”Det ska kosta att bryta mot diskriminerings­lagen”

Inte många människor i vårt avlånga land har lämnats oberörda av #metoo. Varken vi som berättade, ni som lyssnade eller de som kritiserade vågen av upprop.

Tack och lov har det som nästan kan liknas vid en revolution satt sina spår i Sveriges lagstiftande församlingar.

Året efter flodvågen av berättelser fanns så kallade ”metoo-satsningar” med i regeringens vårbudgetförslag – och under 2017 skärptes den svenska diskrimineringslagstiftningen (även om just den lagen, likt samtyckeslagstiftningen var på gång långt innan #metoo-uppropen briserade i svenska medier). 

Skärpt lagstiftning är bra. Men om vi tror att vi kan lagstifta bort problemen med sexuella trakasserier gör vi oss själva en otjänst.

Problemet med sexuella trakasserier är inte att de är tillåtna enligt lag. De var olagliga före #metoo, de var olagliga under #metoo och är fortfarande olagliga efter #metoo. 

Att inte visa stark vilja att skärpa arbetet mot sexuella trakasserier är inte bara hemskt för de utsatta löntagarnas skull – efter alla löften under 2017 års berättarrevolution bör också klassas som politiskt självmord

Problemet är att de varit olagliga i ganska många decennier nu, men likt förbannat förekommer på vardaglig basis.

När diskrimineringsombudsmannen 2018 avslutade sin granskning av hur Sveriges 290 kommuner och 20 landsting levde upp till lagen visade det sig att 274 av 310 – alltså 88,3 procent av arbetsgivarna – hade bristande rutiner.

När samma granskning gjordes av 180 företag i bygg- och anläggningsbranschen visade 167 – alltså 92,7 procent – motsvarande brister.

Inom media, kultur och journalistik var siffran 80 procent.

Bransch efter bransch och arbetsgivare efter arbetsgivare visar alltså att de fullkomligt struntar i hela, eller delar av, den lagstiftning som redan gäller.

Nu stundar avtalsförhandlingarna som omfattar omkring 2,8 miljoner av Sveriges löntagare. På LO:s kravlista finns hårdare tag mot sexuella trakasserier med.

Det kan låta som ett försök att slå in redan öppna dörrar att ha med det på kravlistan.

Men faktum är att befintlig lagstiftning uppenbarligen inte räcker för att skydda LO-medlemmarna från sexuella trakasserier.

Inte många människor i vårt avlånga land har lämnats oberörda av #metoo. Varken vi som berättade, ni som lyssnade eller de som kritiserade vågen av upprop

För att lagstiftning ska fungera behöver det kosta att bryta mot den – och så är sällan fallet när arbetsgivare bryter mot diskrimineringslagen.

Att som fackförbund sätta sig vid förhandlingsbordet och föreslå en avtalsreglering av delar av den lagstiftningen är därför skitsmart. 

För det första kan det stärka incitamenten för fackförbunden att faktiskt driva ärenden om sexuella trakasserier; skadestånd för kollektivavtalsbrott är nämligen ofta mycket högre än för brott mot diskrimineringslagen, och tillfaller dessutom både medlemmen och fackförbundet självt. 

För det andra behöver förbunden inte vara villiga att betala för det i förhandlingarna.

Vad ska motparten säga? Att hävda att en sådan avtalsreglering skulle bli för kostsam eller krånglig för företagen vore att erkänna att företagen i dagsläget bryter mot lagen.

Att inte visa stark vilja att skärpa arbetet mot sexuella trakasserier är inte bara hemskt för de utsatta löntagarnas skull – efter alla löften under 2017 års berättarrevolution bör också klassas som politiskt självmord.

Kom igen nu, svenska modellen. Visa vad du går för.