Bakgrunden är de stängda gränser och reseförbud som gjort att knappt någon av de uppskattningsvis 8 000 utländska säsongsarbetare som behövs inom svenskt jordbruk har kunnat ta sig hit nu när jordgubbssäsongen närmar sig.

Om coronastängningen av gränserna fortsätter kan det bli avsevärt många fler jobb lediga bland säsongsarbeten i jord och skogsbruk.

Till skillnad från stora delar av övriga ekonomin just nu, där efterfrågan på det som företagen producerar helt har försvunnit och där behovet av anställda därmed drastiskt har sjunkit, så finns det massor med efterfrågan på de jordgubbar och annat som lantbruket producerar.

Därmed finns det massor av jobb, tusentals jobb.

Problemet för lantbruken är i stället att de som vanligtvis tar dessa säsongsjobb är säsongsarbetare från Polen, Ukraina och andra länder. Och med stängda gränser kan de inte ta sig hit.

Branschorganisationerna har därför gått ut med rop på hjälp från myndigheter och arbetsförmedlingen för att upplysa om säsongsarbetenas existens i ett försök att locka svenskar, främst ungdomar, till jordgubbsplockning och annat. 

I dessa tider med permitteringar och uppsägningar finns ju många som skulle kunna ställa om till de nu öppnade lantbruksjobben.

Och visst är det en riktig tanke och en riktig ambition.

Förutom att jordbrukarna inte vill betala rimliga löner för de nyanställda.

I stället kräver LRF, Lantbrukarnas riksorganisation, att staten ska skapa ett tillfälligt ”löneutjämningsbidrag”. Detta bidrag ska tas från statens kassa och räknas fram utifrån det svenska löneläget och permitteringsersättningarnas nivåer.

Med andra och tydligare ord vill LRF att staten för varje nyanställd betalar mellanskillnaden mellan den lön som är rimlig enligt svenska förhållanden och den betydligt lägre lön som de utländska jordgubbsplockarna skulle ha fått.

Det här är naturligtvis helt oacceptabelt.

De korttidsjobb som regeringen har sagt ja till i andra delar av ekonomin och som delvis täcker lönerna har skapats för de företag som inte längre har någon efterfrågan på sin produktion och som därmed inte har något jobb att erbjuda de anställda.

Jordgubbsodlarna har massor med jobb att erbjuda. och en stor efterfrågan. Men de vill inte betala ordentliga löner.

Naturligtvis kan vi inte åsidosätta hela lönebildningen och låta staten gå in med skattepengar för att arbetsgivaren inte vill betala rimliga löner för de jobb som de annonserar ut. Det gäller vare sig vi har en coronapandemi eller inte.

Staten gör helt rätt i att avsätta de stora stödprogram som hittills presenterats som hjälp till företag och anställda och även LRF:s medlemmar omfattas av sänkt arbetsgivaravgift, sänk ränta på skattekrediter med mera.

Därtill kan vi anta att säsongsjobben blivit mer attraktiva sedan regeringen mildrat inträdeskraven till a-kassan.

Den som nu anställs för att plocka jordgubbar kan redan efter tre månader kvalificera sig för a-kassa. Den tidigare tidsgränsen gjorde det svårt för säsongsarbetare att få ihop tillräckligt lång tid av arbete för att kvalificera sig.

Det finns alltså massor av jobb inom branschen och det borde finnas ett stort intresse för att ta dessa jobb.

Att odlarna därutöver också skulle få statlig hjälp till att dumpa lönerna måste naturligtvis vara helt otänkbart.