Michael Jordan och hiphop gjorde mig till kapitalist

ESSÄ. Madison Square Garden, New York, 8 mars, 1998. Amerikanska basketsäsongen handlar bara om en sak: huruvida det är Michael Jordans sista.

När han, till jublet från 19 000 åskådare, kliver in i arenan han anser är basketens Mecka är det i de skor han bar under sina första matcher på samma plan 13 år tidigare; ett par röd/vit/svarta Nike Air Jordan 1 – de allra första av sitt slag. 

Michael Jordan hade gått från rookie till världens bästa basketspelare. Hans fötter vuxit en storlek från 12,5 till 13,5. 

I dokumentärserien ”The Last Dance” (Netflix, 2020) säger han om matchen och skorna: ”By halftime my feet are bleeding, but I’m having a good game, I don’t want to take them off”. På de 43 minuterna han spelar gör han 42 poäng, 8 returer, 6 assist och Chicago Bulls vinner med 102-89. 

Men det är skorna det pratas om efteråt. 

”The Last Dance” följer Michael Jordan, Scottie Pippen och Dennis Rodman säsongen 1997/1998, som kom att bli Jordans sista i Chicago Bulls. Förutom att Jordan är ett sportsligt geni framkommer hans resa som entreprenör och företagare.

Lika hårdför och med samma vinnarskalle som på plan. Han drar tidigt in miljoner dollar på reklam för bland andra McDonalds, Gatorade, Chevrolet, Hanes och framförallt den egna sneaker-linjen för Nike; Air Jordan. 

Jag har genom året ofta fått stå till svars för hur jag kan vara feminist och lyssna på hiphop, hur jag kan dansa till våldsam gangsterrap eller hur jag ställer mig till vissa artisters homofobiska rader

Jag älskar hiphop. Den har präglat mig som person i lika hög grad som mina övriga uppväxtförhållanden. Och lika starkt som mitt hjärta bultar för rap sitter mitt röda hjärta långt till vänster.

Det ter sig inte särskilt motstridigt sett till att hiphopen växte fram ur en fattig underklass, var rebellisk till sin natur, samhällskritisk och en samhällsberättare av rang. Utifrån det har en berättelse om hiphop som vänsteraktivistisk genre vuxit fram. 

Det stämmer in på en del artister. Men hiphop har aldrig kunnat sättas i ett fack. Komplexiteten är en stor del av charmen och spänningen.

Jag har genom året ofta fått stå till svars för hur jag kan vara feminist och lyssna på hiphop, hur jag kan dansa till våldsam gangsterrap eller hur jag ställer mig till vissa artisters homofobiska rader. Sällan har någon ifrågasatt att hiphop gör mig till en blind, döv, konsumerande kapitalist. 

Den som troligtvis haft störst inverkan gällande det är Michael Jordan. 

Chicago Bulls var som störst under mina tonår. Hiphop gick hand i hand med en dyrkan av basketlaget. Själv var jag mer förtjust i Scottie Pippen.

Laget var en stor anledning till att vi samlades på den lilla basketplanen efter skoltid.

Att jag tillsammans med rapparen Petter och en annan kompis var med i en basketturnering på Fryshuset. Vi kallade vårt lag för Ångest för vi var ingen match för de andra. 

Michael Jordan hade lyckats sälja basket inte bara som en sport, utan del av en streetkultur, en sneakerskultur, tillsammans med hiphop. Jag hade matats med Spike Lees reklamfilm med Jordan och långfilmen ”Do The Right Thing”, där just Air Jordans har en huvudroll. 

Dogge Doggelito beskriver i klipp till dokumentärserien ”Älskade Husby” (svtplay) hur han jobbade en hel sommar för att kunna köpa sig ett par Nike Air Jordan. Hans pappa blev jättearg över att Dogge la 999 kr på ett par skor. 

Jag ärvde ett par av min ”storasyster”, Neneh Cherry, som jag gladeligen tog emot trots att hon har flera storlekar större fötter. Jag kunde inte gå ordentligt i dem, snubblade och det såg inte klokt ut. Till slut sålde jag dem till en av medlemmarna i svenska hiphopgruppen Sons of Souls lillebrorsa. 

Många sneakersmodeller fanns bara att få tag på i USA då. Ofta hörde man berättelser från New York om ungdomar som rånades på sina Jordans.

Neneh Cherrys mamma, konstnären Moki Cherry, bodde i New York och sa till mig när jag beställde sneakers därifrån att det är barnarbetare i fattiga länder som tillverkar skorna.

Nu är jag vuxen med en fast lön och kan köpa flera par av Michael Jordans sneakers och fullfölja mina andra ungdomsdrömmar

Jag slog dövörat till. Hiphops fascination av märken kom redan med LL Cool J och Run D.M.C (Adidas-sneakers och Kangol-hattar) och Michael Jackson hade gjort banbrytande reklam för Pepsi, men Michael Jordan tog det en nivå högre.

Han bidrog stort till att det blev coolt att vara framgångsrik företagare. 

Rappare i USA tog det vidare genom sin entreprenörsanda från gatorna. Samma affärsidéer som säljer droger kan appliceras på att sälja musik eller sneakers.

Många hiphop- eller r’n’b-artister utmärker sig idag som entreprenörer/varumärkesstrateger; Jay-Z, 50 Cent, Kanye West, Dr Dre, Beyoncé, Rihanna och även i Sverige artister som Petter, Silvana Imam, Mwuana, Linda Pira och Cherrie. 

Jay-Z säger det bäst själv i remixen av Kanye Wests ”Diamonds in Sierra Leone”, ”I sold kilos of coke, I’m guessin I can sell CDs, I’m not a businessman, I’m a business, man”. 

Politisk aktivism ger respekt men inga pensionspengar eller framtida trygghet för barnbarnen. Många artister visar solidaritet, idkar välgörenhet och uttrycker progressiva åsikter men slår också dövörat till för kritiken. Det har blivit en självklarhet att göra sig själv till ett varumärke. ”Be Like Mike”, var Michael Jordans slogan för Gatorade. 

Det startas klädmärken, restauranger, gig-appar och görs samarbeten med spritmärken, läskedrycker, glasögonmodeller och möbelföretag.

Michael Jordan sa inför ett senatval i hans hemstat North Carolina, när han inte ville stödja den svarta demokraten Harvey Gantt offentligt mot en öppet rasistisk republikan; ”Republicans buy shoes, too”. 

Det kan givetvis också ses som ett framsteg. Svarta artister och idrottare har historiskt alltid blivit blåsta och nedtryckta av vita makthavare. Svarta började nu bevaka sina egna rättigheter och intressen och själva få makt.

Michael Jordan må vara den rikaste, pensionerade idrottaren, men han är också ett undantag i en värld där de flesta ägare, VDs och huvudtränare fortfarande är vita.

Jag älskar hiphop. Den har präglat mig som person i lika hög grad som mina övriga uppväxtförhållanden. Och lika starkt som mitt hjärta bultar för rap sitter mitt röda hjärta långt till vänster

Matthew Miranda skriver i tidskriften Jacobin om ”The Last Dance” att den inte är en riktig dokumentär, utan en mytskapande PR-kampanj som går hand i handske med Michael Jordans karriär och liv.

Den går ut på att tjäna pengar och att bevara bilden som världens bästa basketspelare. 

Jordan ska ha haft veto kring klippningen och bildmaterialet har funnits länge men han gav inte sitt tillstånd förrän samma dag som hans nutida konkurrent LeBron James och Cleveland Cavaliers firade NBA-titeln 2016. 

Men vad Miranda inte skriver är att vi är väldigt många som köper detta. Nu är jag vuxen med en fast lön och kan köpa flera par av Michael Jordans sneakers och fullfölja mina andra ungdomsdrömmar.

Bära Carhart-beanies som Hubert i franska kultfilmen ”La Haine”, köpa Timberland-boots på grund av Mobb Deep och Wu Tang Clan eller leta efter de Karl Kani-tröjor som Nas, Notorious B.I.G och Tupac bar. 

Vi går stolta runt med våra Air Jordans och sitter klistrade framför ”The Last Dance”.

Precis som Michael Jordan själv låtsas vi att den bara handlar om en av världens bästa basketspelare.