Är ovissheten ett bevis på att Eklund är ett geni?

RECENSION. – Är det här ett skämt? Snälla säg att det är ett skämt!

Det är den vanligaste respons jag sett på att podcastprofilen Sigge Eklund nu släpper boken Livets små njutningar – Somna med hund och 46 andra njutningar som gör livet värt att leva (Brombergs). Jag har läst boken, men vet fortfarande inte svaret på frågan. 

En cyniker hade utgått från att Eklund bara driver med sin publik.

Ett överarbetat prank där han till och med fått med sig förlagschef Dorotea Bromberg – känd för att pricka framtida nobelpristagare i sin utgivning, inte för sitt skämtlynne – ned i njutarkajutan. Allt detta i en tid då förlagsbranschen går på knäna. 

Men cynismen är den småaktiges sköld mot verkligheten. Jag: en känslornas sanne utbygdsjägare, väljer i stället att klä av mig min mentala rustning och naken med nyblästrad hy vandra in i den okända och skrämmande mörkmård som är Livets små njutningar. Ger allt en chans.

Vill tro att det jag läser är sant, väl medveten om risken att det jag utforskar är en Schrödingers trollning.

Det är så oerhört enkelt och tråkigt att såga det här verket. Att påpeka det fjantiga i att någon har mage att pekoralt njuta av livet är slappt – inte minst om fjanten i fråga är en kille som blivit förmögen på att podda

Föreställer mig att jag och Eklund inte är så olika ändå. Han: en podcastmiljonär som bor i Los Angeles, sommarhus på Gotland med pool på gården. Jag: en kulturredaktör från Årsta som inte rest utomlands på flera år. Det är svårmentaliserat, men någonstans måste det ju finnas en gemensam nämnare. 

Män. Vi är båda någon form av medelklassens kulturmän åtminstone. I någorlunda jämförbar ålder. Vi borde finna varandra i den euforiska känslan av att köra en skruttig bil över vidderna en tidig morgon i början av september.

Då när sommaren precis slagit över till hösten. Gubbrock på stereon. Bensinmackskaffe. Cirrusmoln på stålblå himmel. En krispig kyla. Luft som är lätt att andas. Imma på rutorna. De första höstlöven. 

Men just den njutningen tycks författaren tyvärr ha missat.

Kapitlen är korta, njutningarna allmängiltiga. Aldrig djupare än fingertoppar på en vattenyta. Eklunds språk är snarlikt det i podcasten vilket uppskattas.

Man känner igen sig. Men varför måste jag, mina vidöppna själsliga spjäll till trots, anstränga mig så förbannat hårt för att ta in njutandet? 

Känner nästan ingenting. Skärper mig och försöker febrilt knyta an. Finns det inte någon del av mig som kan relatera till att somna till vågornas skvalp i en kajuta?

Kan jag inte riktigt se den ovispade grädden som rinner över jordgubbarna? Är jag ens människa? 

Sakta men säkert tvingar jag mig själv att bli berörd. Att ställa mig på Sigges sida. På den sida av gränsen där man riktigt mår av det lilla i livet – som att mitt på dagen krypa till kojs med människans bästa vän slumrande bredvid, att hitta ett okänt bakgatetorg i en främmande stad eller att tappa upp en riktigt kall öl till sommar-OS.

Men allt är tyvärr en efterhandskonstruktion. Under läsningen är jag inte med om något av detta. Tvärtom minns jag knappt vad jag läst när jag avslutat boken. 

Det har tagit mig flera dagar att komma fram till de små irrbloss av kittlande nostalgi ni läser i den här texten. För att jag vill.

Vill vara något mer än de där mentalt likstela rösterna på Twitter som omedelbart utbrister ”Är det ett skämt!” och rasande sliter 47 små livsnjutningar, skrivna av en framgångsrik poddare, i stycken. Skrika åt dem de ska våga leva lite för i helvete.

Men så blir det inte.

För lite är det ju så att även om de ogina rösterna på sociala medier är så långt ifrån en njutning man komma så existerar givetvis den här boken enbart av en anledning – Eklunds kändisskap.

Båda sanningarna kan existera samtidigt. Två tankar i huvudet. 

Kapitlen är korta, njutningarna allmängiltiga. Aldrig djupare än fingertoppar på en vattenyta. Eklunds språk är snarlikt det i podcasten vilket uppskattas

Herregud. Man försöker ju alltid skilja verk från person, men att den här recensionen ens skrivits beror ju på att så många vill se kändisen rivas ned från den piedestal där Eklund just ställt sig och likt matadoren i Tjuren Ferdinand blottat bröstet. 

Det är så oerhört enkelt och tråkigt att såga det här verket. Att påpeka det fjantiga i att någon har mage att pekoralt njuta av livet är slappt – inte minst om fjanten i fråga är en kille som blivit förmögen på att podda.

Vi har gjort den spaningen i snart tio år. Världen är banal, tråkig och inte minst ängslig. 

Jag valde därför kärleken, men misslyckades. 

Om nu inte allt är ett skämt förstås. En drift med vår samtid serverad av en gravallvarlig clown. I så fall är Eklund ett geni, för skämtet finns bara så länge som han inte avslöjar något och vi inte vet.

Kanske är det just i den obekväma ovissheten vi finner storheten i Livets små njutningar – Somna med hund och 46 andra njutningar som gör livet värt att leva.