1970: När Sverige skrek efter arbetskraft

1969 och 1970, under de så kallade rekordåren, nådde arbetskraftsinvandringen i Sverige en topp. Industrins efterfrågan på arbetskraft var stor.

Sedan andra världskriget hade arbetskraftsinvandrare kommit under såväl oorganiserade som organiserade former, främst från Italien, Grekland, Jugoslavien och Turkiet. 

I slutet av 1960-talet bildades Statens invandrarverk, och invandringen reglerades. Tillsammans med arbetsmarknadens parter gjorde verket en prövning om arbetskraften behövdes i landet.

Om arbetslösa i Sverige kunde utföra jobbet gavs inga uppehållstillstånd. Arbetskraftsinvandrarna skulle assimileras i samhället, men under senare delen av 1960-talet fördes tankar på ett mångkulturellt ideal fram.

Romer, däremot, förbjöds generellt att invandra till Sverige fram till 1954. Aftonbladet skriver i april 2016 med hänvisning till historikern Jan Selling att ”den svenska staten fram till femtiotalet riktade repressiv antiziganism mot romerna” och därefter bedrev ”paternalistisk assimilationspolitik”.

1969 hade 47 asylsökande romer avvisats med hänvisning till den reglerade invandringen. 

Mannen på bilden kom till Nyköping 1970, som en av 17 romer från Tjeckoslovakien och introducerades till ackordsarbete i en fabrik.

Sveriges mottagande av gruppen var ett ”experiment”, eftersom planer fanns på att därefter ta emot ett femtiotal romska kvotflyktingar om året.

I ett reportage i Röster i radio 1970 beskrivs svårigheter som uppstår när flyktingarna kommer till det ”välorganiserade välfärdssamhället”: ”De har inte vad vi kallar arbetsvana (vilket inte betyder att de inte arbetat tidigare)”.

Vad det däremot betyder framgår inte. Sedan följer generaliseringar om både barnen och de vuxna, som definitivt för tankarna till en paternalistisk assimilationspolitik. 

Källor: Röster i radio, nr 39, 1970. ”Invandringens historia – från ’folkhemmet’ till dagens Sverige” av historikerna Mikael Byström och Per Frohnert. Migrationsverket.se