påtala att ”ehm, det är kanske lite vitt här”.

På en skola där det närmast var härligt udda att inte ha ett adligt efternamn för strax över ett decennium sedan och där son-namnen fortfarande är rejält underrepresenterade borde det kanske inte ha kommit som en överraskning.

Men palla att skriva om det på kultursidor så homogena att man kan ha fejder om hur trevligt det var på senaste takfesten i Berlin som sträcker sig över flera tidningar.

– Nån som fått spontanstipendium av Svenska Akademien på sistone?

Ursäkta han som mot föräldrarnas inrådan inte blev hantverkare, men som ändå vill påtala det här med ekonomin igen.

Hand i hand med utarmarmande uppstår också alltid en elit.

När de monetära möjligheterna försvinner ur kultur, media och akademi.

När vi stryper utjämningssystemen som ska motverka medelklassens nepotism.

När man eroderar de institutioner, studiecirklar, föreningsstöd, replokaler, konsertlokaler, konsthallar, bibliotek, fritidsgårdar, kulturskolor som utgjort stommen i svenskt kulturskapande – ja, i svensk folkbildning – då står vi där och kastar avundsjukt blickarna på kulturbarnen.

Ännu ett strukturellt problem hyperindividualiseras. Bra, då slipper vi lösa det. Och på köpet slipper vi kulturbönderna.

Vi får en ny generation unga kulturarbetare, stöpta i sina fria skolval, som stirrar sig blinda på de få gamla finkulturella elitinstitutioner vi har kvar – vampyrcamarillor som Svenska Akademien, de stora drakarnas kultursidor, Bonnierförlagen.

Men de vill inte längre riva de hierarkiska systemen. De vill in.