Fjärilsvägen skildrar en identitets­politisk nostalgi

RECENSION. Vad gör man om någon vill ta sin mammas tragiska bortgång och dänga den i huvudet på en för att vinna politiska poänger? Det enda rimliga svaret är tystnad.

Man backar undan och tar inte en sådan konflikt, och tänker för sig själv att sorg och saknad kan ta sig många olika uttryck.

Egentligen vill man ju nå människan på andra sidan, uttrycka sin medkänsla för saknaden. Tacka för en öppenhjärtig och gripande berättelse om en familj och dess historia. Patrik Lundbergs Fjärilsvägen är nämligen en sådan berättelse, också.

Om mamman, Ingrid Birgitta, som föddes 1950. Som en gång var ung och vacker i en värld av möjligheter, gifte sig, adopterade två barn och levde familjeliv i villa med bil och sparande för framtiden.

Men som skilde sig och slet ont för att få tillvaron med två barn att gå ihop ekonomiskt, drabbades av utmattning när barnen flyttade ut och de sista åren av sitt alltför korta liv hamnade i händerna på en sadistisk man. Som led av psykisk och fysisk ohälsa och förmodligen drack för mycket.

Nu låter det väldigt mycket socialrealism på sammanfattningen, men boken är mer en rekapitulering av en familjs uppväxt, inklusive dråpliga anekdoter från Lundbergs egen ungdom med minnen av sport, musik och valrörelser.

Så värst illa var det inte förrän de allra sista åren. De båda syskonen erövrar världen genom sina prestationer inom skrivande och matlagning.

Även om Patrik Lundbergs entoniga sommarprogram gjorde mig beredd på något annat, så är Fjärilsvägen en berättelse med betydligt fler nyanser. Men den är, liksom sommarprogrammet, en skildring av identitetspolitik.

Om det nu är politikens och politikernas ansvar att det gått dåligt för Patrik Lundbergs mamma, är det då även deras förtjänst att Lundberg själv gjort raketkarriär, blivit välbärgad och upphöjd?

För om det är något som framgår i Fjärilsvägen så är det hur mycket djupare den politiska identiteten satt för bara några decennier sedan.

Hur den inte bara bestämde partival, utan om familjen handlade på Konsum, köpte Aftonbladet och hade socialdemokratiska Sydöstran som morgontidning.

Snacka om filterbubblor.

Lundbergs familj var under hans uppväxt i Sölvesborg socialdemokratisk på ett sätt som inte går att vara idag. Närmast religiöst. Rörelsen var något man föddes in i och genom uppdrag i facket, Folkets Hus och partiet gick upp i.

Som upptog ens tankevärld till den grad att när Ingrid Birgitta målade på sin fritid var motivet Olof Palme.

Familjen var trogen rörelsen, rörelsen var trogen dem och allt gick dem väl. ”Du hade just blivit fru Helmerson, du levde i ett land som styrdes av den första regeringen Palme och där allting kändes möjligt.” 

Att det efter skilsmässan inte gick mamman väl försöker Lundberg, så gott det går, få att samvariera med att socialdemokraterna svek och borgarna är elaka. 

Även om hon blev övergiven av sin Herre, tvivlade Ingrid Birgitta aldrig i sin tro. Så beskriver Patrik Lundberg mammans relation till socialdemokratin och partiets betydelse i det samhälle han nu förlorat med hennes bortgång.

Berättelsen väver ihop känslomässigt starka teman av saknad och sorg med nostalgins föreställningar om en förlorad eller snarare en stulen värld. 

Jag vill absolut inte bannlysa personliga erfarenheter och vittnesmål från samhällsdebatten, än mindre från den skönlitterära form Lundberg valt. Det vore att förblinda och fördumma diskussionen.

Alla har personliga erfarenheter, val av lojaliteter och tillhörighet som ligger till grund för ens politiska uppfattning.

Men som den skickliga berättare han är illustrerar Patrik Lundberg sprängkraften i att gifta nostalgi och empati med politisk identitet. Det som vi vanligtvis bara diskuterar när det görs klåparaktigt och grovt av högernationalister.

Den brittiske statsvetaren David Runciman, själv socialdemokrat, förklarar i sin bok How democracy ends nostalgins polariserande karaktär.

Att försöka rädda något förlorat är en partisk kamp som förutsätter fiender och förrädare. Detta till skillnad från att försöka sig på något nytt. Det är en upplevelse vi kan dela.

Lundberg svingar vilt mot samhällsutvecklingar och beslut han håller ansvariga för att mamman inte haft det bra ekonomiskt, men diskuterar inte några förslag som hade gjort skillnad.

Konkreta reformer skulle man ju kunna vara eniga om och resonera kring. De skulle kunna bygga en gemensam framtid.

Empatin fungerar på samma polariserande sätt när den förenas med politiken. Vi inbjuds, ja påbjuds, av berättelsen att känna respekt för Ingrid Birgitta Lundbergs gärning och djup sympati med hennes mot slutet tragiska livsöde, men då detta vävs ihop med politisk identitet är bara de rättroende inbjudna att visa sitt deltagande.

Vad förväntas vi andra göra? Vi som handlade på ICA, köpte Expressen och hade liberala Blekinge Läns Tidning.

Det undrar jag, uppvuxen på andra sidan av det identitetspolitiska stängslet i andra änden av Blekinge. Med en pappa som hade karikatyrer av Olof Palme på bilen och dundrade att om mamma blev medlem i Konsum (för att köpa en billig krukväxt), så var det tamejfan en skilsmässoorsak.

Förväntas jag syna och höja med närstående som blivit utbrända av landstingsvården eller gått i konkurs till följd av ett orimligt regelverk? 

Och herregud, någon måste väl ändå påpeka det ihåligt demagogiska i Lundbergs indignationsnummer över att han ”fått pengar” genom att kunna göra RUT-avdrag för en flyttstädning, som han menar att hans mor därmed förnekades

Ska jag måla blomstrande barndomsminnen från sent 70-tal då jag var liten, min familj rik och jag cyklade omkring bland Björkholmens idylliska gamla fiskestugor och trähus på en cykel med limpasadel och bockstyre, och slänga in att då var Gösta Bohman minsann ekonomiminister?

Ska vi tävla i oförrätter vi tar så djupt personligt att minsta fråga eller invändning blir en kränkning och jaga varsin illusion om en ofrånkomligt förlorad värld?

Ni ser förhoppningsvis hur föga konstruktivt det blir, så jag avstår helst.

Fast Patrik Lundberg muckar gräl. Han radar i slutet av boken upp en massa saker han menar att den som inte håller med honom politiskt skulle vilja käfta med honom om angående hur hans mamma levde sitt liv.

Vilket förstås få uppfostrade människor skulle komma på tanken att göra.

”Vilka alternativ hade du?” frågar Lundberg retoriskt om sin mammas i berättelsen nyliga bortgång. Detta för att täppa till truten på kristdemokraten Ebba Busch, som twittrat att det inte blir någon bra pension av lågavlönade deltidsjobb och maxad föräldraledighet, men att andra val ger andra resultat.

Författaren menar att för hans mamma fanns minsann inga val och fan ta den som påstår något annat.

Jag måste ändå undra: Tar man inte därmed ifrån Ingrid Birgitta valet som beskrivs så fint i boken: att så fullkomligt och självklart stötta sina barn, och sin åldrande pappa därtill, allt vad hon förmådde och ännu mer?

Ja, går man inte emot hennes egen syn på livets valmöjligheter? Hon uppmanar ju själv sin dotter att göra andra val än hon, för att få andra resultat i livet. Det visade sig vara högst möjligt.

Och när vi ändå diskuterar måste jag fråga en annan sak. Om det nu är politikens och politikernas ansvar att det gått dåligt för Patrik Lundbergs mamma, är det då även deras förtjänst att Lundberg själv gjort raketkarriär, blivit välbärgad och upphöjd?

I så fall nämner han det inte med ett ord. I den här boken är han underdogen som lyckats mot alla odds genom att slita hårdare än alla hans (ofelbart rika och bortskämda) kurskamrater.

Jan Guillou har skrivit modestare självporträtt.

För om det är något som framgår i Fjärilsvägen så är det hur mycket djupare den politiska identiteten satt för bara några decennier sedan

Och herregud, någon måste väl ändå påpeka det ihåligt demagogiska i Lundbergs indignationsnummer över att han ”fått pengar” genom att kunna göra RUT-avdrag för en flyttstädning, som han menar att hans mor därmed förnekades.

Inte bara för den barnsliga premissen att pengar från staten skulle delas ut i klumpsummor till personer som gjort sig förtjänta av dem, utan för att Lundberg några sidor tidigare berättat att kommunen faktiskt ordnade med hjälp i hemmet till mamman. Men mamman och hennes man sade upp dem.

Kommer man med sådana invändningar är man förvisso en skitstövel. Boken är skriven av en man i sorg och han måste som redan nämnt vara tillåten att göra utfall som vi andra överser med utan att käbbla.

Den är dessutom läsvärd och innehåller så mycket annat på vägen, ofta sådant som förenar.

Som när Lundberg inspireras att börja skriva, av en några år äldre Jimmie Åkesson. Eller hembränningen i källaren – bortglömd med dagens ökade utbud och fria reseinförsel, men en folkrörelse på 1980-talet. 

Men framför allt de många exempel på hur taffliga och flyktiga uttryck kärleken tar sig mellan föräldrar och deras tilltagande vuxna barn. Trots att den finns där – verklig och konstant under stress, småbråk och perioder av tystnad – kanske den i slutänden bara låter sig formuleras av saknaden när det blivit för sent att framföra den.

Så läs Fjärilsvägen, med skavanker och allt. Roas, gråt, fundera, och känn i ditt hjärta – rött, blått, grönt eller brunt – hur mycket av vandringen längs livets stig som ändå förenar oss, bortom ideologisk och partipolitisk tillhörighet.