Mönstret att pandemin har slagit hårdast mot arbetare i allmänhet och mot arbetarkvinnor i synnerhet är extremt tydligt både i Sverige och internationellt.

Det är ett mönster som måste brytas.

Enligt LO:s stora undersökning ”Vi som inte jobbade hemma” har veckoarbetstiden för svenska tjänstemän knappt minskat alls under pandemin samtidigt som arbetare har förlorat en markant del av arbetstiden. Mest har arbetstiden minskat för arbetarkvinnor.

I rapporten tydliggörs också hur den coronastrategi som Sverige anammat har slagit betydligt hårdare mot arbetare som måste ta sig till jobbet än mot landets tjänstemän som kunnat jobba hemifrån.

Det är ett stort misslyckande att Folkhälsomyndigheten inte haft kunskap om eller velat ta till sig kunskap om LO-kollektivets arbetssituation.

Nära 80 procent av arbetarkvinnorna och hälften av arbetarmännen jobbar fysiskt nära andra personer under en arbetsdag.

För dessa människor, en stor del av svenska folket, har Folkhälsomyndigheten ingen strategi alls.

En stor del av de tillfälliga tjänsterna har försvunnit för arbetare. Kvinnor i arbetaryrken är också den grupp som har förlorat störst andel fasta tjänster.

Kvinnor med låga inkomster och tillfälliga tjänster har också haft generellt sämre tillgång till skydd under pandemin.

Mönstret är som synes skrämmande tydligt.

Arbetarkvinnor har störst brist på säkra och trygga jobb. I kombination med en coronastrategi som lämnat arbetarklassen utanför har detta skapat en klar klasskiktning, inte bara i ohälsa och dödsfall utan också i fatala följder på arbetsmarknaden.

Vad ska vi då göra åt detta?

När det gäller Folkhälsomyndighetens strategi så borde regeringen Löfven redan för länge sedan ha ingripit.

Politiker är inte smittskyddsexperter och ska inte heller försöka vara det men ett grundläggande folkhälsokrav är att de åtgärder som experterna föreslår inte ska utgå från klasstillhörighet där medelklassen prioriteras och arbetarklassen glöms bort, vilket är fallet med Folkhälsomyndighetens nuvarande strategi.

Självklara åtgärder är naturligtvis också att det måste bli ett slut på snål bemanning, eftersatt arbetsmiljö och otrygga anställningar.

Här är samspelet på arbetsmarknaden viktigt. De arbetsplatser som klarat pandemin bäst, visar LO:s rapport, är de som haft fungerande system för skyddsombud och med en bra dialog mellan parterna.

Det måste lyftas i det fortsatta arbetet med regeringens arbetsmiljöstrategi.

Även det grundläggande välfärdssystemet måste byggas ut. Främst måste vi få en sjukförsäkring som fyller sitt syfte så att folk kan vara hemma när de är sjuka.

Att göra det lättare att gå med i a-kassan, förstärka a-kasseersättningen och ta bort karensavdraget är andra nödvändiga förändringar för Sveriges arbetarkvinnor.

Hur ser det då ut internationellt?

En stor studie från Eurofond skulle 2020 analysera hur arbetsmiljö, lönenivåer och könsskillnader inom EU har utvecklats sedan sekelskiftet. Rapporten kunde dock för några veckor sedan slå fast att pandemin raserat mycket av både jämlikhet och jämställdhet inom EU.

Mellan 2000 – 2019 förbättrades arbetares villkor på EU:s arbetsmarknad, enligt rapporten. Även skillnaden i villkor och lön mellan könen förbättrades, om än långsamt.

Men pandemin kullkastade allt.

Covid-19 hotar att utradera alla framsteg som uppnåtts under de senaste två decennierna, skriver rapportförfattarna, och de arbetare som har tagit mest skada är kvinnor på arbetsmarknaden.

En internationell utblick över Atlanten visar att även i USA har kvinnorna blivit de stora förlorarna på arbetsmarknaden under covid-19.

Enligt en sammanställning av tidningen The Economist sjönk kvinnors deltagande på den amerikanska arbetsmarknaden med cirka 2,5 procent mellan januari och september 2020. För männen stannade minskningen vid drygt en procent.

I familjer med barn var utvecklingen ännu tydligare. Hos familjer med barn mellan 2 – 6 år minskade andelen kvinnor på arbetsmarknaden med drygt 4 procent. För män med barn i samma åldersgrupp minskade arbetsutbudet bara med 0,8 procent.

Det internationella mönstret är tydligt. Arbetare och i synnerhet arbetarkvinnor har fått ta den största smällen under pandemin, både när det gäller hälsa, inkomst och arbetsvillkor.

Att Sverige följer samma tydliga mönster är ett underbetyg både för Sveriges coronastrategi, för vårt välfärdssystem och för villkoren på svensk arbetsmarknad.