När coronakommissionen förra veckan konstaterade att den svenska strategin att skydda de äldre har misslyckats pekade man ut regeringen, och tidigare regeringar, som ytterst ansvariga.

Nuvarande och tidigare regeringar har låtit bli att åtgärda brister inom äldreomsorgen som man känt till länge, menar kommissionen.

Sverige stod med en omsorg som vid minsta vindpust knakade i fogarna redan innan pandemin slog till. 

Och visst stämmer det att alla visste hur läget i omsorgen såg ut. Det behöver man inga tjänstemän eller utredningar för att räkna ut.

Det räcker med att ha en anhörig i omsorgen, eller jobba inom den.

Tankesmedjan Arena Idé har visat hur 20 miljarder kronor försvunnit ur äldreomsorgen de senaste decennierna. Sedan 2002 handlar det om resurser som smugits bort ur kommunernas budgetar.

Nästan varje svensk kommun planerade ytterligare besparingar 2020. Självklart har detta gått ut över de äldre. Än mer självklart har det gått ut över de anställda. 

I veckan presenterade LO-distriktet i Stockholms län siffror på exakt hur illa ställt det är i Stockholmsområdet. Det handlar om ett systematiskt användande av daglönare och otrygga anställningar i omsorgsyrkena.

Över 30 procent av undersköterskorna är timanställda. Över hälften har deltidsanställningar. Av vårdbiträdena arbetar nästan 70 procent (!) på timmar.

I Stockholms län handlar det inom Kommunals avtalsområden om 30 000 personer som är timanställda hos kommunerna.

Det är alltså inte en slump att media med jämna mellanrum rapporterar om äldre som träffar 30 olika hemtjänstmedarbetare i månaden. Klart smittan fick spridning och fäste. 

Coronakommissionen lyfter bland annat vikten av personalens utbildning och menar att regeringen behöver göra mer. Frågan är hur man förväntar sig att någon alls ska vilja arbeta inom äldreomsorgen under rådande arbetsvillkor.

Frågan är också vad regeringen förväntas göra. Kommunerna styr äldreomsorgen.

Regeringen och myndigheter bör rimligtvis ha en bättre överblick av hur landet ligger och lägga krisplanering efter rådande verklighet och inte efter drömmar om äldreomsorgen så som den såg ut före alla nedskärningar.

Men utöver det verkar regeringens händer vara bundna. Inte hjälper det att tillföra resurser när kommuner inte vill höja de anställdas löner eller reformera anställningsvillkoren.

Få kommuner vill höja skatterna och högerstyrda SKR vill över huvud taget inte se några öronmärkta statliga medel till något eftersom det blir lättare att slussa pengarna dit man vill i stället för dit de behövs. 

Den stora diskussionen för Sveriges politiska etablissemang efter coronan måste vara hur välfärden över huvud taget kan och får styras. Rådande ansvarsfördelning gör att ansvaret faller mellan stolarna.

Mellan regering, regioner och kommuner verkar ingen dra åt samma håll.

Det är rent ut sagt en skam för ett rikt land som Sverige att man tillåtit byråkrati och naiva näringslivsförslag dra isär vår välfärd. 

I praktiken behövs en utrensning av marknadstänkandet och en nedmontering av styrningsmodeller i stil med New Public Management.

I vissa frågor måste regeringen också köra över kommunerna i fråga om självstyret, till exempel i daglönarfrågan. Det måste finnas en gräns för hur mycket personal får utnyttjas i skattefinansierad verksamhet. 

Här står framtidens strid, och om regeringen nu bär det yttersta ansvaret för styrningen i äldreomsorgen måste de också agera därefter. 

Partiorganisationerna får helt enkelt be sina kommunalråd att dra sitt strå till stacken eller knipa igen.