SVT:s rollspels­dokumentär är något av en präktig besvikelse

RECENSION. Journalisten Jesper Huors rollspelsdokumentär Mot andra världar gick i dagarna upp på SVT play.

Filmen tar avstamp i filmskaparens egen barndom på åttiotalet där den som blev vald sist på gymnastiken kunde vara hjälten som bekämpade drakar och häxmästare i pojkrummet.

I Sverige hade det vi kallar bordsrollspel en massiv guldålder under åttio- och nittiotalet, frontade inte minst av företaget Äventyrsspel med spel som Drakar & Demoner, Mutant och Kult, för att sedan gå igenom en tynande tillvaro. 

Under tiotalets andra hälft kom spelen tillbaks tack vare crowdfundingens nostalgi. Möjligen mestadels till samma, nu åldrade men mer välbeställda, publik som spelade rollspel i sin ungdom snarare än till en ny. 

Och det har förmodligen påverkat bilden som framträder i Mot andra världar. För trots att dokumentären tar avstamp i pojkrumsmöjligheten att drömma sig bort med hjälp av fantasi, tärningar och rollformulär så handlar filmen snarare om framgång och revansch. 

Skinnrockar. Massor med skinnrockar

”Titta på oss, vi var nördarna i mellanstadiet, men nu är det vi som är konstnärer, författare eller affärsmän” är budskapet som tittaren får med sig. Och allt känns lite överdrivet duktigt på ett plan jag inte helt kan relatera till, samtidigt som jag hört allt förut.

För intervjuobjekten i filmen ger samma tillrättalagda berättelse som repeterats i decennier, inte minst av oss spelare själva för att försvara vår hobby mot en oförstående föräldrageneration. 

Det här är något bra och kreativt. En stimulerande och utvecklande hobby som vilken som helst. Eventuellt lite bättre än alla andra. Argumenten sitter närmast i ryggmärgen. 

Man talar om hur nördarna tagit över och blivit mainsteam. Huor själv avslutar med att säga att han aldrig glömmer var han kommer ifrån. 

Men filmen, som bitvis känns mer som en promotionfilm för rollspelstillverkare som Fria ligan och de tidigare giganterna Äventyrsspel, slutar precis där rollspelskulturen blev intressant.

Kanske är det en generationsfråga – Huor är ett par år äldre än mig och slutade nog spela ungefär där han sätter slutpunkten – som gör att man dödförklarar rollspelen vid mitten av nittiotalet i och med moralpaniken mot rollspelet Kult.

Rollspelshobbyn samlade udda figurer och de som blev valda sist i gymnastiken skapade sina egna ekosystem för att fungera i samhället. På vissa sätt öppnare, på andra Flugornas Herre-kvävande

I dokumentären framträder sagda moralpanik främst genom att journalisten och före detta redaktören för Livets ords tidskrift Magazinet, Thomas Arnroth, fnissande berättar om de religiösas möjlighet att surfa på rollspelsoron.

Och det hade verkan. Medierna plockade upp frågan. Leksaksaffärerna slutade sälja rollspel till barn. Tillväxten avtog.

Det är lite tråkigt att filmen här inte kommer mycket längre än till ett avfärdande på nivå med det som gjorts om hårdrock, dataspel eller våldsfilm.

Jag hade uppskattat en lite mer fördjupande berättelse om vad som faktiskt hände i de där pojkrummen när vi spelare blev äldre och började utforska andra frågor än hur vi skulle hjälpa en dvärg som rånats av orcher – möjligen tack vare moralpaniken i sig. 

Vuxnare och mörkare psykologiska rollspelsteman som fascism, sexualitet, psykisk ohälsa eller övergrepp.

Även om det kanske skulle dröja över ett decennium innan nörden blev framgångsrikt mainstream så hade rollspelsnörden redan hunnit bli subversiv. 

Det var i de här miljöerna som Flashback uppstod, åtminstone dess första anhängare. Aparta unga män på tekniskt basår, med långt hår och tunn lugg i trenchcoat som läste anarkistens kokbok.

Udda äldre figurer som jobbade i hemelektronikbutik på dagarna och stoltserande med sina samlingar av nazimemorabilia hemma i skinnsoffan höll långa föreläsningar om hur de var ”elitister” – samtidigt som spelledaren var den som introducerade alla i gänget för AFA. 

Han som påstod att han kunde kaosmagi, hade sålt sin själ till en exovampyr eller att han fått en av sina fiender att svälta ihjäl med hjälp av sina hackerskills och en hemdator. 

Skinnrockar. Massor med skinnrockar.

I ärlighetens namn, vi hade nog alla minst en i åtminstone de yttre cirklarna av rollspelsföreningen som ägde en riktig pistol, vält gravstenar eller vaknat upp på kyrkogården efter en blöt kväll med jord under naglarna. 

Och då har jag inte ens kommit in på den gravallvarliga konflikt som var magikrigen mellan Karlstads olika häxfalanger. Som alltså var en grej.

Oerhört många hade orm.

Var allt det här sunt? Absolut inte. Men vi var de konstiga, acceptansen för det udda hyfsat hög. 

Man talar om hur nördarna tagit över och blivit mainsteam. Huor själv avslutar med att säga att han aldrig glömmer var han kommer ifrån

Den svenska rollspelshobbyn dog inte på grund av moralpaniken.

För dagens unga kan det låta märkligt, men att vara tonåring på nittiotalet var att ständigt göra uppror mot den kvävande vuxengenerationens moralism.

Motståndet mot Hem & Skola-moralismen låg helt i synk med ett nittiotal av norsk Black Metal, Sisters of Mercy, Brett Easton Ellis, internets första flämtande andetag, The Matrix, Neil Gaiman, Marilyn Manson och Rammstein. 

Och rollspelen var som klingan i nittiotalssamtidens svärdskäpp.

Äventyrsspels svenska dominans föll på grund av att deras sena produkter var direkt undermåliga försök att etablera sig internationellt. Vilket innebar gigantiska svärd, mer muskler och av någon märklig anledning en besatthet av enorma axelplåtar. 

Mutant Chronicles och Drakar & Demoner Chronopia var humorlösa, lätt obegripliga och macho belgian blue-varianter av det som under åttiotalet varit de svenska rollspelens charm.

Rollspelshobbyn samlade udda figurer och de som blev valda sist i gymnastiken skapade sina egna ekosystem för att fungera i samhället. På vissa sätt öppnare, på andra Flugornas Herre-kvävande.

Vi borde vara mer redo att prata om det nu, tjugo år senare. Bortom nostalgins crowdfundade skimmer. För verkligheterna som skapades i källarlokaler och pojkrum när rollspelen stod på sin subkulturella topp var minst lika fantastiska som det som skapades i fantasin.

Därför är det lite tråkigt att Mot andra världar blir kvar i den välpolerade Sverok-presentationen av vad rollspelen var och innebar.

För på varje framgångsrik kulturperson, bildkonstnär eller affärsman rollspelskulturen skapat är chansen nästan lika stor att någon i din gamla spelargrupp dyker upp i TV-program som Outsiders, stolt redovisande sin sexuella fetisch Pony Play. 

Jag är på så många vis oerhört glad och tacksam över att en normie som jag vet att så är fallet och inte ens tycker det är speciellt konstigt.