Bo Lundgrens tid som ledare för Moderaterna var en katastrof.

Hans tal om att sänka skatterna med 130 miljarder kronor skrämde bort väljare i valet 2002. Många misstänkte att det skulle resultera i sämre skola och vård. 

Moderaterna gjorde det sämsta valet på 30 år och ett år senare valde Bo Lundgren att kliva av som partiledare.

Fredrik Reinfeldt tog över och slipade tillsammans med Anders Borg och Per Schlingmann på en ny taktik. De bytte retorik och kläder. Männen slängde clubblazern och kvinnorna gömde pärlhalsbanden.

De började kalla sig arbetarparti. Tillsammans med de tre partierna i den nybildade alliansen vann de över en trött och halvt uppgiven Göran Persson i valet 2006.

De lanserade ett nytt begrepp: jobbskatteavdrag.

Efter fem jobbskatteavdrag hade Reinfeldt slagit Lundgrens föreslagna skattesänkningar och sänkt skatten med 140 miljarder kronor, mest för dem som tjänade bäst.

Resultatet: sjunkande skolresultat i sex år och stora brister i sjukvården. Plus en snabbt växande statsskuld och stora underskott i statens finanser.

Jobbskatteavdraget byggde på att det ska löna sig att arbeta.

Sjuka, arbetslösa och pensionärer fick betala för det arbetande folkets skattesänkningar.

De som förlorat jobbet eller drabbats av sjukdom fick inte bara högre skatt utan även lägre ersättning från a-kassa och sjukförsäkring. En medveten plan för att öka klyftorna.

Tanken var att motivationen att börja jobba igen skulle öka om det märktes i plånboken.

Det märkliga i borgerlig politik är att de som har det svårt ska straffas ekonomiskt för att om möjligt jobba mer, allt medan de som redan har jobb och en god ekonomi ska belönas med sänkta skatter.

Det är faktiskt en ganska äcklig människosyn som ligger bakom den politiken. Fattigdom gör ingen människa frisk utan får ofta motsatt effekt. Mindre pengar i plånboken betyder inte att jobben blir fler eller mer tillgängliga.

Samhällsekonomiskt är det inte heller särskilt smart. Att ge högavlönade nya skattesänkningar betyder i många fall att sparandet ökar. De konsumerar redan tillräckligt. Att ge personer med dålig ekonomi mer pengar innebär i stället en ökad konsumtion och därmed skapas också nya jobb.

Växande klyftor är dåligt för samhället, konstaterar till och med Världsbanken och OECD i dag.

De kan inte anklagas för att vara vänstevridna tankesmedjor, men de har sett vilka effekter allt för stora skillnader mellan hög och låg har. Det skadar också tilliten, både mellan människor och till myndigheter och beslutsfattare.

Hur är det då med den där idén att arbetslösa och sjuka mest är lata och arbetsskygga som föredrar att leva på a-kassa och sjukpenning?

Visst kan man teoretiskt tänka sig ett sådant samband. Men en ny rapport kommer till en annan slutsats.

Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) har granskat hur en förlängd a-kasseperiod med högre ersättning påverkar arbetslöshetens längd.

13 000 öppet arbetslösa föräldrar med barn som var strax under respektive strax över 18 år när ersättningsperioden var slut jämfördes under perioden 2007–2014.

De med barn under 18 år fick perioden förlängd med 30 veckor. Den förlängda a-kassan ledde inte till en längre arbetslöshet. Sannolikheten att hitta ett nytt jobb påverkades inte heller.

Rapporten ger inget stöd för att arbetssökande väntar med att ta ett nytt jobb till dess att deras ersättning tar slut. De jobbar hellre än går på a-kassa och tar därmed död på den borgerliga myten om bekväma latmaskar.

De som är sjuka önskar inget hellre än att bli friska och återgå till arbetet. För det krävs planerad individanpassad rehabilitering, som kan få kosta en slant. 

En stor majoritet av de arbetslösa vill göra nytta och ha ett jobb. För det krävs i många fall utbildning och kompetensutveckling.

Om det ska vara möjligt går det inte att fortsätta med skattesänkarpolitiken. Inte heller göra som Moderaterna vill och sänka a-kasseersättningen med 37 procent.