”Mentalt är jag fortfarande omtumlad”

Midsommar står för dörren och semestrarna tar sin början, för några av oss men inte för alla. Det är dags för mig att skriva en sista sammanfattning.

Hur vården sett under de senaste månaderna vet vi relativt mycket om. Mentalt är jag fortfarande omtumlad. Jag tror inte vi kommer att förstå hur denna pandemi påverkat oss förrän långt senare. När jag skummar min dagbok så stannar jag vid de anteckningar som inte blev publicerade, dem jag sorterade bort.

Hur var det nu? Jag försöker komma ihåg. Det är mitten av mars. Hamstringen av torrvaror och toapapper lämnar butikshyllor tomma. Gymnasieskolorna har stängt. Permitteringar pågår på många arbetsplatser. Alla uppmanas att stanna hemma vid minsta symtom. Debatt och ilska mot de som åker till svenska fjällen.

På avdelningen försöker vi hantera chocken över att ärmlöst plastförkläde och handskar är tillräckligt i mötet med misstänkta covid-19-patienter. Jag antecknar: ”Det är inte på uteserveringarna eller i skidbackarna som det stora spridningen kommer att ske. Den kommer att ske inom sjukhusets väggar.”

Vi inför två meters regeln patienter emellan. Det kändes oetiskt först, men vi vande oss.

Varje patient med symtom gör oss oroliga.

April tar sin början och många länder stänger ner. Ur dagboken: ”Tar en paus på soffan i personalrummet. Scrollar nyhetsinlägg som visar hur man på olika håll i världen desinfekterar gator och torg. Lastbilar på rad sprutar stora moln av desinfektionsmedel. Detta skrämmer mig. Alla mikroorganismer som dör samtidigt. En steril värld kan vi inte leva i.”

I början av maj rapporteras att människor i karantän nu har mer tid med sina husdjur. Plötsligt lyssnar vi till fåglar som aldrig förr. Långsändningar i P2. Jag lär mig koltrastens läte.

Lediga dagar tillbringar jag hemma. Jag går på digitala museivisningar och gråter framför skärmen till digital körsång.

Det är inte över. Det är sommar, vi vill så gärna njuta. Det kan vi göra utan att sitta på överfyllda uteserveringar. Vi har makten över ödet i våra händer, så att säga

”Se på oss nu. Vi står här trots allt” sjungs det i Telias reklam mellan barnbarn och äldre. Aldrig har den varit vackrare, relationen mellan generationer. Så viktig att värna att världen stannar.

Maj går mot sitt slut, jag och fler med mig känner oss sköra. Jag funderar i mina anteckningar huruvida ökad psykisk ohälsa är en kommande post-covid-effekt? ”Hos dem som drabbats direkt genom sjukdom, de som drabbas indirekt genom ekonomiska konkurser, och hos oss sjukvårdspersonal.”

Juni. Antalet döda rapporteras fortsatt dagligen. Kurvan ökar inte. Men sjunker inte heller. ”Vi ska åka till Linköping. Och sedan till Göteborg”, utbrister en sjuksköterska när vi diskuterar semesterplaner under en rast. Vi skrattar och konstaterar att aldrig har det känts så privilegierat att få åka till en annan stad.

Mars, april, maj, juni. Jag har förändrats. Hur vet jag inte ännu. Men jag har förstått på allvar hur viktigt det är att jobba med sjukhusvård. Så kanske blir det något mer av det efter sommaren.

”Skriv att det inte är över ännu, att alla måste ta ansvar och hålla distans” har många uppmanat mig den senaste tiden.

Det är inte över. Det är sommar, vi vill så gärna njuta. Det kan vi göra utan att sitta på överfyllda uteserveringar. Vi har makten över ödet i våra händer, så att säga.

Och kommer det en andra våg i höst, då måste vi mobilisera igen. Vi har inget val. Vi har bara varandra.