Bussföraren José Esteban dog i covid-19: ”Han smittades på jobbet”

När respiratorn blåser in extra luft i José Estebans lungor är han fortfarande fotbollspappan från Alby i Botkyrka.

När koldioxiden från hans utandning flödar tillbaka in i maskinen är han ännu den sortens människa som i hast lämnar middagsbordet när grannarna behöver hjälp. 

Luft in. Den glada bussföraren från Eriksbergsdepån. De som reser med honom har sagt: ”Har du inga problem, hur kan du vara så glad?”. Men jo, så klart har han det, han väljer att se lösningarna bara.  

Luft ut. Skyddsombudet som kan säga ifrån, efter 13 år i yrket.  

Luft in. Tränaren för pojkar 2011 i Konyaspor KIF, Alby. 

Luft ut. Han som hatar att förlora när han spelar Fia med barnen.  

Det är april och José Esteban har legat i respirator i över två veckor. Det är nio kilometer från Karolinska sjukhuset i Huddinge till radhuset i Alby.

Men för frun Maritza Talavera är det lika omöjligt att komma nära honom som att nå familjen i Ecuador på andra sidan Atlanten.  

Dörren till intensivvårdsavdelningen är stängd för anhöriga. Och han är i för dåligt skick för att prata på telefon. Men kanske kan några uppmuntrande ord från henne och barnen ändå nå fram.

Maritza Talavera bestämmer sig för att hålla ett peppsamtal.  

– Vi ville säga: kämpa! Du kan! Bara så att han fick höra våra röster. Vi skulle ringa klockan fyra. Men precis innan ringde personalen och sa att de inte fick kontakt med honom. Att han inte skulle klara sig.  

Medan hemmajobbare förtvivlat sliter med nya mötesverktyg och sätt att kommunicera digitalt ska José Estebans familj säga farväl för alltid på hög volym på högtalarläge.

Detta bara tre månader efter rapporter om ett virus i Kina. Om någon sjuk fladdermus långt, långt bort. Nu är viruset här.

I José Estebans kropp där organen brutits ner och hjärnan utsatts för blodproppar. 

– Det är overkligt, säger Maritza Talavera gång på gång. 

Personalen ger dem en halvtimme att samla sig. Hon tänker: Jag får inte gråta.  

”Jag vill tacka dig för allt som du gjort. För tiden som jag fått. För allt som du gjort för mig och barnen. Tack.”  

”Kan du ta hand om oss från himlen, pappa?”  

Det är sånt som hon och barnen säger. Sedan trycker någon på knappen som avslutar samtalet, och den där Atlanten är åter emellan dem. Nu för alltid.  

José Esteban kör buss i Stockholm medan framdörrarna fortfarande är öppna. Efter att dörrarna stängts den 17 mars beslutar Storstockholms lokaltrafik, SL, att dra in på vissa avgångar eftersom resandet minskat.

Det leder till coronakaos i storstaden. Trängsel och oro för smitta bland både resenärer och förare. De bolag som kör på uppdrag av SL, som José Estebans arbetsgivare Keolis, styrs av samma regler.  

Det är väldigt orättvist. Inte bara för José utan för alla som jobbar inom transport. De är väldigt utsatta

Den vanligtvis lösningsfokuserade, glada föraren fylls mer och mer av oro. Trots att han bara är 54 år och inte tillhör någon riskgrupp, om än lite överviktig.

Frun Maritza Talavera berättar att det inte heller finns handsprit och desinfektion för att rengöra ytor i bussen. 

– José var väldigt rädd, han frågade om han kunde använda munskydd men de sade nej.  

Vilka sade nej? Chefen?  
– Ja.  

I sin roll som skyddsombud höjer José Esteban rösten om behovet av skydd.

Veckan med trängsel är veckan innan den stora tröttheten kommer krypande. José Esteban får fler symptom. Han blir förkyld, hostig och sedan kommer andningsbesvären.  

Den här tiden gör SL uttalanden som inte åldrats väl, kanske förståeligt i pandemipaniken. ”Omfattande användning av desinfektionsmedel innebär miljöpåverkan och hälsorisker för städpersonal och riskerar även att orsaka skador på våra fordon eftersom de löser upp färger och plaster.” 

Åtta månader tillbaka i tiden, ändå en helt annan tid.  

José Esteban blir inlagd på sjukhus. Men efter några dagar åker han hem.  

– Han sa att det var hemskt där, han fick inte hjälp. Han berättade att det var många personer som dog, han bad sjukhuspersonalen att dra för skynkena. För han ville inte se men de stängde inte och han såg allt, säger Maritza Talavera som pratar med Arbetet via videosamtal från förskolan där hon jobbar.  

Att tillfälligt känna sig bättre, följt av ett sämre mående. Det är ett återkommande vittnesmål från allvarligt covidsjuka. Efter några dagar hemma måste Maritza Talavera ringa efter ambulans. 

Sedan blir det dagarna på intensivvårdsavdelningen, iva. Hej då-samtalet.  

Den 25 april går José Esteban bort och hans fru åker till iva för att hämta plastpåsen med hans saker.

– Personalen kom. För mig var det viktigt att få en tydligare bild av vad som hände. Jag ville veta om han led när han var inkopplad med alla slangar. Men de förklarade att han fick mycket mediciner och gick bort utan smärta. Allt kändes abstrakt. 

I lunchrummet på José Estebans arbetsplats Eriksbergsdepån står ett bord med ett brinnande ljus. Keolis har tryckt upp ett A4-ark med namn och bild på den döda kollegan.

Där ligger också en bok där arbetskamraterna kan skriva minnesord. 

På en sida står: ”Du är enormt saknad. Ditt skratt, ditt glada humör, din person – du.” 

Kompisen och kollegan Yakoub Chukro säger att det har varit tufft att förlora en kollega. Sorgen i hans röst hörs efter en stunds telefonsamtal. Han berättar om José Estebans näst sista dag på jobbet.

De samlades sex skyddsombud i en lokal under fyra timmar. Han blickar tillbaka, var det fel?

Jonny Nilsson, huvudskyddsombud på depån, berättar att det varit tungt och att de förlorat två förare under pandemin.

Hans uppdrag har varit svårt eftersom många arbetskamrater varit oroliga.

– Jag försöker förklara att vi måste vara säkra på att medarbetaren blivit smittad på arbetsplatsen, annars kan vi inte driva det som ett arbetsmiljöproblem. Och vi har haft stängda framdörrar länge så det är ännu svårare att bevisa.  

Maritza Talavera står utanför familjens radhus i ett höstmörkt Alby. Efter några månaders chock kunde hon plötsligt gråta.

Men samtidigt som tårarna rann behövde hon fylla i blanketter för att få olika typer av ersättning. Räkna på om hon och barnen kunde bo kvar i huset.  

Maritza Talavera blev arg när hon fick brevet från Pensionsmyndigheten om att hennes makes död inte skulle godkännas som arbetsskada. Själv är hon övertygad om att maken smittades i jobbet.  

Hade han jobbat inom vården hade det funnits bättre förutsättningar att bevisa kopplingen mellan arbete och smitta.

Men i José Estebans fall var den enda möjligheten att pröva om han kunde ha smittats när han jobbat med smittförande material.

För hans del skulle det ha handlat om ratt, instrumentpanel eller alkoholmätaren han blåste i.

Försäkringskassan bedömde i sin utredning, som låg till grund för Pensionsmyndighetens beslut, att den risken inte var tillräckligt stor. 

Den bedömningen ska visa sig få ekonomiska konsekvenser för familjen. Försäkringskassan menar visserligen att han kan ha blivit smittad på jobbet, till exempel av resenärer.

Men som regelverket ser ut hade han behövt jobba i ett vårdyrke för att på de grunderna få sin smitta klassad som arbetsskada.  

Maritza Talavera kan omöjligt förstå logiken: 

– Det är väldigt orättvist. Inte bara för José utan för alla som jobbar inom transport. De är väldigt utsatta, säger Maritza Talavera.  

Hon känner fler av de utsatta förarna. Hennes bror körde buss i Ecuador. Ett halvår efter att hon hämtat upp plastpåsen med sin mans saker på iva dör hennes bror av samma sjukdom.  

Vi ville säga: kämpa! Du kan! Bara så att han fick höra våra röster. Vi skulle ringa klockan fyra. Men precis innan ringde personalen och sa att de inte fick kontakt med honom. Att han inte skulle klara sig

Maritza Talavera har utöver sorgen även haft ekonomin att oroa sig för. Precis som många andra som mister en anhörig så har hon och barnen fått försäkringspengar.  

Mycket av de pengarna har hon satt in på ett konto till barnens framtid.  

Hade hans dödsfall klassats som arbetsrelaterat hade hon fått betydligt mer. Hon och barnen hade kunnat få efterlevandelivränta och extra begravningshjälp från Pensionsmyndigheten. Det hade kunnat handla om totalt hundratusentals kronor för familjen.  

Via sin arbetsplats hade José Esteban också en kollektivavtalad försäkring. Den försäkringen, som hanteras av Afa försäkring, hade gett extra pengar om smittan skett i arbetet. Inget talar i dagsläget för att hon ska få ersättning från Afa.  

Villkoren för den försäkringen förhandlas fram av LO och Svenskt Näringsliv. Tidigt under pandemin i våras drev LO att även andra yrkesgrupper än vårdpersonal skulle kunna få pengar den vägen.  

Här uppstod en dragkamp mellan parterna som LO förlorade (läs mer i artikeln härintill).  

Trots Maritza Talaveras fasta jobb som förskolepedagog kommer hennes och barnens ekonomiska situation att bli betydligt tuffare nu när maken är borta.

– Det är svårt när man har räknat med två inkomster. Efter att jag betalat skulder, lån och avgifter har jag 3 000 kronor kvar. 

Maritza Talavera kramar om den nioåriga sonen David som kommer hem från skolan. Numera får han gå utan sin pappa till fotbollsträningen.  

Ett halvår efter José Estebans död har Maritza Talavera fortfarande många frågor som inte blivit besvarade. Hon är inte nöjd med de allmänt hållna svar hon får från sin mans arbetsgivare Keolis.

Hon vill veta vilka riskbedömningar som gjorts och vilka åtgärder som vidtagits. Sådant som Arbetsmiljöverket brukar fråga om.  

Att José Esteban och hans bussförarkollega avled blev aldrig ett ärende hos myndigheten. Arbetsgivaren gjorde ingen anmälan dit.

Arbetsmiljöverkets budskap var att det var de som jobbade inom vård och omsorg som skulle anmäla. 

Nu är myndigheten i stället tydliga med att alla yrken omfattas och den ska se över sin information om anmälningsplikten.

Hade en anmälan gjorts kanske Arbetsmiljöverket hade kontrollerat arbetsmiljön för förarna.

Arbetsmiljöverket själva betonar dock att de fått in flera anmälningar från skyddsombud som rör bussförare i landet och att de då utrett arbetsförhållandena.

Vad skulle skyddsombudet José Esteban ha gjort i den här situationen?
– Jag tror att han skulle ha gått till andra instanser, kanske kontaktat andra institutioner. Han var inte rädd för att höja sin röst. Världen blir fattigare utan José, säger Maritza Talavera.