Pandemins facit – ojämlikheterna växer
Det har snart gått ett år sedan WHO deklarerade att covid-19 var en pandemi och precis som i alla andra kriser ser vi att katastroferna fördelas ojämnt.
Den 11 mars 2020 gick WHO ut och förklarade coronaviruset sannolikt skulle drabba alla världens länder. Nu ser vi de enorma konsekvenserna.
Hittills har kring 2,5 miljoner dött i sjukdomen, de allra flesta av dessa i världens rikaste länder. Ungefär lika många har dött av nedstängningar och restriktioner i främst fattiga länder där undernäring och fattigdom ökat.
Vid sidan av detta så har pandemin stöpt om hela den globala arbetsmarknaden.
Rubrikerna det senaste året har handlat om hemmajobb, arbetslöshet och krisbranscher. Bara några veckor innan internationella kvinnodagen den 8 mars så släppte FN-organet ILO ny statistik om hur pandemin påverkat arbetsmarknaden för kvinnor.
Det visar sig nämligen att kvinnor drabbats hårdare än män.
Det beror på att fler kvinnor jobbar inom servicesektorn. I Kambodja och Bangladesh har många kvinnor som jobbar inom textilindustrin blivit av med jobben när modebutikerna i väst, där främst kvinnor jobbar, har tvingats stänga.
Samma visa är det inom den så kallade informella ekonomin där människor hankar sig fram på tillfälliga påhugg eller genom oreglerad försäljning. Även där är kvinnorna överrepresenterade och när pandemin dragit som en farsot över planeten har de drabbats hårt.
Inom vården, där 70 procent av de anställda i världen är kvinnor, så har covidutbrottet lett till pressad arbetsmiljö och gratisjobb.
Den samlade bilden är att pandemin kommer att öka de ekonomiska skillnaderna mellan könen.
Den enda konstanten i tillvaron verkar vara att kriser aldrig fördelas jämt.
Innan utbrottet var UN Womens prognos att år 2030 skulle antalet kvinnor som levde i extrem fattigdom vara 206 miljoner men efter utbrottet har prognosen skrivit upp till 232 miljoner.
För män var motsvarande ökning från 195 till 221 miljoner.
Det är uppenbart att kvinnor och personer i fattiga länder drabbas hårdare ekonomiskt av sjukdomen. FN:s utvecklingsorgan UNDP vill därför att en tillfällig basinkomst införs för kvinnor i fattiga länder.
Samtidigt visar dödsstatistiken också på något annat. I de rika länderna är det männen som dör i större utsträckning än kvinnor i covid.
I de fattigare länderna är det kvinnor som drabbats hårdast av restriktioner och dör i barnsäng eller undernäring.
Den enda konstanten i tillvaron verkar vara att kriser aldrig fördelas jämt. Vissa drabbar hårdare än andra. Det kan vara värt att tänka på så här ett år efter att WHO deklarerade att pandemin är över oss.
