Förra årets mest lästa text på arbetet.se var en ledare jag skrev som publicerades 30 januari 2020, dagen innan det första svenska fallet av covid-19 upptäcktes.

Det var en kvinna i 20-årsåldern som rest hem till Jönköping från kinesiska Wuhan där viruset redan slagit till.

Rubriken löd ”Värre än coronaviruset” och artikeln har till dags dato 454 144 sidvisningar. Tvåan på listan över mest lästa artiklar landar på 60 180 sidvisningar.

Arbetets politiska redaktör Martin Klepke uppmanade mig att skriva en uppföljare till den årsgamla mycket spridda texten och då gör jag väl det.

Temat i min text var att det fanns annat som var farligare än coronaviruset. Först och främst borde vi oroa oss mer för antibiotikaresistenta bakterier, skrev jag. FN:s samordningsgrupp för antibakteriell resistens varnar för att om 30 år kan tio miljoner människor dö varje år om inget görs.

Antibiotikaresistens kan döda fler än cancer, spår experterna.

Jag lyssnade till och litade på Folkhälsomyndigheten som i slutet av januari trodde att smittspridningen av coronaviruset skulle kunna begränsas, både i världen och i Sverige.

”Det ser definitivt ut att fortfarande vara mindre farligt än de andra coronavirusen vi haft, alltså sars och mers. Men det är svårt att bedöma, siffrorna växlar så snabbt”, sa statepidemiolog Anders Tegnell till TT 26 januari. 

En vecka senare intervjuades Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson i Svenska Dagbladet och gjorde en spaning: ”Coronaviruset kommer inte att spridas i svenska samhället under nuvarande omständigheter. Vi kan få enstaka fall och enstaka sekundärfall inom familjer, det går inte att undvika.”

Nu vet vi att de hade fel, rejält fel, trots de inslängda brasklapparna. Och även att min amatörmässiga analys var ogrundad.

Viruset spred död och lidande i snabb takt. Över en halv miljon sjuka och fler än 12 000 döda är ett tragiskt svenskt årsfacit av ett virus som inte kunde kontrolleras. 

Det kan det fortfarande inte. Mutationer utgör nya hot. Höstens andra våg kan följas av en tredje nu i vinter.

Länder som tidigare klarat sig bra drabbas nu hårdare. Hoppet står till att de rekordsnabbt framtagna vaccinen kan bromsa virusets framfart.

Det finns många lärdomar att dra av pandemin. Det gäller på alla nivåer, från den globala ner till var och en av oss.

Förhoppningsvis har vi lärt oss att tvätta händerna ofta och länge. Och att stanna hemma när vi är sjuka, men det förutsätter att karensdagen avskaffas.

Det offentliga Sverige har fått i läxa att bygga upp beredskapslager av skyddsutrustning och se till att den underbemannade sjukvården och äldreomsorgen i fortsättningen får de resurser som behövs. Det är också läge att se över hur det svenska samhället är organiserat.

Är det optimalt med 290 kommuner och 21 regioner? Hur vettigt är det att privatisera stora delar av vården och omsorgen?

Pandemin visar också att ojämlikhet dödar och bör minska. Det gäller inom och mellan länder.

Hur galet är det inte att kommunala chefer i Sverige smiter före vårdpersonal i kön för vaccin? Hur orimligt är det inte att fattiga länder kan få vänta till 2024 innan de får tillgång till vaccin?

Det är som WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus konstaterar ”ett katastrofalt moraliskt misslyckande”.

Världen behöver bättre beredskap för att möta nya pandemier. Det här coronaviruset är inte det sista som kommer att spridas över klotet. 

En annan lärdom är att världen har bevisat att det går att göra stora och oanade insatser för att stoppa ett globalt hot.

Låt pandemin vara en förövning för ännu större insatser för att möta klimathotet.

Slutligen är det bara att konstatera att slutsatsen i min ett år gamla text fortfarande gäller. Antibiotikaresistens är ett hot mot den globala hälsan.

Överanvändningen av antibiotika både hos djur och människor måste stoppas.

Forskningen kring nya former av motståndskraftigt antibiotika behöver fortfarande förstärkas.