DAG 11 ”Ingen av oss kan trösta honom”
DAG 11: Vårsolen tränger in på avdelningen där Lena Bäckman Lägerdal åter är i tjänst efter att ha varit sjuk. Men tankarna på sjukdom släpper inte taget.
Lena Bäckman Lägerdal, reporter och undersköterska.
”Jag hade sån jäkla tur. Jag hade lika gärna kunnat stryka med.”
Vi står i korridoren. Jag räcker fram ett badlakan och en ny sjukhusskjorta till patienten. Hans boende drabbades av coronavirus i mitten av april. Sex smittades, två av dem dog.
”Jag var inte så sjuk. Men alla blev testade och det visade sig att jag var en av dem som var positiv så jag placerades i karantän i nio dagar. Under den tiden dog två av oss. En av dem brukade åka in till stan varje dag. Han hade bättre fysik än mig. Så jag är tacksam, att jag inte drabbades så hårt.”
Vårsolen har under förmiddagen trängt in i varje vrå på avdelningen och tvingat oss att dra ner persiennerna. Vi har suttit på balkongen under lunchen och sträckt våra ansikten uppåt för att nås av de värmande strålarna.
Nu ser vi molnbanken som sakta sänker sig över staden, det mörknar och de första regndropparna börjar ticka mot rutorna. Vi tänder lamporna.
Sjukdomen sitter lika mycket i våra huvuden. Vi blir inte fri tankarna
I ett rum ligger en patient som valt att stanna i sängen hela dagen. Det kulturföretag han ansvarar över står på randen av konkurs. Han är förtvivlad.
Hjärtsmärtorna är starkt ångestrelaterade. Ingen av oss kan tillräckligt trösta honom. Ingen av oss kan påverka det ekonomiska skruvstäd han befinner sig i. Vi kan bara konstatera att hans EKG är normalt.
”Mår du bättre nu?” Återigen sitter vi och jämför symtom. De flesta av oss har varit sjukskrivna längre eller kortare perioder. En hade hög feber, en annan ingen feber alls men hade muskelsmärtor. En sjuksköterska berättar om sin andfåddhet som uppstått utan att hon varit sjuk i övrigt.
”Jag med, jag fick ont i lungorna när jag var ute och cyklade”, replikerar en undersköterska. ” Det har jag aldrig haft tidigare”.
Sjukdomen sitter lika mycket i våra huvuden. Vi blir inte fri tankarna.
Jag öppnar fönstret, tar några djupa andetag och känner den fuktiga vinden mot kinden. Dröjer kvar i fönsteröppningen.
”Du blir väl inte sjuk nu igen”, säger en kollega välmenande.
”Nej, jag har nog bara ångest, det är konstigt det har jag aldrig haft på det här sättet förut. Det sitter liksom över bröstet.”
