Sakta går det upp för svenska folket att våra gemensamma ansträngningar att möta coronasmittan inte har fungerat.

Vi har inte lyckats bättre än andra länder, vilket många i något slags nationell solidaritet hoppats på. I stället har vi lyckats betydligt sämre, faktiskt bland de sämsta sett till dödstal per hundratusen invånare, och någon mer relevant jämförelsesiffra än döden är svår att hitta.

De höga dödstalen har knäckt den nyväckta folkhemsgemenskapen som blommade upp i våras.

Men varför skulle just svenskarna klara av att mota smittan genom milda och allmänna råd riktade till individen när andra länders smittskyddsmyndigheter i stället prioriterade tvingande beslut?

Som grund för den svenska linjen låg det internationellt uppmärksammade uttalandet från Folkhälsomyndigheten, FHM, om att svenskarna ”har en stor tilltro till myndigheter”.

Och visst, EU:s enkätundersökningar har länge visat att svenskarnas förtroende är relativt starkt.

Men här syns inte olika förutsättningar i pandemitider för olika yrkesgrupper och inkomstklasser, och olika syn på solidaritet beroende på samhällsklass.

Och det är något helt annat än en allmän snittnivå för invånarnas förtroende för myndigheter.

FHM:s svaga kunskaper om det svenska klassamhället är därmed förvånansvärt tydliga. FHM utgår från ett teoretiskt antagande om en konstruerad ”medelsvensson” som inte finns och som aldrig har funnits. 

Att svaga rekommendationer skulle räcka för alla var därmed ett intellektuellt felslut hos FHM.

Skilda möjligheter och tydligt klassbaserade förutsättningar och därtill en sviktande solidaritet från medelklassen sköt FHM:s världsunika teorier om svenskarnas tillit i sank. 

Därför är det nu utmärkt att regeringen börjar handla. Glipan mellan regeringens nu väldigt skarpa attityd och FHM:s låt-gå-mentalitet är uppenbar även om båda parter tonar ned motsättningarna.

Ju snabbare vi lägger om strategi, desto snabbare kan delar av samhället återgå till normalt läge och desto mindre skada kommer Sveriges ekonomi att åsamkas. Förutom att dödstalen stiger är FHM:s halvmesyr ju också en utdragen ekonomisk katastrof.

Det handlar inte om att göra lite som man tycker eller känner för. Det handlar om att alla i tjänstemannayrke och medelklass måste hålla sig undan. 

I en pandemi måste vi sluta hylla medelklassens individualism och ”egenmakt” och i stället utgå ifrån vad som krävs för att de äldre, de på LSS-boenden och i andra riskgrupper – och inte minst de i arbetaryrken som inte kan jobba hemma – ska kunna fortleva sina liv.

FHM:s oförmåga att se detta gör att myndighetens framtid måste upp till debatt, och här är historiken viktig.

Det gamla Smittskyddsinstitutet lades ned 2014. Smittskyddet skulle i stället renodlas i den nya mindre Folkhälsomyndigheten.

Nedläggningen innebar att Smittskyddsinstitutets världsunika forskning och samlade kunskap avvecklades. Fortsättningsvis skulle all breddning av kunskapen överlåtas till universitet och högskolor.

Bakom nedläggningen stod den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldts högerstyrda regering. Slakten av Smittskyddsinstitutet var ett led i den borgerliga regeringens allmänna nedbantning av myndigheter.

Den som studerat arbetsmiljöns historia skönjer här ett mönster. När den borgerliga regeringen 2007 lade ned Arbetslivsinstitutet försvann även där myndighetens världsunika forskning och kunskapsinhämtning runt arbetsmiljöarbetet.

Arbetslivsinstitutets nedläggning följdes av svåra konvulsioner hos arbetarrörelsen och kraven på att återskapa dess arbetsmiljöarbete har ännu inte tystnat.

Men när det gäller smittskyddet hördes få protester. Någon större grupp i samhället som drabbades av nedläggningen fanns ju inte. Inte förrän nu.

Det är utmärkt att Stefan Löfven och regeringen nu kliver fram och pekar med hela handen mot vad som måste göras omgående.

I längden måste vi dock skapa en mer kunskapsbaserad myndighet för att korrekt sköta svenskt smittskydd.

Varför inte återuppliva det gamla Smittskyddsinstitutet?