Trots att vi är relativt jämställda i Sverige verkar acceptansen för grundlösa skillnader öka när det kommer till lön. Att arbetarkvinnor hamnar efter för varje år är en realitet som vi verkar ha vant oss vid.

Som motvikt till detta visar LO i sin årliga jämställdhetsbarometer vikten av att särskilt uppvärdera arbetarkvinnors orättvisa löner och villkor, att en jämlik jämställdhet är målet och att det måste ske för hela gruppen.

Just detta, insikten om att hela kollektivet arbetarkvinnor måste höjas, är en viktig skillnad mot den borgerliga feminismen som utgår från individen och hellre kämpar för enskilda kvinnors löner och villkor.

”Låt även långa vallmor blomma!” skrev Birgitta Ohlsson i en krönika nyligen.

Orden anspelar på den liberala husguden Margaret Thatchers ledarskapsfilolosofi där Thatches ledord var ”låt dina vallmor växa högt”. Med det uppmanade hon kvinnor att som individer satsa högt istället för att se till kollektivet. 

Och precis som i Birgitta Ohlssons bok från 2017 ”Duktiga flickors revansch” existerar varken klass, strukturer eller ojämlikhet i resonemanget. 

Skulden hamnar på den enskilda kvinnan i liberalers värld. Om kvinnan inte tjänar tillräckligt bra är det hennes eget fel, hon har gjort fel val. 

En väldigt bekväm slutsats för att lämna ute arbetarkvinnorna ur den liberala feminismen och för att rättfärdiga arbetsgivarnas låglönepolitik.

Det blir inte muntrare om man ser ännu längre högerut på den politiska skalan när det kommer till synen på kvinnors löner och villkor.

I det numera etablerade brunblåa blocket är orden ”jämställdhet” och ”feminism” närmast skällsord.

Där pågår på allvar diskussioner om begränsad aborträtt, återinförande av sambeskattning och avskaffad barnomsorg eftersom kvinnan helst bör vara hemma.

Det är viktigt att notera att jämställdhet i ordets rätta, inkluderande bemärkelse numera endast är något den breda vänstern ägnar sig åt. Och kanske borde ägna sig ännu mer åt.

För när arbetarkvinnorna exkluderas från jämställdhetskampen eller när kvinnan endast anses vara viktig som moder och hemmafru blir arbetarrörelsens kamp för kollektivets jämställdhet avgörande.

Därför är LO:s jämställdhetsbarometer så viktig, en rapport som utkommit inför den internationellakvinnodagen den 8 mars varje år sedan 2014 med utgångspunkt i klass och kön kopplad till arbetsmarknaden.

Rapporten visar svart på vitt visar hur strukturerna styr när det kommer till inkomster och arbetsvillkor mellan kvinnor och män, arbetare och tjänstemän.

2020 års jämställdhetsbarometer går längre än tidigare år. Här förklaras på ett pedagogiskt sätt hur de faktiska inkomstskillnaderna ser ut när även faktisk arbetstid räknas in.

Det är nämligen långt vanligare att män i arbetaryrken får en tillsvidareanställning eller ges möjlighet att arbeta heltid än kvinnor i arbetaryrken.

Ofta har detta förklarats med att kvinnor tar huvudansvar för hem och barn eller att kvinnor vill vara mer flexibla och jobba mindre. Men det stämmer inte, visar rapporten. 

Förklaringen till den stora skillnaden i arbetstid beror främst på att arbetsgivaren vill ha det så. Det är inte kvinnorna som väljer osäkra, lågbetalda jobb och det är inte de själva som väljer att gå ned i tid. Det är en kulturfråga men det är också en fråga om makt.

Något arbetarkvinnorna saknar.

När lön räknas samman med faktiskt arbetstid visar rapporten att hälften av alla arbetarkvinnor i snitt jobbar 60 procent av en heltid och därmed endast får 15 960 kronor i månaden innan skatt. 

En mycket låg inkomst som det är svårt att försörja sig själv och familj på.

Det är flera saker som avgör de strukturellt låga lönerna för arbetarkvinnor. Rapporten visar hur åtskilda arbetsmarknaderna är för kvinnor och män, där männens yrken generellt värderas högre.

Dessutom har kvinnor och män ofta olika typer av befattningar inom samma yrkeskategorier, där män generellt har mer ansvar och oftare är chefer.

Alla dessa faktorer kan i enskilda kvinnors och mäns fall ses som slumpmässiga och som resultaten av egna val. 

Men när statistiken slås samman är det uppenbart att det är strukturella. Och visst är det tragiskt att vårt samhälle fortfarande är så rotat i fördomar och vanor. 

Men det visar också att det finns förutsättningar för förändring. För strukturer går att ändra. Bara det görs ordentligt och målmedvetet. Och bara ansvaret för förändringen hamnar rätt. 

Återigen handlar det om att lägga skulden där den hör hemma. För strukturer bryts av dem som kan förändra, inte genom att lägga ytterligare skuldbördor på dem det drabbar, på arbetarkvinnornas axlar.

Visst kan man som Birgitta Ohlsson slå sig för bröstet och säga att bara man är duktig så kommer allt bli bra. Men det är att göra det väldigt enkelt för sig samtidigt som ansvaret för förändring hamnar fel.

Lösningen är i stället, precis som LO betonar, att särskilt förbättra löner och arbetsvillkor för kvinnor i arbetaryrken. Att radera ut den strukturella orättvisan en gång för alla. 

För bara när ett helt vallmofält tillåts växa kan vi vara nöjda.