”3 skäl till att kulturens coronakris inte hjälpts av en socialdemokrat”

KULTURDEBATT. Trigger warning: Denna text innehåller kritik av Socialdemokraterna.

Texten handlar dock inte om socialdemokratins hjärtefråga, dess historia. Vidare är eventuella likheter mellan föremålet för kritiken och socialdemokratisk ideologi tillfälligheter.

Texten handlar om socialdemokratisk politik som den tar sig uttryck nu, eller i varje fall tiden efter att Bengt Göransson olyckligtvis lämnade regeringen.

I en tweet häromdagen förklarade Marita Ulvskog – som i sammanhanget hellre vill bli ihågkommen som tidigare kulturminister än tidigare partisekreterare – att kulturpolitik är viktigt för ”maktförhållanden/demokrati, utveckling, rättvisa”.

Därför är den, till skillnad från andra politikområden, ”för viktig för att inte tas på allvar”. Alltså att låta någon annan än en socialdemokrat ansvara för den.

Till exempel en koalitionspartner på vilken ens parlamentariska majoritet vilar.

Jag är ju i sammanhanget jävig. Jag var en av dem som utsåg Amanda Lind till kulturminister. Men även om jag finner mycket av kritiken mot regeringens hantering av kulturens kris i pandemin rimlig så har jag svårt att tänka mig att någon annan skulle klara uppgiften bättre.

Kulturen måste få ett helt annat stöd av regeringen än hitintills, så kulturlivets alla delar kan överleva pandemin. Ett stöd som om den vore en Wallenbergkontrollerad tillverkningsindustri

Det handlar inte om att det inte finns drivna kulturpolitiker i andra partier än Miljöpartiet, det finns det.

Till exempel finns det många kloka och drivna kulturengagerade socialdemokrater, men det partiets prioriteringar ser av ett par skäl annorlunda ut.

Skäl 1. Socialdemokrater tycker om det som är stort. Socialdemokraterna tycker också om sådant som tillverkar saker. Om något är stort och tillverkar saker kan dess ägare ringa direkt till statsministern, och så ska det mycket möjligt vara.

Men kulturens kris just nu är en kris för alla de som tillsammans skapar infrastrukturen som gör ett levande kulturliv möjligt. Och de kan inte ringa statsministern. 

Små företag har drabbats hårdast av krisen, men stora företag har fått mest stöd. Kulturarbetare med enskild firma har drabbats allra hårdast, men utestängts från de mesta av stöden. Detta är alltså ingen slump, utan socialdemokratisk näringspolitik.

Det måste såklart ändras, men när det sker så är det inte för att Magdalena Andersson och Ibrahim Baylan plötsligt fått insikt om småföretagens betydelse för ekonomin i allmänhet och kulturen i synnerhet.

Det kommer vara för att de brottats ned i en förhandling av Per Bolund och Annie Lööf. Och Amanda Lind.

Skäl 2. Socialdemokraterna tycker om system. Sina system. När enskilda människor kommer i kläm eller stängs ute av systemet blir det svårare. Sådana exempel faller utanför socialdemokraternas blickfång, eller kanske snarare mitt i den blinda fläcken. 

Socialdemokraternas svar på pandemins ekonomiska konsekvenser är ett stort system. Korttidspermittering heter det och är jättebra för industrin. Det är enormt dyrt, fullt med möjligheter att överutnyttja och det är svårt att se hur och när det ska avslutas. 

Jag kan redan se de S-lojala twittrarnas 240-teckensklokheter om att kulturen är i kris, en miljöpartist är kulturminister och jag kritiserar socialdemokratin. Allt detta är sant

Men det är ett stort system och alltså socialdemokrati och alltså bra. Att det funkar dåligt för många drabbade kulturarbetare är uppenbart för alla som arbetar med kultur. Inklusive, såklart, de kloka S-kulturpolitiker jag redan nämnt. 

Tyvärr är det inte de som skriver finansdepartementets budgettabeller.

Skäl 3. Socialdemokraterna tycker om att mäta. Från Sveavägen 68 håller man koll på vad folket tycker så man kan verka tycka likadant. Så förvandlas politiska frågor till retorik, snarare än innehåll.

Krishantering är inget undantag. (Det här är alltså inget jag tror. Jag har suttit i rummen. Jag har varit med i en omfattande och utdragen krishantering. Jag vet.) 

Självklart följer regeringen Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Men hur de ska implementeras och beskrivas, alltså det politiska ansvar som myndighetens råd lämnar beslutsfattarna med underställs vad S i mätningar uppfattar att folk vill höra.

Det här är problematiskt för kulturen. För även om alla älskar kultur, älskar få kulturpolitik. 

I den typ av endimensionella mätningar som siffernissarna tror på står sig därför kulturen slätt. Och då prioriterar S ned den. 

Detta vet jag naturligtvis inte, men jag tror vi kan utgå från att Amanda Lind slagits för att dumheterna i den trubbiga ordningslagen som ska hjälpa oss i pandemin undanröjs. Att restauranger som får ha ett visst antal besökare och ett visst antal bord en vanlig kväll ska få ha det också om någon plockar fram en gitarr. 

Men frågan är om herrarna som styr justitiedepartementet och ansvarar för ordningslagen varit särskilt intresserade. 

Ovan nämnda skäl kan också förklara en del av inkonsekvenserna i coronahanteringen.

Förmodligen tyckte inte Folkhälsomyndigheten, och ännu mindre Miljöpartiet, att det var jättesmart att hälla miljarder över SAS för att tränga in människor tätt flera timmar i en kabin på ett inrikesflyg – samtidigt som Astrid Lindgrens värld fick stänga för att de inte fick ha tre scener utomhus långt ifrån varandra med högst femtio i publiken vid varje. 

Men SAS är stort, luktar system och folk vill flyga – alltså är det socialdemokratiskt.

När enskilda människor kommer i kläm eller stängs ute av systemet blir det svårare. Sådana exempel faller utanför socialdemokraternas blickfång, eller kanske snarare mitt i den blinda fläcken

En socialdemokratisk kulturminister hade i pandemin tagit samma strider i regering som Amanda Lind sannolikt gör nu.

Men utan uppbackning från vare sig industriledare med direktnummer till hörnrummet på Rosenbad eller Sveavägens opinionsräknare så hade hen inte klarat uppgiften ett dugg bättre. 

Jag kan redan se de S-lojala twittrarnas 280-teckensklokheter om att kulturen är i kris, en miljöpartist är kulturminister och jag kritiserar socialdemokratin. Allt detta är sant. 

Men läser ni texten igen ser ni att jag tycker regeringen borde gjort och måste göra mer för kulturen. För detta är regeringen kollektivt ansvarig.

Kulturministern, som är miljöpartist, hon behöver pressas. Ministern ansvarig för smittskyddet, som är socialdemokrat, hon behöver pressas. Ministern ansvarig för ordningslagen, som är socialdemokrat, han behöver pressas. Näringsministern, som är socialdemokrat, han behöver pressas. Och finansministern, som är socialdemokrat, hon måste pressas. 

Kulturen måste få ett helt annat stöd av regeringen än hitintills, så kulturlivets alla delar kan överleva pandemin. Ett stöd som om den vore en Wallenbergkontrollerad tillverkningsindustri.

Eller ett flygbolag med flaggan på vingen.

Och det tror jag Amanda Lind kan åstadkomma nu, när kulturlivet höjt rösten och med ett parti i ryggen som enat faktiskt tycker kulturen är viktig helt för sin egen skull.

För kulturpolitik är alldeles för viktigt för att inte tas på allvar.

Här svarar Lawen Redar, kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, på Fridolins debattartikel