”Jobba hemma om du kan”, uppmanade Folkhälsomyndigheten för ett år sedan. Uppmaningen är central i den svenska coronastrategin, och bland de anställda i tjänstemannayrken arbetar en majoritet nu hemifrån.

Men för arbetare fungerar inte det, visar en undersökning som LO publicerar i dag.

Av de 3 000 personer i LO-yrken som har svarat på Kantar Sifos frågor uppger 93 procent att de fortfarande utför sitt arbete på sin vanliga arbetsplats (enkäten gjordes i december 2020 och januari 2021).

Endast 7 procent arbetar alltså helt eller delvis hemifrån

Mycket få svarande uppger att deras arbete hade kunnat utföras hemifrån, men att arbetsgivaren inte har erbjudit den möjligheten. Att man är på jobbet beror i de allra flesta fall (9 av 10 svarande) på att jobbet helt enkelt bara kan utföras på plats.

8 av 10 arbetarkvinnor kan inte heller undvika kontakt med andra människor på jobbet (frågan avser kontakter med andra personer än arbetskamraterna). Inom äldreomsorg, barnomsorg och sjukvård är sociala kontakter kärnan i arbetet.

Något oväntat uppger även 5 av 10 män i arbetaryrken att de är i kontakt med andra människor en stor del av arbetstiden.

Bara inom industrin svarar en tydlig majoritet att fysisk distans går att upprätthålla.

På frågor om vad arbetsgivaren har gjort för att skydda de anställda från smitta i arbetet ger LO-medlemmarnas svar en delad bild. En del är nöjda, men drygt var tredje kvinna i LO-yrkena anser sig inte ha fått tillräcklig utbildning eller personlig skyddsutrustning.

Anställda i LO-yrken utsätts alltså för smitta i högre grad än andra. Samtidigt har pandemin drabbat dem hårt ekonomiskt.

– Den nedgången i sysselsättning och uppgången i arbetslöshet som ägt rum under pandemin är störst bland kvinnor i arbetaryrken, säger Joa Bergold, utredare vid LO.

Timanställda och andra tillfälligt anställda  – typiskt sett kvinnor i LO-yrken – var de första att bli av med jobbet när pandemin slog till i mars 2020. De fanns i hotell- och restaurangbranschen, handeln och annan service, men också i offentlig sektor.

– Men kvinnor i arbetaryrken är också de som förlorat fasta anställningar i högst grad, säger Joa Bergold.

Den främsta insatsen för att rädda jobb och inkomster under pandemin har varit korttidsarbete. Den har varit viktig, men inte till särskilt stor hjälp för LO-kvinnor.

Dels arbetar de till stor del i offentlig sektor (korttidsarbete gäller bara privata arbetsgivare). Dels förutsätter korttidsarbete att arbetsgivaren först har slutat anlita tillfälligt anställda.

De flesta svarande i LO:s undersökning säger att de kan stanna hemma när de är sjuka. Men nästan två av tio har gått till jobbet trots symptom.

I någon mån beror det på att de har testat sig och vet att de har antikroppar.

Men den främsta orsaken är att de inte har råd, eller att det inte finns någon annan som kan ta deras plats på jobbet. För över hälften av arbetarkvinnorna har arbetsbelastningen ökat.

– De arbetare som ser till att samhället fungerar har fått betala högst pris för pandemin. Arbetarkvinnor hade de sämsta villkoren redan tidigare, nu har samhället dragit undan mattan för dem igen, säger LO-ordföranden Susanna Gideonsson.

– Nu är det upp till arbetsgivarna, myndigheterna och regeringen att erkänna och hantera detta. Vi vill se fler trygga jobb och ett slut på snål bemanning. Bättre riskbedömning på arbetsplatserna går att få till omedelbart.