Att stryka Suhonen medskäggs viktigare än nytänkande i klassanalysen

RECENSION. Frihet är att ha makt över sitt eget liv: utrymme att själv välja vad man ska göra med sin fritid, var man ska bo, hur man ska försörja sig.

Den makten ser inte lika ut för alla, utan beror på var man är född och uppvuxen, hur man utbildat sig, vad man har för föräldrar.

2016 inledde därför vänstertankesmedjan Katalys ett stort projekt om klass: vad begreppet betyder, hur klassamhället ser ut i Sverige i dag och vad som kan göras för att bryta det.

Nu ger Katalys tillsammans med Arkiv förlag ut en bok med alla rapporter samlade – totalt 750 sidor utredningsresultat.

Redaktörerna, Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz, sammanfattar slutsatserna med dramatiska och mörka ordalag i inledningen: ”Botten går ur. Toppen drar ifrån. Mellanskikten präglas av rädslan att falla ner.” En riktig klasskris. 

Ännu mer dramatiskt formulerad är bokens baksida: ”Bilden av ett allt brutalare klassamhälle med ett fåtal vinnare och miljoner förlorare framträder tydligt i Klass i Sverige. Är det verkligen så här vi vill ha det?”

Mitt i krisretoriken har Katalys både glömt och gömt framsteg. Visst finns det brister i samhället. Massor med människor har det svårt, men att någonting är dåligt betyder inte att det blivit sämre.

Trots att utanförskapet är stort och många har det tufft är Sverige i ett mycket bättre läge än förr och mycket bättre än stora delar av vår omvärld.

Det är ett fattigdomstecken för en tankesmedja att ägna en hel bok åt klass utan att göra ett seriöst försök att vare sig beskriva eller förklara hur vi blir rikare

I ett av de mer tongivande kapitlen diskuterar Göran Ahrne, Niels Stöber och Max Thaning hur man ska dela in samhället i klasser.

Arbetarklassen, menar de, bör förstås inte bara som de klassiska arbetaryrkena, utan också lägre tjänstemän.

Det är grupper som kännetäcknas av liten makt över det egna arbetslivet. De saknar ägande, auktoritet och expertkunskaper, och är därför hårdare styrda och kontrollerade. 

Totalt är arbetarklassen 49 procent av befolkningen. År 1980 var arbetarklassen – med samma mått – nästan två tredjedelar av befolkningen, nu mindre än hälften. Färre tillhör den grupp som saknar ägande, auktoritet och expertkunskaper. Allt fler har makt över sin arbetssituation.

Det låter mer som någonting att fira än ett ”allt brutalare klassamhälle med ett fåtal vinnare”.

Makten över arbetet är viktig men inte allt. Det går inte att prata om klass utan att prata om pengar.

Ändå är det vad Katalys gör. Den som vill veta vad en arbetare faktiskt har att röra sig med – hur reallönerna utvecklats i Sverige – kommer gå bet.

Trots att det är en av de stora framgångarna i Sverige de senaste decennierna så saknas inte bara informationen – den framställs direkt missvisande.

I ett kapitel beskriver Mikael Stigendal att världens ekonomi bygger på att ”kapitalet” bara ser lön som en ”internationell produktionskostnad”, till skillnad från förr i tiden då kapitalet såg lönen som ett sätt att skapa efterfrågan för sina produkter. 

Högre reallöner är därför inte längre viktigt för kapitalet, vilket lett till att lönernas andel av produktionsvärdena har minskat. Påståendet är helt gripet ur luften.

Sedan mitten på 1990-talet har de reala inkomsterna i Sverige nästan fördubblats. Den genomsnittliga inkomsten år 1990 var cirka 11 000 kronor i månaden i dagens penningvärde

I dag är det mindre än 60 procent av medianen, alltså under fattigdomsstrecket. 

Den som lever på 60 procent av medianinkomsten i dag har alltså högre inkomst än medianpersonen 1991. Hade inkomstjämlikheten varit total år 1991 hade alla haft en inkomst som vi i dag räknar som låg ekonomisk standard. 

Och löneandelen som andel av ekonomin? Oförändrad över tid.

Att vi får det materiellt bättre är kanske det viktigaste som finns. Det är inte bara siffror på lönebeskedet utan innebär riktiga villkorsförbättringar – i alla klasser. Arbetstiden som andel av livet sjunker och vi lever längre och friskare. 

Fler har råd med de nya kläderna till barnen, att byta det slitna elementet i vardagsrummet, byta den gamla bilen mot en säkrare och miljövänligare och ha råd att sätta upp konst på väggarna.

Fler har möjlighet att säga nej till sin chef. 

Mitt krisretoriken har Katalys både glömt och gömt framsteg. Visst finns det brister i samhället. Massor med människor har det svårt, men att någonting är dåligt betyder inte att det blivit sämre

Det är inte ”ett fåtal vinnare” utan tvärtom – så gott som alla får det bättre. Det här är inte en självklarhet. I flera länder står reallönerna stilla, och även i Sverige har vi haft den situationen (mellan 1975 och 1995 ökade inte de reala inkomsterna). 

Det gör det ännu mer anmärkningsvärt att perspektivet saknas i en bok om klass.

En av de saker som gör klass till mer än bara ojämlikhet är hur den överförs mellan generationer och befästs över tid.

Den relativa rörligheten – inte bara att vi blir rikare, utan hur vi förhåller oss till varandra – är därför ett av de hetaste ämnena i den internationella nationalekonomiska och sociologiska forskningen. 

Om den sociala rörligheten minskar skulle man kunna säga att klassamhället stärks, även om alla får det bättre.

Sedan 1980 har stora liberaliseringar ägt rum, valfrihet i välfärden gjort intåg, marknaderna för både arbete, varor och kapital har avreglerats och öppnats mot omvärlden. Hur har det påverkat den sociala rörligheten? 

Faktum är att varken i Sverige eller internationellt går det att se några kopplingar mellan jämlikhet och rörlighet.

De internationella resultaten spretar, och i Sverige har den relativa rörligheten ökat samtidigt som inkomstspridningen blivit större. Hur Katalys förklaring till detta hade sett ut får vi inte veta. Det är som om frågor utan enkla svar inte ens får ställas.

Trots extremt goda förutsättningar i form av kunniga författare, stora resurser och ett närmast obegränsat omfång är helheten ganska kraftlös. 

Förklaringen står klart utskriven i förordet. Syftet är delvis att bidra med kunskap, men ”framför allt att se till att skapa ett politiskt tryck för ökad jämlikhet”.

Målet är i första hand politiskt tryck och i andra hand ny kunskap. Då går det som det går. 

Vissa kapitel är extra intressanta men boken saknar bett. 

Att vi nu har stabila reallöneökningar för både arbetare och tjänstemän är strålande. Det är ett fattigdomstecken för en tankesmedja att ägna en hel bok åt klass utan att göra ett seriöst försök att vare sig beskriva eller förklara hur vi blir rikare. 

Det är inte heller imponerande att lägga hundratals sidor på att beklaga inkomstspridning, utan att nämna att varken den sociala rörligheten eller de absoluta standardhöjningarna verkar lida. 

Katalys tycks ha undvikit nytänkande för att i stället stryka Daniel Suhonen medskäggs.

Resultatet är därefter. I stället för ett ögonöppnande standardverk får vi en matt debattguide för ABF.