”Nu får Danny uppträda – om det är smittsäkert”

KULTURDEBATT. Så som läget är nu ser jag fram emot att få sitta i en smittsäker teatersalong. Vi som kommer att utgöra publik får förmodligen först gnugga händerna i handsprit, stå vid markerade kölinjer, gå in en efter en i salongen, sitta med minst två meters avstånd och slutligen lämna teatern under strikta förhållningsregler.

Arrangörernas vädjan kommer att återupprepas och tålamod kommer att krävas av oss som publik. 

Men alternativet är, trots allt, värre.

Min väninna frågade häromkvällen hur vi ska klara hösten när det inte finns konserter att tillgå? Konserter brukar vara vår tillflykt. I veckor recenserar vi ljus, ljud, band, upplägg, artistnärvaro, textframförande och sångregister.

Men kanske främst allt omkring. Förra hösten handlade det om harpans självklara plats på scenen i Globen – om det är Florence Welch som spelar på den. Eller hur det är möjligt att Hoziers tonårspublik inte kände igen (!) covern på Destinys Childs Say my name.

Eller Stockholms stads bullerregler som fick Talib Kweli att tvärt avsluta konserten på Strand. 

Fastän inget tyder på att pandemin, och all förbannelse den medför, är över så behöver vi kultur. Detta också under en pågående pandemi. Att begränsa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar är förstås avgörande för att begränsa smittspridningen.

Förbudet visade sig vara regeringens främsta verktyg och det går inte att överskatta regelverkets normativa inverkan på vårt kollektiva beteende. 

Det kommer också att bli undantag från huvudregeln om 50 personer för vissa arrangemang om man lever upp till smittsäker publik verksamhet

I början skälldes det på teatrar och konserthus som bedrev verksamhet med begränsade sittplatser. Ebba Busch var som vanligt inte sen med sin kritik gentemot skattefinansierade teaterinstitutioner och krävde att föreställningar skulle skjutas upp.

Men även kritikerna tycks nu inse att kulturen inte främst handlar om teatrarna- och konsterhusen, utan vad som händer med ett samhälle i brist på ett kulturliv.   

Evenemangsbranschen, som är experter på folksamlingar, kan allt om brandsäkerhet, hur lokaler ska utrymmas och hur man får in akutsjukvård till den som behöver.

Värst måste det ha varit under åren 2015–2017 då man tvingades vidta åtgärder mot fundamentalister och terrorister när kulturevenemangen och folksamlingar blev dess måltavla.

Nu är utmaningen att bedriva publik verksamhet med avstånd. Konceptet är fullständigt motsägelsefullt, och frågan är om det går? 

Under mina möten med branschens företrädare slås jag av hur man har använt den inställda våren och sommaren. Trots uteblivna intäkter har man omorganiserat sitt arbete för att visa att smittsäker publik verksamhet är möjlig.

Jag har besökt arenor, konserthus, teatrar och biografer som visar markeringar på stolar och sektioner. Överallt finns handsprit och skyltning om avstånd.

Förbudet visade sig vara regeringens främsta verktyg och det går inte att överskatta regelverkets normativa inverkan på vårt kollektiva beteende

Därtill har det har tagits fram digitala smittsäkerhetsstrategier som inbegriper allt i från temperaturmätning till digitala entréer. Det är sammantaget ett imponerade arbete.

Branschen har dessutom i omgångar vänt sig till både Kulturdepartementet och Folkhälsomyndigheten för att få vägledning. De tycks stå ödmjuka inför ytterligare krav och har full insikt om att straffsanktioner kommer att kvarstå för den arrangör som inte tar regelverk och vägledning på allvar.

Dagens besked innebär att Danny Saucedo kommer att kunna genomföra konserten för matgästerna på Piteå Havsbad.

Det kommer också att bli undantag från huvudregeln om 50 personer för vissa arrangemang om man lever upp till reglerna för smittsäker publik verksamhet.

Men främst ska vi förstå beskedet som den djupare insikt den har medfört: att vi människor behöver kultur även under en pandemi. Detta för att hösten ska bli mindre mörk.