2020 är ett annorlunda år. Ett år märkt av coronapandemin som svept över världen och som tragiskt drabbat hela vårt samhälle. 

I år blir det också en annorlunda första maj. Men att förstamajtågen ställs in visar inte på någon tillbakagång för arbetarrörelsen. Tvärtom. 

Det är i år 130 år sedan första maj för första gången uppmärksammades som arbetarnas internationella demonstrationsdag i Sverige.

1890 samlades upp emot 50 000 människor utanför Stockholm för demonstrera och lyssna på Hjalmar Brantings tal. Detta blev på många sätt ett startskott för den radikala idén att alla människor är lika mycket värda.

Motståndet har alltid varit stort. Under 1800-talets slut fängslades ett flertal politiska ledare och demonstrationer slogs ner. Och högerns motstånd är lika stort i dag.

Men att förstamajtågen inte genomförs i år beror inte på högerns motstånd utan på coronakrisen och behovet att minimera smittspridningen. 

På årets första maj vajar inte de röda fanorna i vårvinden till demonstrationstågens kampsånger. I stället håller vi distans och driver kampen digitalt. 

Men bara för att förstamajtågen ställs in betyder inte det att arbetarrörelsen saknar energi eller glöd. Inte heller att det saknas relevans för rörelsens mest grundläggande värderingar.

I tider av kris går vi människor tillbaka till rötterna. Våra behov blir mer basala, vi strävar efter trygghet och till det som vi vet fungerar, säger krisexperter.

Människor vill därför inte ha högerpopulism eller ogenomtänkta experiment. Inte konservativa eller nyliberala påhitt där vissa gynnas men inte andra. 

Att Socialdemokraterna nu når toppnoteringar i opinionsmätningar på över 30 procent av väljarstödet och att Stefan Löfven har rekordstort stöd från allmänheten visar på just detta. 

Svenskarna inser nu tydligare än på länge varför en S-ledd politik behövs, för att avvärja de värsta konsekvenserna av en kris och för att säkerställa att landet håller ihop. Att krisen inte drabbar de lågavlönade och att klyftorna inte ökar.

Förtroendet för facket har under samma period ökat markant. Tillströmningen till landets fackförbund har varit rekordstor, bara under mars tillkom 10 000 nya medlemmar till LO-kollektivet. 

Att arbetsmiljö, arbetsvillkor och löner inom offentlig sektor seglat upp som en av de mest omdebatterade politiska frågorna är inte heller en slump. Coronapandemin har synliggjort exakt hur nedbantad vård- och omsorgssektorn blivit, särskilt i högerstyrda regioner och kommuner.

Att den snabba smittspridningen bland landets äldre har kunnat spåras till den bristande arbetsmiljön och säkerheten bland de anställda inom dessa sektorer har också höjt  allmänhetens insikt om vad en försämrad arbetsrätt innebär.

Att den nyliberala utförsäljningscirkusen gått för långt och inte är något vi vill se mer av, har också blivit uppenbart när beredskapen inför coronakrisen visat sig varit katastrofal.

I en undersökning gjord av Novus och Skiftet vill hela 65 procent av svenskarna återförstatliga Apoteken samtidigt som 64 procent vill höja skatten för att skapa ett beredskapslager.

Det är mycket som talar för att det just nu finns ett momentum, en grogrund för ett vänsterskifte. Och det gäller det att ta chansen nu när möjlighet ges.

När kraftiga medvindar blåser bör vi återgå till arbetarrörelsens rötter och vara mer radikala.

Det är ingen slump att ordet ”radikal” härstammar från latinets ”radix”, som betyder ”rot”. För det är i själva kärnan som, i rörelsens ursprung som de mest renodlade, långtgående idéerna finns. Det är inte i anpassning till nyliberala privatiseringar eller i januariavtalets tvångströja vi ska fastna.

Frågan är bara om arbetarrörelsen har tillräckligt med självförtroende för att stå upp för sina grundvärderingar. För att använda sig av det momentum som finns just nu. 

Det våras för arbetarrörelsen, om detta råder inget tvivel. 

Det är nu kampen ska öka, inte minska. Det är nu arbetarrörelsens radikala idéer behövs som mest.