Jag hoppas att Sandstig har fel om de apatiska barnen
Andreas Palmaer känner sig kallsvettig efter att ha läst Ola Sandstigs De apatiska barnen.
RECENSION. “Jag ska se till att ni får stanna”, sa Aliosman Hristov till sin familj och stängde försiktigt dörren till badrummet.
I slutet av 1980-talet var han en av alla de turkbulgarer som flydde till Sverige, men asylskälen räckte inte. Hristov, hans fru och barn skulle skickas tillbaka.
De ansågs helt enkelt inte vara i tillräcklig nöd, något som Aliosman Hristov såg till att ändra på.
Efter hans självmord ändrades beslutet, och ett år senare satt spillrorna av familjen Hristov i en nymöblerad lägenhet och hatade Sverige.
När lidande är den enda valuta människor har, kommer de att handla med den. Om flyktingarna från det nedbrunna lägret Moria i Lesbos – vars situation nu är ännu värre än tidigare – får asyl, kommer fler läger att stå i lågor?
Det finns risk att en makaber kohandel uppstår mellan asylsökare och mottagarländer.
Har det här resonemanget något att göra med de apatiska barnen?
Självklart inte, så lyder den officiella sanningen sedan nästan 20 år. Det fanns ingen agens eller baktanke hos föräldrarna.
De cirka tusen barn som drog sig undan världen hamnade i ett apatiskt tillstånd eftersom de var rädda för att skickas tillbaka, de kunde inte hantera en segdragen väntan på uppehållstillstånd.
När jag slår ihop De apatiska barnen känner jag mig kallsvettig. Detta är en bok som delar av högern kommer att bära som den sista droppen vatten, och som vänsterperson kan jag inte låta bli att hålla tummarna för att Sandstig har fel
I skuggorna har läkare och psykologer harklat sig och undrat: varför uppstod det här fenomenet bara i Sverige, varför var det nästan uteslutande barn födda i forna Sovjetrepubliker, länder som ansågs säkra att återvända till, som drabbades?
Invändningarna viftades bort, uppehållstillstånd delades ut, och det hela föll i glömska.
Fram tills förra året när tidskriften Filter publicerade ett reportage av Ola Sandstig där två tonåringar trädde fram och berättade att föräldrarna tvingat dem att simulera.
Den efterföljande debatten var oförsonlig. Gellert Tamas – författare till kritikersuccén De apatiska, som under flera års research inte hittat en enda simulant – gick till frontalangrepp och avfärdade Sandstig som ett oborstat troll då han samarbetat med högertrickstern Chang Frick.
Debattartiklar knattrades ner i rasande takt och snart var Sandstig och Tamas som två hjortar som fastnat med kronorna i varandra.
Nu kommer Ola Sandstig med en bok där han fördjupar sig i frågan.
Författaren Sandstig är mindre hetlevrad än debattören. Lugnt och metodiskt går han igenom fallen, ofta med en syrlig underdrift: ”En av flickorna, som var i 15-årsåldern, hade tillsammans med sin mamma gripits för snatteri samtidigt som hon enligt socialtjänsten var apatisk, vilket indikerade att något inte stod rätt till.”
Här är berättelserna från barnen fler än i Filterreportaget och en parad av sköterskor, poliser och läkare erkänner att de anade att många av barnen egentligen var friska.
Lidandet de utsätts för är plågsamt och utdraget, med magar skrikande av hunger tvingas barnen ligga stilla i sängar och rullstolar, vissa drogas, andra har sonder uppkörda i näsorna.
Vittnesmål som “Det var ju en lång resa från Kiruna till Stockholm och jag ville se vart jag befann mig. Men så fort jag öppnade mina ögon fick jag en hård jävla box i bakhuvudet alltså” är hjärtskärande.
De apatiska barnen får mig att tänka på Quick-fallet. Även där fanns en kontraintuitiv grundhistoria – en förvirrad dilettant påstås i själva verket vara en slipad seriemördare som inte lämnar efter sig ett hårstrå i teknisk bevisning – som knappt ifrågasattes.
Men Sandstig är ingen Hannes Råstam, mästerjournalisten som skrev boken Fallet Thomas Quick vilket ledde till att Quick slapp ut ur fängelset.
Det finns brister i De apatiska barnen.
Sandstig påstår aldrig att alla barnen simulerar, men det är känslan som läsaren får, här finns inget vittnesmål från någon som varit verkligt apatisk.
Det blir luddigt, hur utbrett menar Sandstig att fusket var?
Och med förståelse för svårigheten att få den här gruppen att träda fram, så saknas föräldrarnas perspektiv.
I skuggorna har läkare och psykologer harklat sig och undrat: varför uppstod det här fenomenet bara i Sverige, varför var det nästan uteslutande barn födda i forna Sovjetrepubliker, länder som ansågs säkra att återvända till, som drabbades?
Hur resonerade de? Varför lät de sina barn plågas? Här lämnas läsaren i sticket med lösa spekulationer om kulturskillnader.
Boken är övertygande, men den är inte tillräckligt genomarbetad för att vara slutpunkten. Debatten lär flamma upp.
När jag slår ihop De apatiska barnen känner jag mig kallsvettig. Detta är en bok som delar av högern kommer att bära som den sista droppen vatten, och som vänsterperson kan jag inte låta bli att hålla tummarna för att Sandstig har fel.
Boken är en häxblandning av trötta vänsterklichéer: politiker, journalister och läkare kastar hundratals barn under bussen i godhetens namn, medan några rakryggade sanningssägare brunsmetas när de vågar gå mot strömmen.
Och ändå tyder en hel del på att det var ungefär så det gick till.