Palmeutredningen blev en våt dröm för den fortsatta konspirationsteorin

KOMMENTAR. I Don DeLillos roman Vågen, om mordet på den misstänkte JFK-mördaren Lee Harvey Oswald, finns en ensam lite till åren kommen utredare eller snarare arkivarie.

Bland mappar, fotografier och analysresultat av teknisk bevisning försöker han få rätsida på vad som egentligen hände i Dallas.

Jag har tänkt mig åklagaren Krister Petersson sitta bland travar av dokument, med surrande lysrör och gamla muggar av uppmickrat kaffe sedan det i februari i år meddelades att mordgåtan Palme skulle få ett slut.

Det hade utlovats en lösning och Skandiamannen utpekas nu som den troliga mördaren. Fallet avslutas. Men åklagaren har ej kunnat avföra möjligheten till en konspiration eller medhjälpare av något slag.

Vi som följt Palmeutredningen, Filters reportage och läst boken Den osannolike mördaren om Skandiamannen Stig Engström slås av en sak: 

Ingenting i den illa redigerade framställan som Palmeutredningen lade fram under onsdagsförmiddagen kan inte direkt härledas till det material journalisten Thomas Pettersson redan skrivit om i Filter. 

Polisutredningen har kunnat dra mer i trådarna än en frilansjournalist på ett magasin, men ändå. I nästan varje detalj följde åklagaren de indicier, vittnesuppgifter och granskning av förödande felslut som Palmeutredningen sammanfattade i en promemoria den 9 februari 1987.

De som ledde till att Stig Engström den 12 februari samma år förklarades avförd som varande på brottsplatsen.

Denna tragiska promemoria, framjagad av Hans Holmér för att städa undan andra trådändar och komma framåt i huvudspåret PKK, städade undan den möjlige gärningsmannen eller inblandade Stig Engström. 

När den nye åklagaren 2017, parallellt med Filters Thomas Pettersson, började intensifiera undersökningen runt Stig Engström var denne sedan länge avliden.

Men rättsövergreppet är ändå totalt.

Det är rent av så att åklagaren ganska slarvigt missade några poänger i sin indicietango.

Exempelvis att den tidningsbild som vittnet Yvonne Nieminen förevisades av Skandiamannen där hon såg tydliga likheter med gärningsmannens utseende men där rocken var fel och han hade en halsduk.

Engström saknade halsduk på mordnatten och hade en annan rock än den han visat upp för pressen. 

Yvonne Nieminen gav helt enkelt ett närmast perfekt vittnesmål som starkt pekade mot att det kan ha varit Stig Engström hon sett springandes på David Bagares Gata minuten efter mordet. Men det tappades bort.

Slutsatsen blev den omvända och helt felaktiga, att det inte kunde vara Engström hon sett. Men när denna kärna i kritiken mot polis-promemorian faller bort blir det mest lite som att åklagaren läst Filters reportage slarvigt.

I en släng från spaningsledaren Hans Melander kom också en kommentar om att Sydafrikaspåret fortfarande personligen kändes som ett intressant uppslag.

Det stärkte inte känslan av en sammanpratad utredning som kommit till ett gediget avslut.

Krister Petersson kunde inte helt utesluta en konspiration även om han senare sa att den var mindre trolig i och med Stig Engströms ihärdiga medieframträdanden.

Ur det perspektivet är jag rädd att onsdagens presskonferens kommer ses som ett misstag.

Jag tror vi kan utgå från att det var två ärliga yrkesmän som framträdde. De har gjort så gott de kan anser de.

Misstagen gjordes inledningsvis i utredningen 1986-87, när Stig Engström gång efter annan avvisades som vittne eller som möjlig gärningsman. 

Man ville hellre se en bunt kriminella invandrare i kurdiska PKK, eller en mytoman från Norsborg eller i brist därpå en ensam blandmissbrukare från Rotebro.

Den pratsamme, vänlige moderate kommunalmannen från Täby ansågs inte trovärdig, eller önskvärd. Han tappades bort, fick knappt en vass fråga av polisen.

Man gjorde istället en kompromiss av administrativ karaktär. Han var där. Vad han gjorde där eller hur han rört sig struntade man i.

Varför ingen enda annan person sett honom svarade man inte på. 

Skandiamannens egen berättelse om hur han rört sig, framflyttad någon minut i tiden men då som möjlig gärningsman, resulterade inte i någon ansvarig som gjorde något åt det. Han sågs som en anomali som var tvungen att hanteras. 

Alltså fick ett administrativt avförande såsom närvarande på brottsplatsen lösa det hela. Närvarande, ej deltagit som en del fått som omdöme i skolan.

En person som bevisligen med stämpelklockans slag uppehållit sig på eller vid mordplatsen, spridit desinformation och försökt påverka utredningen borde ha undersökts noggrannare. 

Det som avslöjats och som lyser genom i den saklige Krister Peterssons röst är vreden över att Hans Holmér körde Palmeutredningen så i diket att mordet inte kan lösas.

Men rättsövergreppet är ändå totalt. De kurder som misshandlades, förföljdes och misstänkliggjordes av Hans Holmér och Ebbe Carlsson har inte fått någon ordentlig ursäkt mig veterligen. 

Den av så många tunga samhällsbärande personer utpekade men frikände Christer Pettersson var oskyldigt dömd i allmänhetens ögon i många år.

Jag tänker inte på Lisbet Palme som såg det hon såg och dessutom manipulerades att känna igen en alkoholist – utan de statsråd, jurister, journalister och poliser som framhärdat att de ”tror det är Christer”. 

Ulf Dahlsten som på DN debatt vid 30-årsminnet konstaterade på ett helt uppslag att vi måste lära oss leva med den obekväma sanningen – att det var Christer Pettersson som mördade Olof Palme. Den utsagan visade sig inte helt rimlig. 

Nu är jag inte den som ska kasta sten i glashus, man kan ha fel.

Men att som statsmakt peka ut en av samtliga medverkande jurister i två domstolar och genom en nekad resningsansökan friad man som skyldig är ett justitiemord. 

För denne döde narkoman, oskyldigt anklagad för mordet på Palme, var i varje fall onsdagens presskonferens ett avslut.

Olof Palmes söner har meddelat att de känner sig till freds med utredningen och att de ser Stig Engström som gärningsman. Gott så. De förtjänar lugn.

Men blir detta en slutpunkt i det Palmeärende som öppnades på natten den 28 februari 1986? Troligtvis inte. Troligtvis tvärt om.

Den öppna ände som nu presenteras utan tillstymmelse till teknisk bevisning, trots att utredningen jagat både DNA-spår och provskjutit intressanta vapen, är en våt dröm för den fortsatta konspirationsteorin.

Om själva avslutet i sig är en undanmanöver kommer givetvis spekuleras En praktisk lösning för att få ett slut och ändå slippa besväret att dra det till domstol.

Ur det perspektivet är jag rädd att onsdagens presskonferens kommer ses som ett misstag.

Med öppningen från åklagaren att en konspiration inte helt kunnat uteslutas men heller ej beläggas öppnas en myriad av utgångar i ett garnnystan som aldrig vill ta slut.

Troligtvis kommer nu en tid av intensiv debatt, kanske någon oberoende kommission, och rimliga krav på att hela utredningsmaterialet släpps.

Sedan några år av relativ tystnad och sedan kommer böckerna.

Den stora romanen om Palmemordet och dess samhälle återstår att skriva. Den rymmer hela berättelsen om oss och hur vi hamnade här framför en presskonferens den 10 juni 2020, på årets hittills vackraste dag.