Debatten om kanske-mannen gav inte mycket mer än kvinnliga incels

KULTURDEBATT. Det hela började med att kulturskribenten Josefin Holmström i SvD (17/10) skrev om hur drömmar om stabilitet och trohet i dag är mycket mer förbjudna än frigjort sex och promiskuitet: 

”… den så kallade sexpositiva feminismen, vad har den någonsin gjort för oss? Ingenting. Den har bara spelat kanske-karlarna i händerna. Den har uppmuntrat deras destruktivitet.”

Första gången ordet sexpositiv förkommer i svensk media är 1998.

En krönika i Aftonbladet berättar om något som beskrivs som en världsporrskonferens: ””Sexpositiv” är ledordet under hela konferensen: Man ser positivt på sex, uppskattar porr och vill snarare tillåta mer än förbjuda något.” 

I år har det pågått en never ending-debatt om sexpositivism som har handlat väldigt lite om vad jag tror avhandlades på världsporrskoferensen för tjugo år sedan. 

I ärlighetens namn har jag inte riktigt förstått vad diskussionen har handlat om, men flera före mig har försökt sig på en sammanfattning.

Jag trodde att debatten skulle dö ut efter att Kristina Lindquist i DN (27/10) gick igenom det mesta som skrivits, för att komma fram till den lagom revolutionära slutsatsen att den sexuella ofriheten ödelägger kvinnors liv. 

Debatten fokuserar på vad folk vill ha – eller bör vilja ha – och deras rätt till att få ligga. Väldigt lite handlar om rätten till att inte vilja, rätten till att säga nej till umgänge eller en kropp utan att kallas för sexnegativ eller kanske-person

Nu låter jag ironisk, det är jag inte. Det är en briljant text som påminner de som glömt att samtycke vid sex tills alldeles nyligen inte har varit en självklarhet enligt svensk lag.

Liksom att könsneutrala äktenskap och icke-tvångssterilisering av transpersoner är nutida sexualpolitiska genombrott. Att allt är en del av samma kamp för sexuell frihet och i slutänden kvinnors rätt till ett självständigt liv.

Här kunde debatten sluta kan en tycka. Men icke. Vi fortsätter att prata, nästan på autopilot, om så kallade kanske-män och dejtingkapitalism! 

Bechdeltestet. uppkallat efter den queera amerikanska serietecknaren Alison Bechdel, handlar om hur kvinnor representeras i film.

För att en film ska klara testet måste den uppfylla följande kriterier:

1. Ha minst två kvinnliga rollfigurer 
2. … som pratar med varandra 
3. … om något annat än män.     

Testet går naturligtivs att tillämpa i fler sammanhang. Till exempel för att analysera den så kallade sexdabatten. 

Inledningsvis ser det bra ut. Listan över kvinnliga huvudrollsinnnehavare är lång.

Bortsett från Svenska Dagbladets Victor Johansson och hans bekännandetext där han kommer ut som en kanske-man korrumperad av Tinder (14/10), är Joel Halldorf en av få män som har intresserat sig för ämnet. 

Halldorfs text om hur Jesus trofasta plastpappa Josef är någon kanske-männen borde ta rygg på – och att han själv har en ikon med Josef med Jesusbarnet på skrivbordet för att påminna sig själv om detta (Expressen 8/11) – är bland det märkligaste jag läst under hela 2020.

Nåja. Punkt nummer två. Pratar med varandra? Jag ser ingen direkt dialog skribenterna emellan. De skriver snarare om varandra. Sammanfattar vad andra redan har sagt för att sedan berätta om egna erfarenheter av sex, tinder och karlar som inte vill stadga sig. 

Det finns dock undantag. Förutom tidigare nämnda Kristina Lindquist vill jag rekommendera Lyra Kolis essä i SR-programmet Obs (19/10).

Författaren håller sig till ämnet – pratar sexualpolitik och hur urvattnat fenomenet sexpositivim är – snarare än att berätta om sina egna erövringar. 

”Att skylta med sina sexuella preferenser och praktiker ses som något subversivt, samtidigt som det har blivit norm”, konstaterar hon.

Och det är här någonstans som min trötthet inför höstens så kallade sexdebatt ligger – att många texter inte alls handlar om sexualpolitik utan om rent poserande.

Ja, för när det kommer till Bechdeltestets tredje punkt är det uppenbart att debatten först och främst handlar om vita förhållandevis unga kvinnor från storstan som talar om erfarenheter av män – queera pensionärer från Smålands glesbygd göra sig icke besvär. 

Som exempelvis när Ida Ölmedal, kulturchef för HD/Sydsvenskan, orerar över hur sorgligt det är att begreppet ”sexnegativ verkar ha blivit ett modeord bland unga kvinnor”. 

”Jag tror dessutom att tillfälliga relationer kan fylla behov för kvinnor, särskilt i åren mellan 20 och 30. Det kan vara ett sätt att få tid för skapande, passion och smärta, att få ha en musa i form av en otillgänglig framgångsrik man, att göra karriär. Eller helt enkelt att få ha kul”, mässar hon. (24/10) 

Resonemanget förstår jag väldigt lite av, det låter lite som en kulturman i en kvinnokropp, men framgår i alla fall att Ölmedal vill framställa sig själv som positiv till sex.

Det är en sak, men att som grädde på moset indirekt predika för andra kvinnor i samma ålder vad som vore bra för dem: mer kuk? 

Ännu mer explicit är Linda Skugge. Hon berättar om hur Tinder befriar kvinnan och hur hon, efter att ha kommit fram till denna slutsats, äntligen fått tillfälle att knulla på en offentlig toalett (Expressen 9/11). ”Det är bara att ta för sig”, konstaterar hon. 

Kanske, skriver Skugge, är hon ”en sådan där kanske-man”. Gött mos för dig, men vet du vad: det där smörgåsbordet fanns och väntade på dig hela tiden. Du har helt rätt när du ifrågasätter om de som likt Saga Cavallin (Expressen 14/10) påstår att Tinder gör kvinnor till obetalda horor verkligen varit inne på dejtingappar.

Och det är här någonstans som min trötthet inför höstens så kallade sexdebatt ligger – att många texter inte alls handlar om sexualpolitik utan om rent poserande

Men, det är inte det som jag tar med mig efter att ha läst texten, utan hur hon beskriver att hon swishar en femhundring till en manspojke för att han ska ha råd att träffa henne. Hur hon vill ha någon som ”går med på allt.” 

Det Linda Skugge sätter fingret på – och vad som återstår av diskussionen om sexpositivism när det sexualpolitiska är avklarat – är hur de snygga, smarta och framgångsrika vill kunna välja och vraka. Oavsett kön.  

Debatten fokuserar på vad folk vill ha – eller bör vilja ha – och deras rätt till att få ligga. Väldigt lite handlar om rätten till att inte vilja, rätten till att säga nej till umgänge eller en kropp utan att kallas för sexnegativ eller kanske-person.

Som att säga nej till sex (med någon annan är sig själv) är samma sak som att inte ha någon sexualitet – och tvärtom, att de som vill ha mycket sex har en starkare sexualitet än andra. Vad det nu skulle betyda.  

En kvinna som kräver, men nekas, stadigt förhållande eller ligg är någon som har all rätt att vara trött på manligheten. Hade det i stället varit män som varit de ledande debattörerna i frågan hade de avfärdats som patetiska incels. 

Om en man i samma debatt uppmuntrat ynglingar till tillfälliga relationer hade det knappast setts som något progressivt. 

Så efter en hel höst av av en debatt om sexuell frihet är vi tillbaka på dagisnivå: stopp, min kropp!