”Maradona är fotboll, folk och identitet”

Min familj är från Argentina. Trots att mormor, morfar och farmor är födda i Paraguay har det aldrig rått några som helst tvivel om att familjen var och är från Argentina. Anledningen? Fotboll. 

Bakom mikrovågsugnen i köket hemma i Växjö prydde det argentinska landslaget från 1993 väggen och på mitt rum satt kända argentinska fotbollsspelare från mängder av klubblag i Europa tapetserade på väggarna. 

Jag kunde namnet på fler fotbollsspelare än personer i min egen släkt på andra sidan jordklotet. Det kändes så pass mäktigt att vara del av att jag aldrig ens reflekterade över att det skulle vara något märkligt med det. 

Tillsammans med många fackliga och vänsteraktiva satt min morfar fängslad när Argentina vann fotbolls-VM på hemmaplan1978.

Efter haveriet som var Falklandskriget blev VM-vinsten 1986 flerdimensionell: landslaget totalförnedrade England.

Och fastän jag inte fattade varför så jag kände exakt samma skadeglädje när Argentina slog ut England i VM 1998. Det var inte rationellt, men det var äkta. Ett sår och en ärvd identitet jag omfamnade helhjärtat. 

Efter ett år som 2020, med döden mer närvarande än någonsin, krävdes inte mer än just en bild i mitt flöde för att jag skulle förstå det ofattbara; Diego Armando Maradona har gått ur tiden. 

På argentinska radio berättar de att det spridit sig en drabbande tystnad Buenos Aires. På “La Red”, en av stadens populäraste kanaler, gråter radioprataren när han berättar vad Maradona betytt för hans far och för deras relation.

Han låter chockad, uppriven och berättar att Maradona är synonymt med Argentina. “Vi har förlorat vänner, familjemedlemmar, pengar, jobb och otaliga “asados” men ingen kunde ens ana hur illa det här året skulle sluta”. 

Han levde ett hårt liv. Den som följt Maradonas liv vet att fest, droger, stökiga relationer och starka känslor inte räcker för att beskriva sätt på vilket han levde sitt liv i. Vissa skojar om att det snarare är ett under att han överlevt 60 år men de flesta är i chock. Han var ju odödlig! 

Och inte sedan den gamla militärpresidenten Juan Perón införde en årlig extralön, aguinaldon, har någon lyckats ena och lugna massorna i Argentina.

En människa som kommer från ingenting har ingenting att förlora. Det kompromisslösa, det mänskliga men ändock problematiska påminner om hur svårt det är att vara hjälte

Perón med hjälp av en statskupp och arbetarklassens stöd. Maradona med sin unika spelstil och sin varma och råa humor som lyste igenom precis allt han gjorde. Än i dag sluter stora delar av den äldre generationen upp bakom båda.

Med ett stöd dagens politiker inte ens vågar drömma om har han klarat sig förhållandevis helskinnad genom diverse skandaler, för han lyckades bli en del av hela Argentinas familj. Familj förlåter man, familj accepterar man och familj kommer undan med lite vad som helst. Man plockar russinen ur kakan och går vidare. 

Många har avfärdat Maradona som en galning, en opålitlig dåre med dålig karaktär och de har inte fel. Han tatuerade och visade mer än gärna upp sin tatuering på Ernesto “Che” Guevara och hade personliga relationer med Evo Morales och Fidel Castro.

Vem fnyser åt påven och uppmanar honom att sälja sitt guldtak när denne uttrycker oro för fattiga barn och vem pekar långfingret åt imperialister utan eftertanke? 

Få kan kokettera med något liknande. Däremot kunde de som var precis som han –opolerade, initialt fattiga och vanliga – alltid räkna med hans stöd. En nagel i ögat på makten, udden mot eliten. Ett populistiskt stordåd om man så vill. Folket väljer sina egna hjältar och folket valde Maradona. 

En människa som kommer från ingenting har ingenting att förlora. Det kompromisslösa, det mänskliga men ändock problematiska påminner om hur svårt det är att vara hjälte.

Han var långt ifrån perfekt samtidigt som argentinare aldrig skulle kräva det, varken av honom eller av sig själva. En fotbollsspelare med fler klavertramp än titlar får nu ett helt land att stanna upp och tystna i dagarna tre.

Men det är bara absurt för den som inte förstår fotboll, folk och identitet. 

Aldrig förr har jag ens försökt närma mig frågan varför jag ställer klockan och går upp mitt i natten för att se fotbollsmatcher eller ens försökt förklara för människor varför jag slungar iväg min öl, skriker och avlägsnar mig gråtandes varje VM när Argentina åker ut.

Diego Armando Maradonas arv gick i arv. Det är synd att han aldrig kommer få veta att hans storhet sträckte sig hela vägen till Sverige.