Två färska myndighetsrapporter visar att samhällets ekonomiska stöd till landets barnfamiljer har misslyckats alltmer. Allvaret i detta bör inte underskattas. 

För det ser faktiskt ut som att politikerna har gett upp kampen mot barnfattigdomen.

De ökade klyftorna beror på flera saker som hänger ihop. Dels har lönerna mellan hög- och låginkomsttagare gått alltmer isär med en växande låglönemarknad.

Samtidigt har samhällets kompensation minskat till personer som är sjuka, som lever med en funktionsnedsättning eller som inte kan jobba. 

Socialförsäkringarna har urholkats.

Och som om inte detta var nog har samhällets stöd till barnfamiljerna minskat, både de familjepolitiska stöden och stödet i föräldraförsäkringen till familjer med låga inkomster. 

De familjepolitiska stöden, såsom barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd har varit viktiga incitament för att öka barnafödandet i Sverige, vilket också varit lyckat.

Ingenstans i Europa föds fler barn per kvinna än här.

Att familjepolitiken blev ett eget politikområde och att det allmänna barnbidraget tillkom 1948 var viktiga bidrag till välfärdsstatens framväxt.

De var tänkta att kompensera för de utgifter som barn innebär, men också som en insats från staten att vara med och ta ansvaret för samhällets barn.

Men även detta system har urholkats, visar Försäkringskassans rapport som släpptes nyligen. Att barnfattigdomen fortfarande existerar och verkar ha fixerats på ungefär 200 000 barn måste ses i ljuset av detta.

I rapporten visas svart på vitt hur de familjepolitiska stöden blivit viktigare för allt fler familjer – och då främst för de familjer som är lever på fattigdomsgränsen.

För väldigt många ensamstående föräldrar är de här stöden det som avgör att en månad går ihop. 

Men att de familjepolitiska stöden utgör 22 procent av en ensamstående mammas totala inkomster beror inte på att bidragen är höga. Det beror på att deras övriga inkomster är låga.

För bland ensamstående mammor lever en av fyra under fattigdomsgränsen. Och utan samhällets stöd hade fattigdomen varit ännu större och mer utbredd än i dag. 

Och omvänt skulle färre vara fattiga om stöden var större och generösare än i dag.

De familjepolitiska stöden halkar efter. Trots enstaka höjningar av barnbidraget, bostadsbidrag och underhållsstödet under senare år ligger de på betydligt lägre relativa nivåer än tidigare. 

Samma sak gäller i föräldraförsäkringen, även här är nivåerna för dem med lägst inkomster på tok för låga. 

Rapporten från Inspektionen för socialförsäkringen som släpptes tidigare i veckan fokuserar på frågan om ett jämställt uttag av föräldrapenning. Och självklart är detta en viktig fråga.

Men oavsett incitament för att få fler pappor att ta ut dagar finns det fortfarande en stor grupp, främst mammor, som får en mycket låg ersättning vid föräldraledighet. En alldeles för låg kompensation för att kunna försörja barn på.

Grundnivån kallas det, vilket för barn födda efter 2012 innebär 225 kronor per dag, och betalas ut till föräldrar med låga inkomster, eller till dem som varit sjuka. 

Som mest kan den sökande på grundnivån få 6750 kronor per månad, före skatt. Hur många föräldrar får då denna ytterst låga ersättning?

Totalt betalades 14 procent av alla föräldradagar ut på den här ersättningsnivån under 2019. Av mottagarna var nio av tio kvinnor.

Detta är inget ovanligt. Siffrorna visar att det är många småbarnsföräldrar som knappt får ekonomin att gå ihop. Hela två av tio föräldralediga kvinnor lever på det här oskäligt låga stödet.

Om politikerna inte vill att barn ska drabbas av föräldrars dåliga ekonomi, vilket åtminstone har varit ett ledande argument tidigare, finns det gott om saker att göra.

Till att börja med måste vi skifta fokus i synen på samhällets ansvar för att stödja landets barnfamiljer. 

Politikerna kan inte bara prata om höjda tak i föräldraförsäkringen för att få fler högutbildade män att stanna hemma.

Mer vikt bör i stället läggas på att drastiskt höja den stora gruppen marginaliserade familjer som har en låg ekonomisk standard.

Att höja grundnivån i föräldraförsäkringen och att justera upp de familjepolitiska stöden så att de återigen får den kompensatoriska roll de är menade att ha, måste bli en prioritet. 

Eller har politikerna kapitulerat i frågan om att utrota barnfattigdomen?