ANALYS. När förhandlingarna om las bröt samman i natt bedyrade LO, PTK och Svenskt Näringsliv var för sig hur konstruktiva förhandlingarna hade varit, hur nära de var att göra upp, och hur synd det är att de inte gick i mål.

Parternas kommentarer är så försonliga att medlemmarna måste tänka: ”Ja men förhandla lite till då”.

I själva verket var avståndet mellan parterna stort.

Å ena sidan fanns LO:s förhoppningar att få bort allmän visstidsanställning och hyvling – förändringar som också många tjänstemän skulle få nytta av.

Å andra sidan Svenskt Näringslivs önskan att förenkla uppsägningar av personliga skäl, alltså när en anställd missköter sig eller presterar för lite. Och, inte minst, fler undantag från regeln ”sist in – först ut” när anställda sägs upp på grund av arbetsbrist.

Den statliga utredning som lades fram i våras föreslog att fem anställda ska få undantas i alla företag oavsett storlek (mot dagens två undantag, som bara gäller företag med upp till tio anställda).

Den förändringen visste alltså arbetsgivarna att de kan få utan motprestation (genom att politikerna lagstiftar). I förhandlingen begärde de betydligt mer.

Enligt uppgifter till Arbetet ville Svenskt Näringsliv få undanta fem arbetare och fem tjänstemän från regeln ”sist in – först ut”, det vill säga upp till tio anställda. Alternativt en viss procent av de anställda, vilket skulle möjliggöra ännu fler undantag i större företag.

De kraven speglar det övertag arbetsgivarsidan hela tiden har haft i förhandlingarna.

Inom LO, vars förbund tidigare har haft olika syn på vilka förändringar av anställningsskyddet de kan tänka sig, rådde full enighet om att Svenskt Näringslivs krav gick alldeles för långt. PTK gjorde samma bedömning.

En så kraftig försvagning av turordningsreglerna hade raserat grunden för lokala förhandlingar om uppsägningar. Fackklubben har ingenting att sätta emot om arbetsgivaren vet att företaget i stor utsträckning kan behålla vilka anställda som han eller hon vill.

LO begärde förhandlingar med Svenskt Näringsliv om anställningsskyddet 2017. Frågorna har alltså stötts och blötts grundligt. Parterna har förhandlat dem i botten.

Som bieffekt kan LO-förbunden lägga sina interna motsättningar om las bakom sig. Och enas i motståndet mot politiska ingrepp

Mårten Nilsson

I det läget spelar det troligen ingen roll att politikerna erbjuder parterna mer tid för förhandlingar. I och med nattens sammanbrott är tanken på ett nytt huvudavtal mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv rimligen begravd för många år framåt.

I stället kommer flera fackförbund att driva kraven på tryggare jobb i avtalsrörelsen, som formellt inleds i dag.

Det gäller förvisso inte LO-förbunden inom industrin, som enligt Industriavtalet inte får lyfta in nya krav utöver de yrkanden de drev innan kollektivavtalen prolongerades i våras. Men väl Kommunal, som sedan tidigare har lagt fram yrkanden om fler trygga anställningar.

Även andra LO-förbund går igenom läget avtalsområde för avtalsområde för att hitta möjligheter att begära säkrare anställningar i avtalsrörelsen. Där kan de driva sina krav med hot om stridsåtgärder.

För grupper med en stark ställning på arbetsmarknaden är branschvisa avtal en framkomlig väg. Exempelvis Elektrikerförbundet har redan reglerat bort allmän visstidsanställning.

För andra grupper blir det svårare. Skillnaderna i anställningstrygghet mellan olika branscher kommer därför att bestå. Eller rentav öka.

När las-förhandlingarna strandade i natt gick chansen till ett nytt, enhetligt system för anställningsskydd och omställning, lika för arbetare och tjänstemän, förlorad för lång tid framöver.

Parterna förlorade också chansen att stärka kollektivavtalsmodellen genom att ge företag och anställda med kollektivavtal generösare möjligheter till omställning än andra, vilket både facken och arbetsgivarna hade bespetsat sig på.

Som en bieffekt av strandningen kan LO-förbunden lägga sina interna motsättningar om las bakom sig. Och enas i motståndet mot politiska ingrepp.