Kultursektorn befinner sig mitt i coronakrisen. Många kulturarbetare är frilansare, beroende av tillfälliga men löpande uppdrag.

Inte sällan publika såsom litteraturframträdanden, uppläsningar eller musikframträdanden. Runtomkring artister, författare och skådespelare finns ett pärlband av aktörer som är ekonomiskt beroende av samma framträdanden för sin verksamhet.

Konsertarrangörer, tekniker, krögare, bokningsbolag.

Nu skakar kultursektorn av ett rejält bakslag i coronaepidemins svallvågor och man efterfrågar politiska åtgärder.

– Förra veckan träffade jag ett antal större eventaktörer inom både kulturen och idrotten och i går träffade jag ett antal fackförbund och intresseorganisationer. Samtliga dessa vittnar om väldigt stora konsekvenser både på kort och längre sikt.

– En konsekvens är såklart alla inställda evenemang. Både kopplat till regeringens beslut om att förbjuda sammankomster och tillställningar över femhundra personer men också för att människor ändrar sitt beteende. Man går inte på museer, man besöker inte konstutställningar, man går inte på teaterföreställningar, säger kulturminister Amanda Lind (MP) till Arbetet Kultur. 

Beslutet om att förbjuda sammankomster med över femhundra besökare har även skapat förvirring.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor gick häromdagen till attack på Facebook mot bland annat Stockholms Stadsteater, Malmö Opera och Dramaten för att de valt att tolka regeringens inrådan bokstavligt och fortsatte hålla öppet men inför färre än femhundra besökare.

Busch Thor ansåg att det inte fanns någon skillnad mellan fyrahundrafemtio besökare och femhundra. På annat håll anklagas artister och arrangörer för att vara giriga om de delat upp publiken i två separata speltillfällen för att följa reglerna.

Det är inte helt klart hur man förväntas förhålla sig.

Operan och Dramaten har nu stängt. Många regionala aktörer tar beslut om att ställa in föreställningar. Detta påverkar arbetssituationen för frilansare i kultursektorn.

Och då inte minst artister som tjänar sitt uppehälle på att spela inför publik.

Joppe Pihlgren är verksamhetsledare på Svensk Live, en intresseorganisation för arrangörer av livemusik. Han var en av dem som träffade Amanda Lind och hoppas att regeringen ska gå in med ekonomiskt stöd.

– Eftersom det är så att det här slår väldigt hårt mot konsertarrangörer, alla som ligger över femhundragränsen har ju mer eller mindre näringsförbud, behövs det en riktad insats.

Hur skulle den se ut?
– Det finns en dansk modell, där man ansöker om pengar och uppger sina kostnader, vad man förlorar och då får man ersättning. De som har stora offentliga bidrag är ju inte lika hårt drabbade som de som inte har det.

– Tar du Dramaten till exempel så har de kanske femton procent biljettintäkter och resten är offentligt finansierat. Tappar de biljettintäkterna några månader så är det såklart inte kul, men det är ju inte heller katastrof, säger Pihlgren.

Det har alltså skapats ett än mer ojämställt läge i kultursektorn där de verksamheter som redan har löpande offentlig finansiering har betydligt högre överlevnadsmöjligheter än de som arbetar med ren självfinansiering.

Västanå Teater, beläget i Sunne kommun, är regionteater i Värmland och drar fulla hus varje sommar i Rottnerosparkens teaterlada. De tillhör kulturverksamheterna med hög egen täckning genom biljettförsäljning.

Man har valt att ställa in de två sista föreställningarna av Unga Västanås Vargskogen som skulle gått i helgen, samt skjuta fram en skoluppsättning av Selma Lagerlöfs Bortbytingen till hösten.

Sommarens storproduktion Körkarlen av samma författare ska inleda repetitionerna i påsk enligt planerna. Men även där frågar man sig hur det kommer gå om pandemin fortsätter att begränsa rörligheten.

– Ja, då är vi rökta helt enkelt. Vi är ju väldigt unika eftersom vi har så hög självfinansieringsgrad. Någonstans mellan sjuttio och sjuttiofem procent. Och det är vi ju helt ensamma om.

– De flesta länsteatrarna ligger ju runt tio till femton procent. Så för oss är det förödande. Vi har verksamhet som de stora länsteatrarna, men vi har anslag som en frigrupp, säger Leif Stinnerbom som är VD och regissör på Västanå Teater. 

Så för er blir det här att ni spelar högt helt enkelt?
– Ja, men så är det ju egentligen varje sommar. Varje gång jag bestämmer sommarens föreställning så är det ju all in som det heter i poker. Jag satsar allt på ett kort.

Västanå Teater har en trogen publik och har redan sålt någonstans mellan fyrtio och femtio procent av sommarens biljetter.

Lokalen tar femhundra besökare så man har valt att släppa fyrahundrasextio så man hamnar under femhundra tillsammans med ensemblen. Blir sommarens föreställningar inte av så får de sätta sitt hopp till att publiken inte begär pengarna tillbaka.

– Men det går ju inte att garantera. Samhället, Statens Kulturråd och Region Värmland, de måste stödja oss. De har kommit så billigt undan i många år när det gäller Västanå Teater. Så om det värsta sker och det inte blir någon föreställning då är det upp till dem att äntligen öppna plånboken tänker jag, säger Leif Stinnerbom.

Men finns ens den ekonomin i svensk kulturpolitik i dag?
– Det behöver ju finnas det nu och det tror jag det finns, säger Joppe Pihlgren.

– Vi räknar faktiskt med att vi kan köra alla festivaler i sommar. Men de som ligger tidigt, där kanske folk drar sig för att köpa biljetter. I Frankrike efter terrordådet mot konsertlokalen Bataclan i Paris, då gick franska kulturministeriet in och fyllde på kassorna. Jag tror att man kanske kan skapa en fond så där man kan söka pengar så att det går att genomföra arrangemanget.

Kulturdepartementet gick i går ut med nyheten om att man är en del av regeringens krispaket om 300 miljarder.

Men då de flesta som arbetar med kultur är egenföretagare är insatserna sådant som skatteuppskov eller sjukförsäkringar. Däremot finns i nuläget inga ekonomiska garanter för uteblivet arbete.

– Jag har inget konkret att presentera i dag, men vi jobbar hårt för att kunna presentera fler åtgärder, säger kulturminister Amanda Lind. 

Det är alltså fortfarande ett vågspel i kultursektorn. Folksamlingsgränsen på femhundra besökare ihop med oron för att även mindre folksamlingar ska bidra till pandemin gör framtiden osäker.

Kan arrangörer fortsätta med gott samvete hålla evenemang med under femhundra gäster?
– Det är ju oerhört viktigt att man följer rekommendationerna från folkhälsomyndigheten. I det läge vi är så måste fokus vara att begränsa smittspridningen av corona. Det är också det jag möter när jag träffar olika aktörer att man självklart vill ta det ansvaret. Och då måste man göra en bedömning utifrån den riskanalys som folkhälsomyndigheten uppmanar alla arrangörer att ta när man ordnar ett evenemang. Men man måste ju kunna såklart som arrangör lyssna på folkhälsomyndighetens råd med gott samvete, säger Lind.

Då inga finansieringsmodeller finns i nuläget från statens sida är det alltså en risk man får ta?
– Vi vet inte hur länge det här beslutet om begränsning om 500 personer kommer behöva pågå. Vi vet inte heller om ytterligare beslut kommer att bli nödvändiga. Det vi vet är att fokus just nu måste vara att begränsa smittspridningen.

– Vi går in i en tuff situation för både svensk och global ekonomin. För mig som kulturminister är det ju självklart viktigt se hur vi i detta kan både värna vår kulturella infrastruktur och alla de kulturutövare och konstnärer som ofta jobbar som frilansar och egenföretagare så att de också kan ta sig igenom den här krisen på ett så bra sätt som möjligt. Det kommer att vara hårda påfrestningar för vårt samhälle. Men kulturen är inte bortglömd, säger kulturministern.

Danmark, Frankrike och även Tyskland är länder vars ekonomiska modeller lyfts i sammanhanget. Men har kulturen ens den status i Sverige som behövs för det politiska och ekonomiska krafttag som kan behövas för att lösa situationen?

– Jag skulle säga såhär, att i många år så har staten sagt att kultur är viktigt men de har inte visat det i handling. Och nu, i det här läget är det upp till bevis, säger Leif Stinnerbom.