”Jag kämpar lite för det varje dag, att vi ska prata om hur vi vill dö. Vi kan ju teckna alla möjligt avtal, el, leasingbil, hus, äktenskap, men det här hur vi ska dö, det vill vi inte. Jag blir nästan lite provocerad”, säger Jenny-Ann Gunnarsson.

”Döden är mitt kall och min passion. Jag förstod det när mamma gick bort för tio år sedan. Hon fick lungcancer och det gick snabbt. Först tog jag hand om henne i hennes hem i Nässjö.

Sista veckan tog vi oss till Göteborg, där jag arbetar och har familj. Jag kopplade in hennes syrgas i tändaruttaget i bilen.

Hon var jättesjuk, men också jätteuppåt för att hon skulle få vara med sin dotterdotter. Väl hemma blev hon snabbt sämre. Så kom tillfället där det känns som personen bestämt sig – nu ska jag dö. Jag vakade och pratade henne in i döden sista dygnet. Vi spelade musik, drack lite bubbel.

Det var otroligt fint och starkt. Jag liknar det vid att föda min dotter. Efter kom en enorm trötthet, men jag blev också hög på döden. Det låter inte klokt, men jag ringde alla och ville prata om varenda sekund, varenda detalj.

Precis som jag gjorde i föräldragruppen efter min förlossning.

Hög och glad i hågen ringde jag de palliativa vårdteamen och undrade om någon annan behövde hjälp. De var ju smarta och förstod att jag fortfarande var skör och rå i min sorg. 

Men då fattade jag att jag måste göra något. Jag vet ju att döden är inte alltid så här. Det finns fruktansvärda dödsfall. Men har man möjlighet att vara med är det fantastiskt.

Naket, intimt och ingen idé att låtsats något längre. Man kan blaja också. Men det finns inget annat än just där och då.  

Sorg är ju inte bara att någon dör, utan förlusten. Tyvärr har vi en kultur som inte tillåter det som inte är fräscht, som luktar illa, är lite fult

Jenny-Ann Gunnarsson

Jag har haft fler fall med Covid-19. Nu får närstående inte alltid vara med den som är döende. Inte hålla den begravning som önskats. Inte ta avsked av kroppen.

Jag jobbar mycket så annars, att involvera familjen och vara transparant med vad som händer. Det får ta stryk dessa tider. Vilket får konsekvenser för sorgearbetet. Det är alltid bättre att veta än att inte veta.

Hur hemskt det än är, eller ser ut. Det är bra att få bekräftelse på att personen är avliden. Har de dött av covid-19 är de inplastade.

Men jag försöker så långt det går, att beskriva, skicka med saker i kistan, ta foton. Men man kan fota en hand, ett ben, konturer. 

Sorg är ju inte bara att någon dör, utan förlusten. Tyvärr har vi en kultur som inte tillåter det som inte är fräscht, som luktar illa, är lite fult.

Döden borde ha en mycket större plats. För att leva måste du ha tanken på att dö. Det kommer att hända. Det gör inget om vi blir ledsna eller upprörda. Det rensar ut. Och dämpar.”

Jenny-Ann Gunnarsson kan sköta viss del av arbetet på distans. I mitten av maj ska hon till exempel hålla sitt första Death Cafe online. Det som hon annars gjort fysiskt i ca tre år. Det är ett tillfälle att prata om döden, med andra.

”Tre saker måste man ta ansvar för inför döden. Det blir för jobbigt att inte veta vad den avlidne vill. Så prata om: Vill du kremeras eller jordbegravas (båda alltid med kista i Sverige)? Religiös, borgerlig eller ingen akt alls? Var ska du gravsättas? Lämna inte detta till de närstående att besluta.”

”I Sverige vet vi knappt vad som händer med den döda när vi sagt adjö vid dödstillfället. Dör du på sjukhus finns ju bårhus där. Annars är det oftast ett transportföretag som kör till bårhuset. Inom någon vecka kommer vi dit med den kista man bestämt, vi utför kistläggningen, ska den avlidne kläs i egna kläder eller ha svepdräkt? Sedan kör vi kistan till ett så kallat bisättningsrum, ett kylrum som ligger i anslutning till vara man ska hålla akten. Är det akt med urna kör vi direkt till krematoriet”.

”Jag vill ha eget, och inte bli för stor för att kunna vara med hela vägen. En begravning är otroligt viktig, att märka stunden. Att låta någon dö och begravas obemärkt, är som att låta någon födas så, och det gör vi ju inte. Det är ju vågen när någon föds. Och det ska vi. Men ett nyfött barn har ju inte gjort samma avtryck än. Vare sig inom familjen eller samhället. Medan någon som dör, ska vi inte hedra den? Säga tack för det du bidraget med”, säger Jenny-Ann Gunnarsson.

Döden 

• 358 människor om dagen dog under vecka 15 i år, århundradets högsta dödstal, enligt preliminära siffror som SCB tog fram med anledning av corona.

• Totalt dog 2 505 människor under veckan. Vilket är närmare 150 fler än tidigare dystra toppvecka under 2000-talet.

• I Sverige ska du enligt lag vara antingen jordbegravd eller kremerad inom en månad. För den som är kremerad kan man sedan vänta upp till ett år på att gravsätta. 

Fakta om Jenny-Ann Gunnarsson

Yrke: Begravningsentreprenör och Sveriges första dödsdoula. Annars används doulor som ickemedicinskt stöd mest vid förlossningar. Ordet ”doula” kommer från grekiskan och fritt översatt betyder det ”kvinna som ger omvårdnad”.
Ålder: 52 år.
Bor: Göteborg och Bergslagen.
Bäst med jobbet: De fina förtroenden och oförställdheten.
Sämst: Att döden är så lågt prioriterad.