Myanmars arbetare gör revolt mot juntan

Mörkret har lagt sig över industriförorten utanför Yangon när Arbetet Global når en arbetsrättsaktivist på telefon.

– Vänta, jag ska bara höja musiken, säger han och vrider upp volymen på stereon så att grannarna inte ska höra samtalet.

Han är eftersökt av militären, anklagad för uppvigling, och ber om att få vara anonym. Han företräder en facklig organisation som nyligen, tillsammans med 15 andra, förklarats olaglig av juntan.

– Jag sover på olika platser varje natt. Vi måste göra vad vi kan för att kunna fortsätta kampen, säger han.

Den 1 februari grep militären makten, avsatte landets folkvalda regering och fängslade bland andra statskanslern och fredspristagaren Aung San Suu Kyi.

Kort därefter inleddes en landsomfattande kampanj för civil olydnad, i vilken offentliganställda uppmanades att inte gå till jobbet. Också i de vidsträckta industrizonerna utanför storstäder som Yangon gick fabriksarbetare ut i strejk.

100 Minst så många demokratiaktivister har dödats sedan militärkuppen.

Enligt Maung Maung, som leder Confederation of Trade Unions of Myanmar (CTUM), har strejkerna varit kännbara för militären. 

– Militären kan inte flytta soldater med tåg eftersom våra lokförare och mekaniker vägrar arbeta. Våra arbetare i energisektorn strejkar också. Det innebär att oljeriggarna är ur funktion, liksom gasturbinerna som driver militärens fabriker, och raffinaderierna producerar ingen ny diesel till deras lastbilar.

Centralorganisationen CTUM är ansluten till världsfacket Ituc och en av de ledande fackliga krafterna i Myanmar i dag. Organisationen samlar arbetare i nio branscher, från industri- och gruvarbetare till offentliganställda.

Militärjuntan försöker nu knäcka arbetarrörelsen genom att förbjuda organisationer från att verka och gripa fackliga ledare. Enligt uppgifter till Arbetet Global eftersöks närmare 30 fackliga ledare just nu av polisen för uppvigling. 

CTUM tillhör inte de 16 fackliga organisationer som juntan i slutet av februari förbjöd.

– Men jag utgår från att militären kommer att upphäva vår registrering också inom kort och förklara oss illegala, säger Maung Maung.

Samtidigt som trycket på ledarna i arbetarrörelsen är hårt så riskerar de strejkande arbetarna såväl inkomst som liv. När denna artikel publiceras har över 100 personer dödats när polis och militär skjutit skarpt mot demonstranter.

– Jag vill kalla det mord, eftersom de dödar obeväpnade demonstranter, säger säger en 25-åring kvinna som leder en organisation för kvinnliga industriarbetare i Yangon.

De allra flesta medlemmarna kommer från den textilsektor som vuxit kraftigt de senaste åren. 

– Nästan alla är migrantarbetare från andra delar av landet. De tjänar alldeles för lite och har höga hyror de måste betala, så det är svårt för dem att vara ute och demonstrera. Om de är borta från arbetet riskerar de att få sparken och då kan de inte överleva till nästa månad. Dessutom har de också ansvar att försörja sina föräldrar eller sin släkt, säger hon.

Trots det ser hon hur många unga kvinnliga arbetare lämnar fabrikerna och kommer till demonstrationerna.

– De är så arga på militärkuppen och att deras röster inte räknas.

En skillnad från tidigare protester mot militärstyre i Myanmar, som år 1988 och 2007, är att betydligt fler arbetare är fackligt organiserade denna gång.

Det är först efter demokratireformerna, som började för tio år sedan, som fackföreningar kunnat organisera sig i större skala. Maung Maung från CTUM hävdar att detta är en faktor bakom kraften i dagens demonstrationer.

– Vi har utbildat alla dessa unga arbetare enligt demokratiska principer. De vet hur man organiserar sig och hur man kräver sin rätt, säger han.

En del av utbildningen har finansierats med medel från Sverige. Stöd till den fackliga rörelsen i Myanmar är en del av Sveriges biståndsstrategi för landet. Organisationer som Olof Palmes Internationella Center och Union to Union jobbar tillsammans med de lokala facken för att stärka kunskap och kapacitet.

Maung Maung talar om de stora uppoffringar som landets arbetare gör för att kunna delta i demokratirörelsen. Enligt honom har militären nu börjat vräka offentliganställda som gått med i strejken från deras arbetsbostäder.

– Det är inte lätt, men vi vet också att om vi inte gör de här uppoffringarna nu så kommer vi inte att ha någon ny chans de närmsta 20–30 åren, säger han.

Trots allt är den nu facklige veteranen, nu 70 år, optimistisk inför folkets chanser.

– Vi står fortsatt starka. Jämfört med tidigare uppror ser vårt läge bra ut. Omvärlden har reagerat snabbare den här gången, men måste gå vidare med ännu hårdare sanktioner. Då tror jag att vi har en chans att lyckas.