Vissa saker förändras aldrig, det märks när jag åker till Stockholm var sjätte månad. Ombyggnationen av Slussen – Stockholms nav nummer ett – är lite som den där vännen från högstadiet som jag trots lång tystnad alltid kan återkomma till.

När vi inte har setts på ett halvår må mycket ha hänt: partner och jobb bytts ut, samba är det nya fritidsintresset och ännu en flytt har skett.

Men på ytan är allt detsamma och vi hittar snabbt tillbaka till varandra. 

”First step to blend in like a local: Complain about the Slussen construction”, står det på skylten där nästan en halv miljon människor slingrar sig upp för trappor, ner till tunnelbanan och förbi byggarbetare varje dag.

Förlåt till er stackars stockholmare som får stå ut med det här dagligen, men jag älskar kaoset. 

Ombyggnationen av Slussen – Stockholms nav nummer ett – är lite som den där vännen från högstadiet som jag trots lång tystnad alltid kan återkomma till

Nora Lorek

Min morfar, som gick bort tre år innan jag föddes, jobbade på Tysklands största byggkoncern.

I avsaknad av hans historier skapade jag mina egna minnen av honom klättrandes upp i lyftkranar och anekdoter om utsikten över indiska städer.

Så oavsett hur irriterande en omväg vid brobyggen i Göteborg eller förvirringen vid Slussen må vara kan jag inte annat än stanna till varje gång, titta upp mot lyftkranarna och tänka på vem som sitter där uppe nu för att bygga vår framtida stad. 

Så hej då, vännen, vi ses om ett halvår.