”Vad ska man säga, affärerna och industrin har öppnat igen men den informella sektorn är fortfarande nedstängd.” 

Journalisten jag lärde känna i Zimbabwes huvudstad Harare beskriver en besvärlig situation för ett land där den informella sektorn sysselsätter minst 80 procent av arbetskraften. 

Vi utväxlar meddelanden via WhatsApp. Parallellt läser jag Olga Tokarczuks novell ”Generalrepetition” om det äldre parets nervösa väntan i lägenheten i den polska småstaden. 

I sökandet efter något att hålla oss i, efter fotfäste, finner vi varandra.

En katastrof har inträffat, oklart av vilket slag. Radion är död. Tv:n är död. Genom de förtäckta fönstren skymtar en olycksbådande himmel där ljuset knappt förmår tränga igenom det rödbruna diset. 

I novellen växer rädslan ur bristen på besked. Under pandemin riskerar vi snarare att drunkna i nyheter. Men kanske får en ohanterlig mängd information samma effekt som ingen alls – att vi famlar. 

I sökandet efter något att hålla oss i, efter fotfäste, finner vi varandra. I såväl USA som Europa har telefontrafiken exploderat. Användningen av meddelandeappar har ökat ännu mer. 

Vi frågar varandra hur det är. Vi frågar också: ”Hur är det där du är?”

Den värld som jag i vanliga fall reser i, som det är mitt jobb att bevaka på plats, har stängt gränserna. Men jag har aldrig haft så mycket kontakt med källor och kolleger i andra länder som nu.

En turistguide som hjälpte mig med tolkning i Georgien berättar om jakten på ny försörjning när besöksnäringen kraschat. 

”Men ekonomin är så dålig nu, alla har skurit ned lönerna och jag tror att de vill legalisera slaveri snart”, skriver hon och avslutar med en smiley. 

Från Sydafrika rapporterar en vän om livet i Kapstadens största kåkstad Khayelitsha. 

”Det är svårt här, du kan nästan känna lukten av lidandet. Antalet bekräftade fall ökar och Khayelitsha tycks vara grogrunden.”

Jag har läst om det, jag har sett bilder. Det är först med hans ord det blir verkligt. 

”Nedstängningen är i kraft med soldater och poliser som patrullerar och blockerar alla vägar ut.”

Paret i Polen bjuder upp grannarna de aldrig träffat. För att vi i kriser söker trygghet i varandra. För att ovissheten ökar med distans och minskar med närhet. Även om närheten är digital.

Jag och en kompis från Kiev diskuterar det ekonomiska läget i Ukraina. En ansträngd situation har blivit ännu tuffare. Människor hjälper sina närstående bäst de förmår. 

”Covid-19 har gjort det svårare att överleva för alla samhällsklasser.”

Under de år som gått sedan han hjälpte mig gräva i Ukrainas illegala bärnstensindustri har vi hörts ytterst sporadiskt. Mestadels yrkesrelaterat, tjänster och gentjänster. Nu chattar vi nästan varje dag. 

Han skämtar om att hans engelska är dålig innan han fått kaffe och cigaretter. 

”Håll kontakten!”, avslutar han.

Jag tror bestämt att jag ska göra det.