Att personal inom vård och omsorg håller sig borta från jobb vid sjukdom borde vara en självklarhet.

Det ligger i hela samhällets intresse att smittorisker i kontakt med patienter minimeras men också att den anställde får återhämta sig i lugn och ro. 

Men så ser inte verkligheten ut. Istället tvingas alltför många i de här lågbetalda, kvinnodominerade yrkena att jobba trots sjukdom. 

Februari är inte bara månaden då flest förskole- och skolbarn blir sjuka, när det svenska vabbandet slår rekord. Det är också månaden på året då flest vuxna är sjuka. 

Hela 200 000 svenskar anmäler sig sjuka varje år under februari.

Och det är inte konstigt menar experterna. Virus frodas när vi under längre perioder håller oss inomhus och kurar mot mörker och kyla. Särskilt trivs sjukdomarna när vi gör det i grupp.

Ett samhälle måste fungera även när yttre faktorer påverkar arbetskraftens kapacitet.

Det gäller under sommarmånaderna när många inom vård och omsorg – liksom i resten av samhället – vill ha semester. Och det gäller under perioder när många är sjuka.

Att se till att detta fungerar är ett samhälleligt ansvar och något politikerna kan styra över. Men ändå görs väldigt lite.

Visst, det har skett en förändring i karensrätten. Under 2019 infördes nya regler för just kontaktyrken, men det är uppenbart att det är långt ifrån tillräckligt. 

För vårdpersonal fortsätter gå till jobbet trots sjukdom. Trots nya karensregler.

Enligt en ny undersökning från Kantar-Sifo på uppdrag av Randstad jobbar hela fyra av fem svenskar trots sjukdom. Som svar på varför man inte stannar hemma är lönetapp den vanligaste orsaken. Hela fyra av tio svarar detta. 

Detta stöds i tidigare undersökningar där fem av tio undersköterskor svarar att de jobbar trots sjukdom av ekonomiska skäl.

Att just välfärdsyrkena är särskilt utsatta säger sig självt, av flera anledningar.

Dels möter de oftare människor med smittsamma sjukdomar vilket gör dem särskilt utsatta. 

Men det går inte att förstå varför vårdpersonal jobbar trots sjukdom utan att se till deras ekonomi. Till de låga lönerna.

Genomsnittsinkomsten för en undersköterska på heltid är 25 896 kronor.

Men enligt Kommunal jobbar mer än hälften deltid och har alltså en snittlön på 15 600 kronor i månaden. Innan skatt.

Att inte stanna hemma och vara sjuk kan avgöra att månadens räkningar går att betala. Så små är marginalerna med lönenivåerna som gäller för den här lågbetalda yrkesgruppen.

Men det finns ytterligare skäl till att många jobbar trots sjukdom. När en personalgrupp nätt och jämnt hinner ta hand om patienter eller brukare med de små resurser som finns väljer många att ställa upp för varandra och inte göra en sjukanmälan i vetskapen att det skulle drabba kollegorna. 

De ställer upp för varandra och för patienterna.

Håll med om att något är sjukt när det är enskilda anställda som med risk för hälsa och ekonomi stöttar upp och tar ansvar för att välfärden fungerar. 

Faktum är att det är fullt möjligt att ta bort karenstiden och förmodligen vore det en av de bästa investeringarna både för förbättrade arbetsvillkor inom välfärden men också för att på bred front förbättra folkets hälsa.  

Så nu när det samlade politiska landskapet är så eniga i att vilja förstärka välfärden, borde inte detta vara en prioritering? 

På lång sikt finns det goda skäl att slopa karensen i samhället i stort, ingen ska behöva jobba och vara sjuk eller tvingas jobba sig ännu mer sjuk. 

Men innan vi kommer dit, varför inte börja med de så viktiga välfärdsyrkena?