RECENSION. Det hela tycks börja med en Tinderdejt från helvetet. Sen blir det värre. Ni vet hur det är. Man har matchat med någon. Ska ses på ett fik.

Han visar sig vara en skitstörig vänsterkille, hon moderat med företagarvurm. Polarisering i vardagen.

Vänsterkillen är arg över att iphonesladden gått sönder för att företagare bara vill göra vinst. Hon tittar besviket på honom och säger ”Jaså? Mina föräldrar är företagare”. 

Det enklaste vore att alla bara gick hem till sitt. Ett framhasplat ”det var ju kul det här, det får vi göra om” för att sedan ghosta varandra för all framtid. Men just då vänder sig en man om vid bordet bredvid med argumentet ”jag är nationalekonom” och ska förklara ett och annat om hur toppen det är med marknadsekonomi.”

En fullständig mardröm.

Jag fattar grejen. Nationalekonomen Andreas Bergh och serietecknaren Ola Skogäng har försökt göra en sorts anti-Bamses skola med Bergh själv som Skalman. Det har sina poänger. 

Till exempel får jag någon som helst hum om hur oerhört irriterande och förenklad den där serien om hur bra det är att betala skatt måste vara för någon som anser att detsamma är stöld. 

När killen till sist ändrat uppfattning om allt kommer belöningen. Ljuv musik uppstår. Tjejen och killen blir förälskade och startar ett företag

För bitvis blir jag på riktigt uselt humör av förnumstigheten i seriealbumet Hjälpas åt – om marknader och människor, utgivet av Timbro. 

Företagartjejen har i stort sett alltid rätt. Vänsterkillen – beväpnad med en oerhört oklar ideologi, ett uselt humör och universums sämsta argument – har alltid fel. 

Eventuellt är det bra att jag blir så irriterad. För i ärlighetens namn har jag nog gjort mig skyldig till lika svartvita berättelser i mina dagar. Med ungefär lika töntigt resultat som det här. Men oftast förhoppningsvis lite roligare.

För speciellt kul är det ju inte.

Problemet med Hjälpas åt är just tonen. Marknadskapitalism är självreglerande. Allt har blivit bättre.

Till och med klimatet kommer lösas tack vare marknadskrafterna, för tittar man på de rikaste länderna med fria marknader så har deras utsläpp minskat radikalt. 

Och de fattiga har fått ta över produktionen som tidigare varit i de rika så vi får billigare konsumtion och de får fler jobb. 

Det låter ju helt fantastiskt!

Att det är vår konsumtion som eventuellt skapar utsläppen i de fattiga länderna och att klimathotet är globalt. Den lilla detaljen hoppar man. I stället kommer ännu ett skitdumt påstående från vänsterkillen. 

Som givetvis bemöts med en lång harang om någon som försökt skapa alla komponenter till en brödrost på egen hand och hur misslyckat och dyrt det blev.

Liknande exempel som brukar lyftas är någon som gjort hamburgare och kalkonmacka från ax till limpa. 

Och visst. Ser man varje exempel på samarbete som ett argument för marknaden så håller det ju ihop. Lyfter man inte heller speciellt många exempel på marknadens misslyckanden så blir den också alldeles underbar. 

”Bemanningsföretagen växte fram för att det finns behov av flexibel bemanning – och ett utbud av människor som letar jobb”, säger Bergh. Sen tittar alla på en hemlös som gräver i en papperskorg. 

Bergh fortsätter att argumentera för att det är bra att marknadsekonomin sprider ut beslutsfattandet och här kommer de till hur Mao beordrade att sparvarna skulle utrotas i Kina vilket ledde till svält. 

”Så praktiskt för dig att problemen i Kina berodde på socialism och framgångarna på kapitalism” säger vänsterkillen surt. ”Du kanske har fler exempel på lyckade planekonomier?” svarar företagartjejen med ett flin.

Utdrag ur Hjälpas åt

(Andreas Bergh och Ola Skogäng)

Och i mitt huvud börjar av någon anledning det gamla Göteborgsbandet Union Carbide Productions spela. För ingenstans nämns all den miljöförstörelse och det lidande som företag orsakat i världen. I stort sett helt utan konsekvenser.

Det må vara klyschiga exempel i dag. Men Bergh går inte in på Nestlés bröstmjölksersättningsbluff där man genom sin marknadsföring fått kvinnor i fattiga länder att avstå från att amma.

Så sent som 2019 protesterade Vårdförbundet mot detta.

Eller Shells agerande i Sydamerika. BP:s oljeläcka och hanteringen av densamma.

Ja, eller vänta nu, Koch-brödernas ekonomiska engagemang i nyliberala tankesmedjor och förment oberoende forskningsinstitut som obstruerade vår kunskap om klimathotet i så många decennier att vi nu möjligen nått point of no return. 

Hörde jag DuPont? Lundin Oil? Svenska marknadsskolan?

Allt detta får plats i den ekonomi Bergh hyllar. Men det kommer liksom inte fram. Korruptionen är ju låg, inte maskerad eller helt enkelt accepterad, i fria marknader.

Man pratar om problemen med att jobben flyttar på sig. Och till skillnad från klimathot och utsläpp som mäts på nationsbas så är arbetsmarknaden plötsligt global. Folk skolar om sig. Ingen lämnas kvar.

Övergången från bonde- till industrisamhälle var också jobbig men se så bra det gick!

För bitvis blir jag på riktigt uselt humör av förnumstigheten i seriealbumet Hjälpas åt – om marknader och människor utgivet av Timbro

Då har jag inte ens kommit till att man i dag bedömer det i stort sett omöjligt för någon som inte kan ärva kapital att göra en klassresa i USA – eller att lönen inte nödvändigtvis räcker till, ens för någon som har tre osäkra anställningar samtidigt. 

Det fick tyvärr inte riktigt plats i boken med mer än att man nämner att inget system är perfekt.

Men. Allt. Är. Toppen!

Nationalekonomens svada för tankarna till en anekdot jag hört om en annan dejt med en kille från Kommunistiska Partiet. Den slutade med repliken ”men du måste väl ändå hålla med om att Stalin mördade NÅGRA människor?”

”De två huvudkaraktärerna i boken du nyss läst är fiktiva. Deras tålamod, nyfikenhet och vilja att lyssna på varandra och på mitt alter ego saknar helt motsvarighet i verkligheten”, skriver Bergh i efterordet. 

Nu handlar ju boken om mästradet av en töntig vänsterkille som enligt egen utsaga jobbar med att ”bära sängar och spela i hardcoreband”. Där skrattade jag högt. Rolig och träffsäker satir.

Men i vad som kan vara universums mest irriterande efterföljande serieruta förklaras det sedan hur ett svenskt hardcoreband blir ekonomiska vinnare på att billiga bilar produceras i asiatiska låglöneländer – av människor som helt uppenbart har noll förståelse för subkultur. 

Det hela är så töntigt att jag vill kasta mig ut för ett stup. Men vår vänsterdude blir föga överraskande övertygad. Han tar in allt nu. Fritt flöde. All in. Spärrvakt på toaletten. 

Ingen annan lyssnade egentligen på någon alls. I hela boken.

När vänstertjommen till sist ändrat uppfattning kommer också belöningen. Ljuv musik uppstår. Tjejen och killen blir förälskade och startar ett företag.

För det här är ju, först och främst, en bok om kärlek.

Andreas Bergh vandrar vidare som någon sorts marknadsliberal Cupido.