Gång på gång fick kvinnan utstå sexuella trakasserier av den manliga arbetskamraten. Sexuella anspelningar, närmande, tafsanden och ofredanden. Och flera gånger tog hon mod till sig och anmälde kränkningarna till sin chef. 

Och chefen löste frågan. Kvinnan blev omplacerad. 

Varför? Hon hade samarbetssvårigheter, menade chefen. 

Året var 1987, och det blev det första fallet av sexuella trakasserier som nådde Arbetsdomstolen. Ett fall som den sextrakasserade kvinnan kom att förlora.

Att regeringen nu tillsätter en utredning för att implementera ILO-konventionen om sexuella trakasserier, det vill säga se över vilka lagar som måste ändras för att överensstämma med ILO:s konvention, är ett mycket viktigt steg vidare.

För trots att mycket hänt sedan 1987 är luckorna i lagarna fortfarande alldeles för många.

Sextrakasserier är alldeles för vanligt förekommande.

I Arbetsmiljöverkets senaste rapport har hela 30 procent av kvinnorna i åldern 16-29 år någon gång utsatts av sextrakasserier från en kollega eller chef. En fjärdedel i samma grupp har också utsatts av kunder, brukare eller patienter. 

Att det är vanligare i arbetaryrken och särskilt bland arbetarkvinnor med tillfälliga anställningar har LO påpekat flera gånger.

Men mörkertalet är stort.

Delvis på grund av den eftersatta lagstiftningen. Men också för att det kostar på så mycket att orka och våga anmäla. För att inte tala om vad som krävs för att driva ärenden juridiskt.

I backspegeln är det därför inte svårt att förstå hur #metoo-rörelsen hösten 2017 kunde bli så stor och så högljudd.

Att all uppdämd frustration och ilska över hur sexuella trakasserier nedprioriterats, misstänkliggjorts eller förminskats, resulterade i ett starkt gemensamt vrål. 

Och här hade den här texten kunnat sluta. Berättelsen hade kunnat sluta med att sexuella trakasserier visserligen är olagligt men att det ändå får förekomma i princip som tidigare.

Men texten fortsätter. För vem som styr landet spelar roll. 

Efter #metoo-hösten 2017 var den rödgröna regeringens svar nämligen tydligt. Sexuella trakasserier ska inte accepteras, inte någonstans och absolut inte i arbetslivet.

För en socialdemokratisk regering är det en helt logisk hållning. Att det i grunden handlar om arbetsmiljö. Att det lika mycket är en facklig som en jämställdhets- och arbetsrättslig fråga. 

När ILO-konvention 190 antogs 2019 om våld och trakasserier i arbetslivet, var det till stor del resultatet av den svenska regeringens ihärdiga arbete för dess förverkligande.

Åter till det faktum att det spelar roll vem som regerar.

För om svenska högerpartier hade styrt hade vi sett en helt annan prioritering.

Det räcker att se till hur svenska arbetsgivarorganisationer hanterat frågan.

I omröstningen om ILO-konventionen, våren 2019, markerade Svenskt Näringsliv sitt motstånd genom att som en av endast fyra internationella arbetsgivarrepresentanter avstå från att rösta. Arbetsgivarverket har också hela tiden varit öppet emot konventionen.

Anledningen är inte svår att gissa sig till. 

För när arbetstagarens rätt att äga makten över sin egen kropp ökar, innebär det eftergifter för företagarna. Maktbalansen ändras. Och ett aktivt arbete mot trakasserier kostar pengar.

Något arbetsgivare hellre tar ut i vinst.

Regeringens nytillsatta utredning ”om ILO:s konvention om våld och trakasserier i arbetslivet” blir klar i augusti 2021 och väntas bli ett steg framåt för ett jämställt arbetsliv, en bättre arbetsmiljö och sundare arbetsplatser. 

För det behöver en gång för alla förtydligas vad som är olagligt och vilka konsekvenser det får. Att otydligheter i lagen fylls i och att ett större ansvar läggs på arbetsgivaren. 

Dessutom bör definitionen av brottet breddas så att man, precis som i samtyckeslagstiftningen, tydligare utgår från den utsattas egna upplevelse.

Det är ingen quick-fix att komma till rätta med sexuella trakasserier på landets arbetsplatser. Men självklart måste ambitionerna fortsätta vara höga. Och så länge en rödgrön regering får styra kommer frågan prioriteras.

Nu är det hög tid att den så seglivade acceptansen för sexuella trakasserier på svenska arbetsplatser förpassas till historiens skrothög.