Min kärlek är aska

ESSÄ. Vår kärlekshistoria hade flera kulturella influenser. Du hade läst ohälsosamma mängder poesi, jag sett alldeles för många avsnitt av Gift vid första ögonkastet.

Ditt frieri som hade föregåtts av ett antal kärleksdikter på gränsen till det patetiska gick ut på att du, just vid första ögonkastet, hade känt att jag var den som du ville skulle sluta dina ögon när du dog. Jag kontrade med att jag var för gammal för att dejta.  

Det var en måndag när vi bestämde oss för att ingå ett transatlantiskt äktenskap. Första gången vi hade setts var fyra dygn tidigare. Likt Muriel i Muriel’s Wedding gifte vi oss till Abbas I Do, I Do, I Do några månader senare.

Ett giftermål mellan en amerikansk marxist och en svensk kulturkvinna. Och ja, vi levde tillsammans tills döden skiljde oss åt, precis som avtalat. Med dagens skilsmässostatistik är det något av en bragd.

Jag hade mycket riktigt gått med på att sluta dina ögon när du dog, ja till och med stänga av respiratorn om det skulle vara så. Så långt hade vi varit överens.

Men vi hade inte avhandlat vad som skulle hända efteråt och ingen av oss hade räknat in en pandemi.  

Jag inser att det inte är min svärmor utan hela den nordamerikanska kontinenten som har ett makabert förhållande till mänskliga kvarlevor

Min bröllopsklänning från Rodebjers vårkollektion 2018 hänger nu i garderoben hos mig i Göteborg, din uppsydda kostym bredvid. Men sedan tre månader tillbaka är jag änka och i ett vardagsrum i Brooklyn finns det en kartong med din urna i.  

Bredvid soffan du brukade sova i när middag övergått till natt står den och kommer så göra tills coronapandemin tillåter mig att komma och hämta dig.

Ägaren till lägenheten, din bästa vän, säger att det är en ära – medan jag drömmer mardrömmar om att någon ska stjäla askan. 

Det tog inte många minuter från dödsbudet till pratet om askan.

Ville jag ha aska? frågade min svärmor (som för inte alltför länge sedan anklagade mig för att vara en flata ute efter ett green card). I så fall, hur mycket?  

”Tio procent, jag kan ta tio procent”, snyftade jag fram när jag låg på golvet på mitt stammishak och hulkgrät.

På några timmar har du gått från att vara min högst levande make, till att vara ett lik på ett av New Yorks överfulla bårhus, till potentiellt damm.  

Dagen efter föreslår jag att du ska jordfästas. Din mor ska ha en grav att gå till och att dela upp aska känns som att dela upp kroppsdelar. Men min svärmor har helt andra planer.  

Tanken är att hon ska sprida ”sin del” i den anarkistiska bokaffär där du jobbade som tjugoåring, och så lite i ett konstmuseum ni besökt tillsammans.

Därtill vill hon gärna se en minnesstund i din favoritpark där din aska, uppdelad i små plastpåsar, ska distribueras till gäster. Dessutom har ett gammalt ex från Tyskland hört av sig och vill ha lite. 

Det är enklast om alla tar hand om saken på egen hand, efter begravningen, menar min svärmor. ”För Nana”, säger hon, ”här i USA går det inte att sprida aska hur som helst.”  

Jag säger nej, nej, nej. Bokaffär och konstmuseum okej, men inget langande av dina kvarlevor till random folk i en park.

Mitt i vad som skulle kunna bli ett manus till en skruvad amerikansk familjekomedi försöker jag hitta min roll som änka.

De flesta av oss har en bild av vad det innebär att vara en god medmänniska, vän, partner, kollega, barn, granne och – för all del – svärdotter.  

Men vad vet jag om att vara en trettionioårig änka? Om att sörja kärlek där det är döden och inte en person som stått för slutet.

Månader av töcken. Jag vill helst inte träffa folk eller prata med någon, och jag vill inte prata om döden så jag pratar om askan. Jag ber min bästa vän att skriva på Facebook att jag vill ha blommor.  

Döden doftar blomsteraffär, och ja, det är faktiskt en tröst. Men efter att blommorna har slocknat, vad finns då? 

På några timmar har du gått från att vara min högst levande make, till att vara ett lik på ett av New Yorks överfulla bårhus, till potentiellt damm

”Kvinnan drabbas tungt och hårt av makens, försörjarens död; van att ha ett stöd, ser hon sig nu plötsligt som ensam och övergiven”, läser jag ur ett uråldrigt uppslagsverk som jag på gymnasiet lånade av en klasskompis. Tryckt 1930.  

I en skrift med sexualupplysning från samma år, gåva från min far, läser jag hur slemhinnorna hos änkor blir torra.

När jag söker mig till modern information, googlar ”widow”, kommer vett och etikett om huruvida det är Ms eller Mrs som gäller, hur länge jag bör vänta innan jag kan börja dejta, hur jag ska göra med vigselringen.  

Om jag vill, ja då kan jag betala för att min älskades aska transformeras till diamantliknande stenar; fylla berlocker, bli till keramik och glas.

Jag inser att det inte är min svärmor utan hela den nordamerikanska kontinenten som har ett makabert förhållande till mänskliga kvarlevor.

Att jag inte ens som nybliven änka kommer undan den hysteriska dejtingkapitalismen. 

Jag samtalar med min läkare om hur jag ska klara det närmaste året utan att utveckla läkemedelsberoende.

Får tips om en självhjälpsbok skriven på 2000-talet. Veckans terapi är inställd på grund av de nya coronarestriktionerna.