Naturligtvis är det för tidigt att utvärdera erfarenheterna av coronapandemin, men vi kan se några klara tendenser.

En överskuggande lärdom är att nyliberalismen med kraftiga avregleringar och ett minimum av statlig inblandning är ett uselt system för att minska smittspridning. Privata företag kan helt enkelt inte hantera samhällets behov.

Ett exempel är företaget Apotekstjänst, som passade på att höja sina priser kraftigt på nödvändig sjukvårdsutrustning när efterfrågan ökade.

Det är alltid viktigt – och vid en pandemi extra viktigt – att staten kan använda lagar och regler för att styra utvecklingen i den riktning som hela samhället mår bäst av. Avregleringar och minskad statlig inblandning styr i stället resurserna utifrån företagens vinstutdelning.

En annan erfarenhet vi kan dra av coronautbrottet är att statliga stödpaket måste vara villkorade och öronmärkta för att förhindra att stöden går rakt ned i fickorna på företagens ägare.

Ett exempel är AB Volvo som trots att de fått 50 procent av lönekostnaden betalad av staten för de 20 000 personer som permitterades ville dela ut 11,7 miljarder kronor till Volvos ägare.

Att passa på att ge en rejäl utdelning eftersom skattebetalarna samtidigt står för en stor del av lönekostnaderna är även det ett kapitalsvinn som motverkar statens försök att lyfta ekonomin och rädda liv.

Det är detta diskutabla val mellan samhällsnytta och ökade vinster som gör regeringen tveksam till Moderaternas och Svenskt Näringslivs förslag att ge penningstöd direkt till företagen.

Visst behöver svensk ekonomi ett kraftigt stöd under coronapandemin. Men det minsta skattebetalarna bör kräva är att stöden ska gå till verksamhet och löner, inte fylla ägarnas privata plånböcker.

Coronapandemin har också visat hur viktigt det är med fungerande a-kassa och socialförsäkringssystem som fångar upp människor när ekonomin kollapsar.

Vi ser i USA vilka katastrofala ekonomiska följder som nu uppdagas när pandemin vandrar över den amerikanska kontinenten. Sverige, med bättre välfärdssystem, klarar sig betydligt bättre.

Det förödande personalstyrningssystemet New Public Management, NPM, måste vidare en gång för alla stampas ur svensk vård och omsorg.

Stefan Löfvens ord från regeringsförklaringen 2014 om att avskaffa detta minutregleringssystem måste genomföras. 2016 tillsatte Löfven en delegation, ”Tillitsdelegationen”, som skulle ta fram alternativ till NPM.

Delegationen förbjöds dock att granska grundorsaken till NPM, nämligen privatiseringen av vård och omsorg och därmed sköts hela projektet i sank.

Den vårdutredning som just nu debatteras, hälso- och sjukvårdsdirektör Göran Stiernstedts utredning om jämlik vård som presenterades strax före jul, struntade även den helt i att utreda den ojämlika vårdens grundorsak, privatiseringarna.

En slutsats av coronautbrottet är alltså att vi genast måste slänga Göran Stiernstedts utredning i papperskorgen och för patienternas och personalens skull någon gång börja ta frågan om sjukvårdens fatala privatisering, och om hur vi kan återta en offentlig styrning av den, på allvar.

Vi har också sett hur hårt stängningen av gymnasier har slagit mot de elever som mest behöver en trygg punkt i tillvaron.

Skolpersonal vittnar om hur svårt det nu kan bli att få tillbaka elever som de länge kämpat för att få till skolan.

En lärare från ett av Stockholms mer utsatta områden berättar om en gymnasieelev som accepterade distansundervisningen men frågade om han inte fick komma till skolan varje dag och äta lunch.

Corona sätter i blixtbelysning hur destruktiv Liberalernas ”ta av dig kepsen och försvinn ur klassrummet”-pedagogik är för de mest utsatta.

Slutligen visar coronautbrottet hur viktigt det är med politisk stabilitet i landet.

Om det högerextrema partiet Sverigedemokraterna hade styrt Sverige skulle vi naturligtvis aldrig ha kunnat uppnå någon solidaritet i coronabekämpningen.

Till det behövs ett värn för demokratin, en syn som SD som enda parti inte delar.