Mediernas okritiska porralarmism skadar debatten
När media okritiskt lyfter alarmister som experter och låter dem äga narrativet, skapar det ett klimat där ingen faktiskt får verktygen för att diskutera frågorna på riktigt, oavsett ämne, skriver Myra Åhbeck Öhrman angående den senaste debatten om hur porr påverkar unga.
ESSÄ. Vi pratar ofta om den första kyssen som något extra minnesvärt. Den första fyllan och det första klumpiga ligget är också, inte sällan pinsamma, berättelser värda att minnas.
Sedan några år tillbaka har jag lagt till en fråga till listan: Minns du första gången du såg porr?
Jag har hört om allt från smygtittande på betalkanaler efter midnatt och bläddrande bakom en hylla i tobaksaffären, till bortkastade blaskor från pappersåtervinningen. Mest fascinerande av allt: Den mytomspunna skogsporren.
Men jag har hittills inte stött på någon som beskriver händelsen som ett trauma. Vissa tyckte att det var äckligt eller konstigt, andra spännande – ofta en blandning av alla tre. Några skämdes, inte minst över att behöva ljuga för sina föräldrar.
De flesta av dem var barn på tiden innan internet. Har upplevelserna förändrats drastiskt sedan dess?
När vi sätter sensationslystnad först, inte minst när det gäller extra utsatta grupper, har det oerhört stor potential att skada precis dem vi faktiskt vill hjälpa
Nätporrens påverkan på barn och unga har varit en laddad och återkommande debattfråga i både traditionella och sociala medier, och vissa verkar mena att så är fallet.
Det är så klart jättebra att frågan diskuteras. Det finns mycket på internet barn inte nödvändigtvis mår bra av att utsättas för, och vi behöver lära oss mer om hur vi hanterar det.
Att regeringen förra veckan tillkännagav att alla lärarstudenter ska utbildas i frågor som rör sex och samlevnad är tveklöst påverkat av, som högskoleminister Matilda Ernkrans uttryckte det, att barn och unga ska lära sig om sex från skolan, inte från porren.
Men det finns en annan del av det här fenomenet som inte är odelat positiv, och kanske till och med kontraproduktiv: Att alarmism får sätta agendan och ta plats över åtgärder som kan ge oss bättre förståelse för frågan om porrens eventuella skadeverkningar.
Här har media och politiker mycket att lära.
Aftonbladet och Svenska Dagbladet publicerade i förra veckan ett antal artiklar med syfte att belysa de skador nätporren för med sig för unga.
Bland annat lyfter Svenska Dagbladet en på sociala medier uppmärksammad barnmorska som påstår att mängder av unga kvinnor sökt hjälp hos henne med underlivsskador – på grund av hårdhänt sex med porrskadade killar.
Flera av barnmorskans kollegor som arbetat många år i samma bransch reagerade på artikeln i andra forum och sade sig sällan eller aldrig stött på det hon beskrev som något som hände varje vecka.
De pekade också på ohederliga påståenden, som att hårt sex skulle ge skador som inte ens regelrätta våldtäkter orsakar.
I andra artiklar lät Aftonbladet och Svenska Dagbladet två unga killar som gjort sin första dokumentärfilm med det oroväckande namnet High Speed Internet Porn and the Experiment Generation uttala sig.
Där uppgavs, kopplat till ett påstående om ökande impotensproblem bland unga, att “allt fler unga män får potenshöjande läkemedel”. De nämner att personer så unga som 10-14 fått potensmedicinen Viagra utskriven.
Vad de inte tog upp är att sådana läkemedel från början användes för att behandla helt andra sjukdomar, och fortfarande gör det.
Och då lika många flickor som pojkar i åldersgruppen de nämner får det utskrivet – då är det till och med ganska troligt att de inte tar Viagra för potenshöjande effekter.
Jag vill tro att det handlar om okunnighet, inte att man medvetet väljer anekdoter för att måla upp en mer oroande bild. Min förhoppning är att både journalister och aktivister genuint tror att de representerar sanningen.
När media okritiskt lyfter alarmister som experter och låter dem äga narrativet, skapar det ett klimat där ingen faktiskt får verktygen för att diskutera frågorna på riktigt, oavsett ämne
Tyvärr finns en negativ korrelation mellan mängden exempel på slarvigt (eller ohederligt) framställda påståenden om nätporr, och längden på mitt tålamod.
Förra året uppmärksammade jag att Expressen valt att återpublicera nyheten om en kvinna som kämpat mot och övervunnit ett påstått porrberoende, och som nu varnade om faran med att titta på porr för unga.
En googling på hennes namn räckte för att upptäcka att hon var en amerikan som försörjde sig som influencer i frågor som rör kristen avhållsamhet.
Något som borde få en journalist att fundera på om de verkligen ska kopiera hennes snyfthistoria från Daily Mail.
Samma självrannsakan borde gälla när medier blir kontaktade av män som vittnar om sitt eget porrmissbruk och samtidigt har ett uppenbart ekonomiskt intresse i frågan.
Anställda åt lobbygrupper som Porrfri Barndom eller ägare av en franchise för porrberoendeterapi har ett egenintresse av att människor ser porr som ett samhällsproblem.
Det här är rätt enkla källkritiska åtgärder alla journalister bör kunna, som blir extra viktiga när den du använder som källa saknar utbildnings- eller arbetslivserfarenhet kopplat till ämnet.
Hade någon okritiskt publicerat nyhetsartiklar där män från ett radikalt religiöst förbund larmade om att vi behövde förbjuda aborter då massor av unga kvinnor dör eller får permanenta skador av ingreppet hade en redaktör troligen reagerat.
Men det finns en annan del av det här fenomenet som inte är odelat positivt, och kanske till och med kontraproduktivt: Att alarmism får sätta agendan och ta plats över åtgärder som kan ge oss bättre förståelse för frågan om porrens eventuella skadeverkningar
Så varför gör de det inte när Porrfri Barndoms grundare Elsa Lantz – en person vars bakgrund är inom PR , inte vare sig pedagogik, psykologi eller sexologi – berättar skräckhistorier om en bekant vars dotter fick permanenta hjärnskador av strypsex, som i Aftonbladets artikel?
När media okritiskt lyfter alarmister som experter och låter dem äga narrativet, skapar det ett samtal där ingen faktiskt får verktygen för att diskutera frågorna på riktigt, oavsett ämne.
I värsta fall även ett uppskrämt klimat där de som kan ge oss verktygen för att verkligen förstå frågorna skräms till tystnad.
Flera personer som i mina ögon förtjänar att kallas experter, bland annat representanter för RFSU, har senaste veckan hängts ut av porrkritiska opinionsbildare i sociala medier och anklagats för att vara lögnare, idioter och sakna empati för utsatta barn inför tusentals arga följare.
Allt för att de ifrågasatt märkliga påståenden och uppmanat allmänheten att behandla frågorna med försiktighet, lyssna på forskningen och prata med de unga istället för att piska upp rädsla.
Frågan är hur länge de kommer orka ta debatten i det klimat vi ser om medierna fortsätter att okritiskt publicera alarmisternas berättelser.
Det borde faktiskt ge alla en tankeställare. Särskilt oss med en medial plattform.
När vi sätter sensationslystnad först, inte minst när det gäller extra utsatta grupper, har det oerhört stor potential att skada precis dem vi faktiskt vill hjälpa.