Livsbejakande gnäll från Lundell

RECENSION. 872 sidor dagboksanteckningar av en nationalikon kan i sig låta som en utmaning. Men då det här är tredje boken tänkte jag mig att jag förstått formatet och vad jag ger mig in på. Glömmer därför att förbereda mig mentalt.

Rusta mig för den ursinniga vildmark som är Ulf Lundells inre. Misstag. Lurad. Densiteten i Vardagar 3 är, till skillnad från sina föregångare, tät som om jag landat mitt rymdskepp vid ett svart hål.

Lundell har alltid skrivit som att hans liv hängde på det. Allt ska ut. Men i korta strofer. Poetiska rader. Gles text. Mycket vitt på sidorna. Så är inte längre fallet.

För här är det extra allt. Massivt. Tidigare var det lite av ett skämt om en stackars kulturjournalist hamnat i skottlinjen för Lundell i hans böcker, i den här boken nämns så många att jag undrar vem som ens ska kunna recensera den utan att det blir en fråga om jäv.

Det finns inget filter. Han rasar mot mäklare som uppfunnit konceptet ”Västerlen”, följer A$AP Rockys rättegång, vredgas av det nya rökförbudet på uteserveringar och överväger, av någon sjuk anledning, att börja röka gröna Marlboro.

Rapporterar att Chewbacca är död. Är pissed off på youtubefenomenet Jockiboi för att de har samma efternamn, konstaterar att han nu är kortare än Tom Cruise när han tidigare var längre, befinner sig i konstant krig med olika appleprodukter och dess återförsäljare.

Något som förenar delar av både den nykonservativa över- och arbetarklassen, nostalgiskt längtande efter en tid som var. Jag upprepar det mantra som en vän till mig sa för ett par år sedan ”Som Ulf Lundell mår, så mår Sverige

Kommenterar sista säsongen av Game of Thrones (inte nöjd). Upptäcker i vredesmod att konceptet ”resebyrå” inte existerat på ett par decennier när han efter sin rattfylla och indraget körkort tvingas boka flygbiljetter och blir hänvisad till internet.

”I morse: Skaffade mig ett spotifykonto Fallen känner jag mej”

Om första Vardagar var skivan Längre inåt landet och del två var de mer kåtslagna Ok, baby, ok eller Lazarus så är del tre de sena plattorna Rent förbannat eller Trunk. Det hände något med nationalskalden där.

Han blev mer hårdfört politisk. Tydligt röd. Men på sitt sätt. Aldrig flaggviftande. Ibland känns Vardagar 3 som en elefantiasisvariant av sossestomphiten Är vi lyckliga nu?

Det är en tydligt politisk bok, med vreden riktad mot både nyliberaler, börshajar och kristdemokrater.

Jag kommer på mig själv med att undra om det är så att vi här ser en man som konfronterats med det nya enorma informationsflöde som är vår samtid och vill ge igen. På ren tjurig envishet bli större än internet.

Återta kontrollen genom att skapa sitt eget flöde. Delar av boken är direkt citerade hela artiklar han tyckt varit bra eller värda att referera.

Olika textsjok ur böcker som på ett närmast bloggosfäriskt collagevis vävts in i Lundelliversum. Hur han gråtit framför Pineterest-artiklar på nätet med videoklipp där en två år bortsprungen hund i lyckorus återser sin husse. 

Vardagar 3 är som att kliva rakt in i ett Facebookflöde. Och tycks ha ungefär samma avsaknad av redaktör.

Mödosam tankeverksamhet ägnas åt den egna potensen och avsaknaden av lust. Det enorma glupahungerlibido som är den traditionella bilden av Lundell grusas till det hos en helt vanlig killes. Skilsmässan. Svårigheten att släppa taget. Det enorma steget till att träffa någon ny.

Och då har jag inte ens kommit in på turnédagböckerna. Skrivna i en annan font för att markera att han är på resa. Än mer textintensiva.

”Jaha, tänkte jag när jag satt i frisörstolen och såg mej i spegeln: Där sitter du ditt skäggiga luder.”

Det är som att jag läser en riskgruppsrockares försök att filibustra livet självt med ren textmassa. De sista hundra sidorna är en enorm uppförsbacke i det litterära Tour de France som är Vardagar 3.

För här är det extra allt. Massivt. Tidigare var det lite av ett skämt om en stackars kulturjournalist hamnat i skottlinjen för Lundell i hans böcker, i den här boken nämns så många att jag undrar vem som ens ska kunna recensera den utan att det blir en fråga om jäv

Det gnälls på precis allt. Larmet hemma på Österlengården. Gamla bandmedlemmar det skurit sig med. Långa försvarstal till en generation som inte förstår rocken. Som Lundell själv skriver: ”Det är nåt jobbigt med allt. Allt”.

Och då har jag precis fått förklarat för mig att ”Boogie svänger som satan och gör kropp sinne och blod lyckligt” av någon som sinnesmässigt mest påminner om grävlingen i Det susar i säven. 

Om det var så att grävlingen räknat ut att den dag han släpper fingrarna från tangentbordet och slutar skriva. Slutar PRODUCERA. Den dag är livet, trots alla drömmar om de sista ljuva åren och hus i Portugal, också över. 

Oron och dödsskräcken är ständigt närvarande. Det började redan i den andra boken. Securitaslarm på gården. Ständiga tankar på polska stöldligor. En tjurig rocker på turné vars hotell tagits över av pridefestivalen.

Gnäll om feminismen. Inte alltid oförtjänt sådant. Oväntat mycket tankar om HBTQ, med frågor om varför det måste handla så mycket om sex. En ständig omvärldsinvasion i hans privata sfär. Här hamnar han ibland nära den kristdemokratiska hållning han själv föraktar. Först tänker jag att rockern till sist blivit konservativ och bitter.

Jag kommer på mig själv med att undra om det är så att vi här ser en man som konfronterats med det nya enorma informationsflöde som är vår samtid och vill ge igen. På ren tjurig envishet bli större än internet

Men det är för genomtänkt. För symtomatiskt för vår tid där konservatismen allt mer slår klorna i samhällskroppen, från vänster till höger. Det här är snarare ett uttryck för den tidsanda nättidskriften Kvartal vevar sin fana över.

Där man löser världens problem med hårdare tag, skärpta gränser och låter kvinnor vara kvinnor och män vara män.

Man draperar sig i konservativ tweed, men har krängt på sig en gul väst – i solidaritet med, inte kamp mot, klassamhället.

Något som förenar delar av både den nykonservativa över- och arbetarklassen, nostalgiskt längtande efter en tid som var. Jag upprepar det mantra som en vän till mig sa för ett par år sedan ”Som Ulf Lundell mår, så mår Sverige”.

När han mot slutet av boken skaffar en prenumeration på rävjägarfanzinet Axess tänker jag att det snarare är den enda väntade responsen från en åldrad eremit som plötsligt finner sig omfamnad av en förvirrad samtid som kanske också sprungit ifrån honom. Som mest av allt vill bli lämnad ifred men samtidigt bli sedd.

Vad vi ser här är den enorma livskraften i att ständigt känna sig missförstådd.