”Döden borde ha en mycket större plats”

”Döden är mitt kall och min passion. Jag förstod det när mamma gick bort för tio år sedan. Hon fick lungcancer och det gick snabbt. Först tog jag hand om henne i hennes hem i Nässjö.

Sista veckan tog vi oss till Göteborg, där jag arbetar och har familj. Jag kopplade in hennes syrgas i tändaruttaget i bilen.

Hon var jättesjuk, men också jätteuppåt för att hon skulle få vara med sin dotterdotter. Väl hemma blev hon snabbt sämre. Så kom tillfället där det känns som personen bestämt sig – nu ska jag dö. Jag vakade och pratade henne in i döden sista dygnet. Vi spelade musik, drack lite bubbel.

Det var otroligt fint och starkt. Jag liknar det vid att föda min dotter. Efter kom en enorm trötthet, men jag blev också hög på döden. Det låter inte klokt, men jag ringde alla och ville prata om varenda sekund, varenda detalj.

Precis som jag gjorde i föräldragruppen efter min förlossning.

Hög och glad i hågen ringde jag de palliativa vårdteamen och undrade om någon annan behövde hjälp. De var ju smarta och förstod att jag fortfarande var skör och rå i min sorg. 

Men då fattade jag att jag måste göra något. Jag vet ju att döden är inte alltid så här. Det finns fruktansvärda dödsfall. Men har man möjlighet att vara med är det fantastiskt.

Naket, intimt och ingen idé att låtsats något längre. Man kan blaja också. Men det finns inget annat än just där och då.  

Sorg är ju inte bara att någon dör, utan förlusten. Tyvärr har vi en kultur som inte tillåter det som inte är fräscht, som luktar illa, är lite fult

Jag har haft fler fall med Covid-19. Nu får närstående inte alltid vara med den som är döende. Inte hålla den begravning som önskats. Inte ta avsked av kroppen.

Jag jobbar mycket så annars, att involvera familjen och vara transparant med vad som händer. Det får ta stryk dessa tider. Vilket får konsekvenser för sorgearbetet. Det är alltid bättre att veta än att inte veta.

Hur hemskt det än är, eller ser ut. Det är bra att få bekräftelse på att personen är avliden. Har de dött av covid-19 är de inplastade.

Men jag försöker så långt det går, att beskriva, skicka med saker i kistan, ta foton. Men man kan fota en hand, ett ben, konturer. 

Sorg är ju inte bara att någon dör, utan förlusten. Tyvärr har vi en kultur som inte tillåter det som inte är fräscht, som luktar illa, är lite fult.

Döden borde ha en mycket större plats. För att leva måste du ha tanken på att dö. Det kommer att hända. Det gör inget om vi blir ledsna eller upprörda. Det rensar ut. Och dämpar.”