Syriska flyktingar räddar Libanons skörd

– Det bästa är att plocka äpplen, efter sommarens tobakssäsong. Lök är värst, för hela du luktar lök när dagen är slut.

Jihan El Wakaa rättar till kepsen som håller solen borta från ögonen, och fortsätter skära bort stjälkarna på de knölar som plockats upp ur jorden.

Hon sitter på en åker i norra Libanon, inte långt från medelhavets kust och mindre än två mil från den syriska gränsen. Runtomkring henne sitter ett fyrtiotal andra, mest kvinnor men också män och ett tjugotal barn. 

Alla håller på med samma sak: att rensa lökarna från blast och packa dem i frigolitlådor.

El Wakaa är en av drygt 240 000 syrier som arbetar i Libanons jordbruk, med att skörda och plantera allt från auberginer och tomater till oliver och kryddor som mynta och koriander. De har länge varit livsviktiga för näringen, men fått en ny betydelse under coronakrisen.

– Alla som arbetar på åkrarna här är syrier, du ser väldigt sällan några libaneser, säger Mohammad Al Masri, som äger en potatisodling i närheten.

Frågan om hur årets skörd ska tas till vara ställs nu av länder över hela världen. 

En fjärdedel av allt jordbruksarbete utförs av säsongsarbetare och migranter, som i många fall är fast i sina hemländer, enligt den amerikanska organisationen Food First.

I Sverige är lantbruket beroende av tusentals utländska arbetare, och trots undantag från inreseförbudet så har många stoppats vid gränsen. 

I Libanon är det annorlunda. 

Sedan kriget i Syrien startade 2012 har en och en halv miljon flytt till landet som har fler flyktingar per capita än något annat i världen. I Akkar, där lökodlingen ligger, har befolkningen fördubblats.

– Våra jordbruksarbetare är redan här, de kan inte resa till Syrien på grund av kriget, säger Al Masri.

Knivarna som El Wakaa och de andra använder för att skära bort stjälkarna är små, men ändå vassa. 

Rätt vad det är slinter en ung kille med sin kniv och får ett litet skärsår på fingret. Men han ler och biter ihop. Fortsätter med lökarna.

Syriska arbetare har länge arbetat på libanesiska åkrar, byggen och i butiker och restauranger. Ingen vet exakta hur många, men runt en halv miljon tros ha varit här innan kriget startade. Skillnaden nu är att de inte längre reser fram och tillbaka.

För tillfället är det ingen som gör det. 

Libanon, likt många andra, stängde sina gränser i mitten av mars. Bara apotek och matbutiker tilläts vara öppna. Pandemin har dock drabbat färre än vad många befarade: dödssiffran ligger på 25, med en handfull nya fall om dagen.

– Vi har inte haft några fall alls hos oss, tack och lov, säger Hudoud El Wakaa, Jihans syster.

Det finns inga rapporter om att personer insjuknat i Libanons flyktingläger, som ligger utspridda över hela landet. I många läger infördes utegångsförbud i början av coronautbrottet, även om det inte fanns några tecken på att syrierna var speciellt drabbade.

– Vi såg många rasistiska reaktioner. En man och hans familj kastades ut från sitt hem när de trodde han var sjuk. En annan person blev trakasserad efter att ha köpt huvudvärkstabletter på apoteket, säger Doha Adi från hjälporganisationen Sawa for Development and Aid som ger stöd till syriska familjer.

Men vid sidan av coronautbrottet tampas både libaneser och syrier med något som ter sig än mer övermäktigt: Libanons allt djupare ekonomiska kris. 

Liran har förlorat mer än halva sitt värde det senaste halvåret och för första gången betalade landet inte av sina lån. Många har sett sina besparingar försvinna framför ögonen. 

Socialminister Ramzi Musharrafieh sa nyligen att tre fjärdedelar av libaneserna kommer att behöva bidrag för att klara sig. 

– Vårt problem är inte coronan, det är ekonomin, säger handlaren Samih El Beqaai.

Han sitter bakom ett skrivbord på grossistmarknaden i Tripoli, Libanons näst största stad.

Runt omkring honom står lådor med äpplen och apelsiner. Utanför på gatan säljs potatis och påsar med blomknoppar, för att göra koncentrerat rosenvatten.

– De har stulit ifrån oss i femtio år. Vi kan glömma att staten kommer att hjälpa oss nu, säger Ahmed Mousa, som säljer vitkål en bit bort.

Inflationen gör att allt importerat – jordbruksredskap, gödningsmedel, fröer till nästa år – hamnat utom räckhåll för många jordbrukare. Och även om Libanon är närapå självförsörjande av frukt och grönt så importeras mer än hälften av den mat som konsumeras.

– Vi har slutat sälja importerad fisk, vi säljer bara vad som fångats i vattnet här utanför. Så priserna har sjunkit. Men folk har ändå inte råd, säger Nabil Samni på Tripolis fiskmarknad.

På åkern i Akkar har löken packats i lådor och väntar på att plockas upp och köras iväg till marknaden. 

El Wakaa och de andra pratar om vad de ska laga till kvällsmat. Vinbladsdolmar säger någon; friterad potatis någon annan.

En flicka har hämtat en apelsin från odlingen intill och skalar den med sin kniv. Syrierna, redan på flykt undan en kris, är bland de som drabbats allra värst av den ekonomiska störtdykningen. 92 procent av flyktingfamiljerna lever med hunger, enligt FNs senaste rapport. 

De som skördar maten är allt annat än mätta.