”Det är som att jag har två arbetsdagar på en och samma dag. Jag går hem och laddar om inför nästa pass. Det är rena slaveriet.”

Undersköterskan Tesmija Halovic berättar för Arbetet om sitt arbetsschema. För trots att arbetstiden sträcker sig mellan 07-21 är endast nio av timmarna betalda. Den långa pausen i mitten är oavlönad.

Det handlar om delade turer, något som berör 150 000 svenskar varav majoriteten är arbetarkvinnor. De flesta jobbar inom vård, omsorg, kollektivtrafik, service eller lokalvård.

Vänsterpartiet gick nyligen ut med ett förslag att helt ta bort delade turer som tvingande regel från svensk arbetsmarknad. 600 miljoner skulle det kosta, enligt partiets beräkningar.

En i jämförelse liten kostnad för en så utbredd och destruktiv arbetsform. 

Även städaren Yvonne Moverts vet hur livet begränsas av delade turer. Till Fastighetsfolket berättar hon om brukshundsklubben som hon inte längre hinner vara aktiv i. Om sambon som hon knappt hinner träffa.

För trots att hon jobbar 82 procent av en heltid är hennes arbetsdagar 12 timmar långa.

”En delad tur tar sönder en totalt, fysiskt och psykiskt. Man har inget liv.”, berättar hon.

Kritiken mot delade turer är inget nytt. Sedan årtionden har fackliga företrädare kämpat för sammanhängande arbetsdagar. 

Ändå fortsätter denna föråldrade och nedbrytande arbetsform att finnas kvar. Ändå tvingas anställda att anpassa sina liv efter arbetsgivarens behov och göra avkall på sin egen fritid.

Det har visserligen gått framåt. 2013 fanns delade turer i 90 procent av kommunerna.

Men trots parternas uttalade mål att arbetsformen helt ska försvinna finns delade turer fortfarande i hela två av tre kommuner. Och enligt Kommunals fackliga företrädare ökar fenomenet nu i en tredjedel av dessa.

Att Vänsterpartiet väcker liv i frågan och lyfter en konkret lösning på hur de delade turerna kan tas bort som tvingande fenomen är därför viktig.

Men om alternativ till delade turer är en prioritering för Vänsterpartiet, borde de inte vara lika aktiva i frågan på lokal nivå?

För ett år sedan gjorde Kommunalarbetaren en granskning av svenska kommuner för att se vilka som tillämpade delade turer och vilka som inte gör det.

Och ett antagande vore ju att det är röda kommuner som främst tillämpat alternativ till delade turer. 

Men resultatet visar på det motsatta.

Det är nämligen något vanligare med delade turer i röda än blå kommuner. 

I 57 procent av M-styrda kommuner, i 63 procent av socialdemokratiskt styrda och i hela 68 procent där Vänsterpartiet är med och styr tillämpas delade turer.

Visst ter det sig märkligt? Och här skulle det behövas en noggrannare granskning i var och en av kommunerna för att få en bättre överblick.

Men kanske ger erfarenheter från kommuner där delade turer tagits bort ändå ledtrådar till statistiken. För vi vet att efterfrågan på personal ofta varit avgörande. När arbetsgivare haft svårt att hitta personal, har alternativa lösningar till delade turer hittats för att göra arbetsvillkoren mer attraktiva.

Och kanske handlar det om lönsamhet, att det faktiskt lönar sig bättre att knyta till sig personal genom bättre anställningsvillkor.

Att alternativ till delade turer tagits fram i rent vinstsyfte.

Det är inte svårt att se hur en verksamhet tjänar på att göra arbetsplatsen bättre, något som det dessutom finns gott om belägg för. Dessutom vet vi att de kommuner som frångått principen om delade turer i efterhand kunnat mäta fördelarna med skiftet. 

Men det krävs en enighet över landet i denna fråga. Vänsterpartiets förslag är därför viktigt. I tider av las-motgångar och skeva avtalsförhandlingar måste alla förslag till arbetslivsförbättringar tas på största allvar.