Myten att en polisanmälan om övergrepp är förtal drabbar kvinnor

KOMMENTAR. Det som har kommit att kallas för Metoo-mål har drabbat en handfull mer eller mindre kända kvinnor efter att de under Metoo berättat om övergrepp och där förövarna pekats ut med namn eller sammanhang. 

Män som anklagats för att ha begått övergrepp har senare anmält kvinnorna för förtal och flera har vunnit. En backlash för den svenska Metoo-rörelsen.

Men fallen har också inneburit att det plötsligt blivit en sanning i feministiska kretsar att kvinnor inte kan berätta om övergrepp alls utan risken för att åtalas för förtal. 

Det sprids en berättelse om att kvinnor inte ens kan anmäla det de utsatts för utan att åtalas, eller riskera att tvingas betala skadestånd till den utpekade förövaren om en rättegång inte leder till fällande dom. 

Uppfattningen sprids bland annat av stora feministiska konton på Instagram som flertalet gånger lyft att kvinnor tystas av staten genom förtalsmål.

Den feministiska plattformen Gardet har i en artikel benämnt förtalslagen som ”patriarkatets munkavle”. 

Jag ser hur både kända och okända personer i olika forum och tidningars kommentarsfält skriver om hur kvinnor tystas genom rädslan för juridiska konsekvenser. 

Det målar en mycket mörk och skrämmande bild av Sverige – där kvinnor, bara för att de är kvinnor, med rättsväsendets godkännande hindras från rätten att anmäla brott. 

Kvinnor har vittnat om att de inte vågar anmäla övergrepp längre, då de tror att mannen kan anmäla dem för förtal och driva igenom det i en rättegång.

Män har också börjat trycka på detta mycket felaktiga påstående och hotat kvinnor med att de kommer anmäla för förtal om kvinnan anmäler dem för det övergrepp som skett. 

Om vi ändrar lagen så att det är okej att peka ut någon som brottslig är det inte männen som kommer drabbas hårdast

Att lagen inte ger minsta utrymme för att en polisanmälan kan utgöra grund för förtal har helt försvunnit ur debatten. Så även att det krävs mer än att ”bara berätta sin historia” för att dömas.

Spridandet av påståendet om att det skulle vara lätt att få kvinnor dömda för förtal har reella konsekvenser.

Dels i minskad benägenhet att anmäla. Dels i att kvinnor helt i onödan håller tyst om något de varit med om av rädsla att kunna åtalas om offret till exempel sökt stöd hos en nära vän. 

Vi får en effekt där kvinnor, i feminismens namn, är de som främst tystar andra kvinnor från att fortsätta berätta om sexuella övergrepp. 

Så vad är det egentligen åtalen handlat om? Ett återkommande argument är att vissa av de dömda kvinnorna bara berättat i privata grupper på Facebook. Som om statusen ”privat grupp” säger något om hur omfattande spridning uppgifterna kan få. 

De grupper som de få fällande domar handlat om har varit stora. Den minsta hade över 5 000 medlemmar.

Ett annat återkommande argument är att vissa av kvinnorna inte namngav någon.

Men lagen är inte utformad så att du måste säga exakt vem det gäller. Om du berättar andra detaljer som gör det lätt att räkna ut vem du menar så kan det vara olagligt. 

Detta är vad som hänt i de fallen där kvinnor dömts fast de inte skrivit ut namnet på mannen. 

Ett tredje argument som cirkulerar är att det skulle räcka att mannen förstår att det gäller honom och att han genom att anmäla förtal därmed i princip erkänner sig skyldig till brottet. 

Detta stämmer inte alls. Mannen måste kunna påvisa att det för andra är lätt att räkna ut att det gäller honom.

Förtal handlar om att kunna bevisa att någon spridit uppgifter som fått negativa konsekvenser för den utpekade. 

Om ingen förstått vem som avses förutom den andra parten kan uppgifterna heller inte ha fått negativa konsekvenser i form av förlorad inkomst, förlorat umgänge eller liknande. 

Då är det inget förtal. 

Det finns alltså stora utrymmen för kvinnor att berätta om sina erfarenheter utan att riskera åtal. 

Visst det kan kännas som någon form av munkavle att behöva skriva ”Jag våldtogs av en man när jag var fjorton” i stället för ”Jag våldtogs av Kalle Jönsson från Eskilstuna när jag var fjorton”, men det senare är faktiskt inte ett måste för att du ska kunna dela din erfarenhet av sexuella övergrepp. 

Det finns dessutom tillfällen då det är helt okej att namnge någon. Detta gäller exempelvis i en liten vänkrets, inför din familj, eller till enskilda personer för att varna.

Att lagen inte ger minsta utrymme för att en polisanmälan kan utgöra grund för förtal har helt försvunnit ur debatten. Så även att det krävs mer än att ”bara berätta sin historia” för att dömas

Det räknas som försvarbart att berätta för styrelsen i en förening att den tränare som just börjat träna deras tolvåriga flicklag tidigare dömts för våldtäkter på en tolvårig flicka. 

Det räknas däremot inte som försvarligt att varna halva Sveriges befolkning för en man de aldrig kommer träffa. 

Olika förslag på hur lagen skulle kunna ändras har lagts fram i debatten.

Från att bevisat sanna påståenden aldrig ska utgöra förtal – något som bara hjälper den andel kvinnor vars förövare blir dömda – till att utpekanden om våldsbrott, alternativt bara sexualbrott, aldrig ska kunna utgöra förtal. Oavsett om det går att bevisa som sant eller ej. 

Vad som glöms i detta är att lagen om förtal faktiskt främst används av kvinnor och att män främst är de som fälls. Som när en ung kille startade ett konto på sociala medier där olika tjejer hängdes ut med påståenden om deras sexuella erfarenheter. 

Även om det främst är män som våldtar och kvinnor som våldtas finns det ingen orsak att tro att de män som vill skada inte skulle använda en ändrad förtalslag till att börja sprida ut rykten om en kvinna som förövare.

Det kan vi se i länder där skyddet mot förtal är betydligt sämre än i Sverige, exempelvis Storbritannien.

Jag hävdar inte att förtalslagen är perfekt, att utredningar av sexualbrott görs enligt konstens alla regler och aldrig brister.

Jag saknar heller inte förståelse för den som i frustration och ilska vill skrika ut för världen vem som gjort henne illa. 

Det jag säger är att det finns lagliga vägar för kvinnor att dela sina erfarenheter och belysa sexuellt våld utan risk för en fällande förtalsdom.

Om vi ändrar lagen så att det är okej att peka ut någon som brottslig är det inte männen som kommer drabbas hårdast. 

Det är kvinnor. I synnerhet de resurssvaga kvinnor som inte har statusen att skaka av sig utpekanden om brottslighet. 

Paula Dahlberg är skribent och debattör under namnet Vardagsrasismen på Instagram.