ARBETET GRANSKAR. Nödropet från villan i Svärdsjö i Dalarna avslutas med: ”Ta tag i detta NU!”. Anders Forsman skickar mejlet till socialdepartementet den 8 juni.

Hans brev är ett av många som Regeringskansliet och andra myndigheter får från personer i arbetslivet den här coronavåren. Avsändarna är skärrade över att behöva gå till jobbet trots smittorisken. 

Vissa riskerar själva att drabbas extra hårt av covid-19. En av dem skriver till departementet i slutet av maj: ”Jag har inte råd att vara hemma utan betalt, jag är rädd att börja jobba, jag vill inte dö, jag vill leva.”  

Andra är livrädda att få med viruset hem till familjen.

– Drar jag hem smittan till henne är det ju game over. Jag utsätter inte henne för det, säger Anders Forsman om sin extra smittkänsliga dotter Ida Forsman, när Arbetet pratar med honom på telefon första gången 12 juni. 

Då har det gått tre månader sedan risken för samhällsspridning av covid-19 klassades som mycket hög i Sverige.

Omgående startade debatten om att ta fram ersättning till personer som inte kan jobba för att de eller deras anhöriga tillhör en riskgrupp. Debattörer och en enig riksdag uppmanade regeringen att agera.  

Men i början av sommaren har dessa extra utsatta människor ännu inte fått något riktigt besked. Trots att regeringen arbetat i nästan två månader med att ta fram en ersättningsmodell.  

Anders Forsman har svårt att förstå varför det har dröjt. 

– Man har låst sig i det här med 70-plus: ”Vi måste skydda våra äldre, vi måste skydda våra äldre.” Alla andra i en riskgrupp då?   

Hans dotter, 25-åriga Ida Forsman, har Downs syndrom och bor hos sina föräldrar.   

När coronasmittan når Sverige i mars står Anders Forsman tätt inpå kunder i vapenbutiken för att måttanpassa kolvar.

Arbetsuppgifterna känns med ens omöjliga med tanke på dotterns hälsa – hennes infektionskänslighet, pacemakern, propparna hon fått i lungorna.   

I början av juni har han inte varit på jobbet på över två månader. Familjen har hela våren levt isolerat, beställt mat via nätet och spritat av den innan den lyfts in i huset.

Men snart går det inte att köpa mer tid med sparad ledighet. Anders Forsman funderar på att säga upp sig och så småningom få a-kassa. 

Via webbkamera berättar han och dottern att de ska åka och bada.

Ida Forsman är entusiastisk, men det är bäddat för besvikelse – är någon annan vid den lilla stranden vänder de direkt.  

Samtidigt som Anders Forsman under våren går hemma från vapenbutiken flyttar Karin Holmbergs man i Marstrand på västkusten till sommarstugan för att paret ska kunna leva helt åtskilda. Han har en transplanterad njure.

Just organtransplanterade hör till dem som nämns i Socialstyrelsens sammanställning av riskgrupper.   

Karin Holmberg arbetar vidare på ett gruppboende, hennes man tar ut sparad ledighet. Men efter sex veckor som särbo börjar hon känna yrsel av pressen. Till sist tar hon tjänstledigt för att kunna bo med sin man igen. 

Liksom flera andra Arbetet pratat med är hon provocerad av hur ersättningar till näringslivet snabbt kom på plats, medan människor som är extra känsliga har fått vänta på svar från staten.

I början av sommaren har hon hört om företag som missbrukar coronastöd.  

– Och så har de fortfarande inte bestämt hur de ska göra med människor som är i riskgrupper och kan bli sjuka. Det är lite frustrerande, säger Karin Holmberg.  

Karin Holmberg och Anders Forsman är inte de enda som fått pussla med egna lösningar.  

Det visar bland annat en enkät som Funktionsrätt Sverige gjorde via Novus i somras. Var tredje förvärvsarbetande person som själv har funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom, samt förvärvsarbetande anhöriga till personer i den situationen, uppger att de stannat hemma från jobbet under våren.

Drygt var fjärde av dem har inte kunnat arbeta hemifrån.  

När regeringen väl lägger fram ett förslag om anhöriga i juni blir det en kalldusch för många som varit hemma. Gruppen som ska kunna få ersättning har avgränsats skarpt.

Arbetets granskning visar att det skett utan någon riktig analys. 

I intervjuer med ansvariga och mejlväxlingar som Arbetet begärt ut framgår hur ansvaret för anhörigas situation bollats runt.  

Den 14 april gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att titta närmare på vilka riskgrupper som bör få stanna hemma. Myndigheten skulle samtidigt analysera om de som bor med någon som löper extra stor risk bör avstå från att jobba. 

Mejl som Arbetet fått fram skvallrar om hård tidspress när frågan skulle utredas.  

Socialdepartementets tjänsteman hör dagligen av sig till Socialstyrelsen och vill veta hur det går.

Av andra mejl framgår att Socialstyrelsen i detta skede, bland annat, skissar på en snabb, tillfällig lösning där alla som anser sig tillhöra en riskgrupp får fyra veckors ersättning i väntan på individuell prövning.  

Redan 17 april har Socialstyrelsen deadline för sitt uppdrag. Nu får regeringen en lista över riskgrupper som särskilt behöver skyddas mot smittan.

Myndigheten slår även fast att anhöriga bör avstå från arbete om inte smittskyddsråden kan följas på jobbet.   

Tre dagar senare gör Folkhälsomyndigheten en helt annan bedömning. I ett yttrande om Socialstyrelsens rapport skriver de att symptomfria anhöriga inte behöver stanna hemma.  

Sedan går veckorna utan besked från regeringen. 

När Socialstyrelsen den 2 juni uppdaterar sitt underlag till politikerna nämns inte gruppen anhöriga alls. 

Fyra dagar tidigare har regeringen skickat ut ett första förslag om ersättning till riskgrupper på remiss. Här finns heller ingen lösning för anhöriga.

Endast de som själva är särskilt känsliga för smittan ska få rätt att söka ersättning för tid från första juli, däremot inte för våren som redan gått.

Regeringen motiverar beslutet om anhöriga med hur Folkhälsomyndigheten yttrade sig i april. Men det ska visa sig att Folkhälsomyndigheten egentligen inte har analyserat frågan.

När Arbetet intervjuar statsepidemiolog Anders Tegnell säger han att man i sitt yttrande bara återgav aktuella allmänna riktlinjer om smittspridning.   

– Det här är inget lätt område och det är väldigt svårt att säga att samma sak ska gälla alla. Är det personer som löper extremt stora risker om de insjuknar får man ju göra ett annat ställningstagande, säger han.    

Så ni har inte grundligt utrett frågan om anhöriga?
– Nej, och det har vi inte fått i uppdrag heller. Vi skulle kommentera det som Socialstyrelsen hade gjort under väldigt stor tidspress. Vi hade också väldigt kort tid på oss.    

Folkhälsomyndigheten menar alltså att det största ansvaret för att utreda frågan låg på Socialstyrelsen. Men även den myndigheten slår ifrån sig ansvaret.  

”Jag är ursinnig”

Läs om fler som har drabbats av uteblivet stöd.

Urban Nylén, som jobbade med regeringsuppdraget på Socialstyrelsen, framhåller att det primära uppdraget var att identifiera riskgrupper.

– Vi citerade egentligen bara det som stod om närstående i själva uppdraget vi fick. Utan att ha utrett det separat. Vi hade tre dagar på oss. Det gick i en faslig fart.   

Socialstyrelsen uppdaterade sitt underlag till regeringen på flera punkter. Att man då inte gick vidare också med frågan om anhöriga förklarar Urban Nylén med att socialdepartementet inte längre hade önskemål om att det skulle utredas ytterligare. 

– Det framkom i muntlig diskussion på telefon, så det är ju inte lika formellt som att sätta det på papper.

Enhetschef Agneta Holmström på Socialstyrelsen hänvisar till Folkhälsomyndighetens yttrande och säger att uppdateringen gjordes efter dialog med regeringen. 

Men när Arbetet ringer Erika Nilsson, ansvarig tjänsteman på socialdepartementet, bollar hon tillbaka frågan om varför anhörigas situation inte finns med i den uppdaterade rapporten till Socialstyrelsen.

Drygt två veckor efter regeringens förslag om ersättning till riskgrupper föreslår den dock att en begränsad grupp anhöriga faktiskt ska få rätt att stanna hemma från jobbet med ersättning.

Men nu ska det endast gälla dem som vid sidan om sitt andra jobb är personliga assistenter eller har närståendepenning för att ta hand om en anhörig. I vissa situationer ska även föräldrar till tidigare svårt sjuka barn kunna få ersättning. 

Den 25 juni tas beslut om ersättningarna. Det gör ingen skillnad för personer som Anders Forsman.   

Beslutet imponerar heller inte på Lise Lidbäck som är ordförande för Neuro, en intresseorganisation för människor med neurologiska diagnoser.

Hon menar att många fler än de som får pengar för att ta hand om anhöriga faktiskt stöttar familjemedlemmar på ett sätt där de måste vara fysiskt nära, särskilt eftersom många nekas personlig assistans.  

Hon tycker att Socialstyrelsens och Folkhälsomyndighetens olika besked har skapat förvirring och att det har varit omöjligt att förstå hur de landat i de besked de gjort.

Korta remisstider, vid ett tillfälle en dags svarstid, har lagt grunden för felaktiga beslut, menar Lise Lidbäck.

– Emellanåt har jag varit ganska förfärad över hur det har gått till.

Hon tror att regeringen har påverkats av att Socialstyrelsen i april uppgav att runt 200 000 personer skulle kunna tillhöra någon riskgrupp.  Socialstyrelsen har dock poängterat att det är väldigt svårt att göra en riktig uppskattning av antalet personer.  

Acko Ankarberg Johansson (KD), ordförande i riksdagens socialutskott, tycker att regeringens avgränsning av vilka anhöriga som har rätt till pengar är för snäv.   

Hon är också upprörd över den tid som hela arbetet med frågan har tagit. Även för dem som nu kan söka ersättning fortsätter det att dra ut på tiden, pengar kan dröja till i oktober.  

– Regeringen förutsätter att man har rejält med pengar på banken för att kunna invänta ersättning. Det är dåligt genomfört, säger Acko Ankarberg Johansson.   

Från regeringen är den återkommande förklaringen till att det tagit så lång tid att frågan är komplicerad.

“Införandet av den här reformen är att jämföra med skapandet av en ny sjukförsäkringsförmån, något som vanligtvis tar flera år”, uppger socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) via mejl.

Arbetet får ingen intervju med honom.  

Karin Holmbergs man är en av dem som efter sommaren går utan inkomst i väntan på att kunna söka ersättning. Själv gör hon sig beredd på en ny period som särbo då hon behöver börja jobba igen, det finns inga pengar för henne att söka.  

Det gör det inte heller för Anders Forsman i Svärdsjö. Nu försörjer han sig på ett vikariat som kyrkvaktmästare, ett jobb där han inte behöver vara inpå andra.

Vapenbutiken har han sagt upp sig ifrån, för att kunna fortsätta hjälpa sin dotter med vardagsbestyr där man går nära.  

– Hålla tvåmetersgräns inom familjen. Fetglöm det.